Alla helvetets bekymmer, sorger, saknader, rädslor och mer därtill har greppat mig. Nu är det ordentligt och på riktigt. Ingen baksmälleångest eller liknande.

Ni som känner mig vet att jag ofta delar med mig om hur jag mår. Lite för frikostigt ibland kanske. Min filosofi är att det som vädras krymper och blir oskadliggjort. Förutom kärlek då, den måste ju få synas och höras.

Min senaste vecka har varit mycket mörk. Jag känner igen alla tankar och symtom. Har varit här förr, känner så väl igen både mig själv och sörjan jag slaskar runt i. Tack vare det vet jag, att när det krisar så pass, måste jag ta hjälp utifrån. Tack o lov för sobril och liknande.

Jag vet att det finns de som inte tror på att själen kan vara trasig. Att det finns de som anser oss som mår psykiskt dåligt, jämt eller i perioder, som svaga människor. Du som tänker så föreställ dig;

Att andhämtningen blir grund och snabb. Att du blir yr. Att magen knyter sig och allt vill rinna ur. Att du måste kräkas. Munnen blir så torr att du inte kan svälja. Att du inte har kraft att röra dig. Att du inte har styrka att ligga still. Att tystnaden skriker och vrålar. Att ditt hjärta dunkar öronbedövande. Att känsel i armar och ben försvinner. Att du bara måste jaga på och fly. Att varje andetag hotar att spränga ditt bröst.

Nej, den som känner så är allt annat än svag och störd. Så blir det när man försökt vara stark för länge. Jag borde vetat bättre och stoppat i tid. Det gör mig nästan lite förbannad. Hur kunde jag låta det gå så långt?

Rent krasst så kan jag ånga på ett tag till med hjälp av både runda och avlånga piller. Men det är inget bra i längden. Jo, det är det men jag måste också förändra. Det blir obra att bara sätta plåster på symtomen istället för att ta rätt på källan till det som river och sliter.

Mitt i allt elände så kan jag ändå frambringa tacksamhet. Eller, jag behöver inte frambringa. Den finns ju där. Hur många gånger har jag inte kraschat i hop på Karros soffa? Aldrig en suck eller så till svar. Kusin Gittan som är beredd att kasta sig i väg när det kaosartade slår till inne i mig. Och Suss som lyssnar och pratar precis så länge som krävs.

Att sen bli hållen om när jag mitt i natten kastar mig fram och tillbaka i vånda är ovärderligt. När min fina son kommer och lägger sig brevid mig när jag vilar, betyder massor. Då kan jag tom uthärda tanken på att min 14-åriga dotter just nu sitter i en buss på väg till Berlin.

Just nu är jag vare sig stark eller kaxig. De ångestfria stunderna ganska kortvariga men... som alltid... det går över. Det gäller bara att inte vara otålig eller ha för bråttom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...