Så är den här igen, den långa fredagen. Jag tycker nog inte att den är värre än andra fredagar. Eller dagar över huvudtaget. Det är ju avskyvärda barnlämnardagen så för att kompensera har jag bokat upp mig på en del grejor. Att fira påsk är inget för mig. Att fira högtider är inget för mig alls, såvida jag inte har barnen hos mig. När jag inte längre har någon att "bry mig och pyssla om" blir de högtidliga dagarna bara dagar i mängden av dagar. Då känns det bättre och festligare att mysa till det en vanlig vardag.

Jag gissar att det är min allmänna sinnesstämning som får mig att rycka på axlarna åt alla kycklingar, tuppar, fjädrar och ägg. Jag ser verkligen fram emot när det vänder. När det känns lätt igen. När orken och inspirationen kommer tillbaka. Jag saknar gamla Mia. I går var känslan så stor att jag var tvungen att ställa frågan rakt ut i luften, för mig själv. "Var är jag, var är Mia?"

Jösses så snurrigt mitt 40-åriga liv kan vara. Som jag trasslat till det. Men nu är det gjort så då får jag lägga kraften på att reda ut och ställa till rätta. Energikrävande, såklart. Nu så får jag börja pussla om mitt livspussel och hitta nya bitar. Ramen är lite trasad men grunden finns. Jag behöver inte ha tokbråttom heller. Att lägga livspussel tar ju tid.... Och tilldelad tid är tillräcklig tid, som min gamla chef brukade säga.

Nu ska jag sätta på kaffe och plocka fram lite fika... Precis som om det vore en alldeles vanlig dag.