Jag läste nyss en artikel från Aftonbladet där skribenten Sanna Lundell ondgjorde sig över fenomenet bonusmammor. Tydligen hade hon läst en bok om kvinnor med ångest inför sambons barnveckor, tvätt, känslor mm. Jäklar i havet! Det var ord och inga visor. Slutklämmen var väl att "om bonusmammorna mår så dåligt så backa undan då".

Jag både håller med och blir stridslysten. Varför blir det så här för kvinnorna och inte för männen? Förmodligen för att ingen har någon som helst förväntning på att bonuspappan ska göra ett dyft. Det finns inga som helst krav uttalade på dem. Nu talar jag generellt och vet att undantag finns.

Men det är inte nåt som är lätt med att vara "den där jävla bonusen". Jag är ju det absolut sista som min sambos barn önskar. Inte nog med att de bara har pappa på halvtid, en jobbig kärring är där hela tiden. Hon ställer krav (om än lägre än på sina egna barn), har annorlunda regler, lagar konstig mat och framförallt tar uppmärksamhet från deras far.

Lev med den känslan ett par år! Hmm, svårt att inte bli deprimerad. Lägg därtill att vid en skilsmässa så är det i 80% (i runda slängar) pappan som behåller huset. Det innebär att "bonustanten" flyttar in där med sina ungar. Plötsligt så är alla satta på nån form av undantag. Ingen är hemma, ingen är bekväm. Och som kvinnans lott är, "det ständiga lidandet, lastar hon sig konstant för minsta friktion. Lägg därtill rädslan att, när helst det går åt fanders, bli hemlös.

Å, det finns massor av lyckliga bonusfamiljer. Jag tror jag läst om några, i typ Amelia. De reder ut allt, har familjeråd och ansvarsområden. Tyvärr, eller som tur är, är jag ingen stridig person. Kanske finns det de som tycker att jag är en dålig "kämpe" men....

Bär min skuld. Känn min ångest. Upplev mina misslyckanden. Bemöts med den kritik jag fått och får, bli baktalas på det sätt jag talats illa om samtidigt som du förväntas tvätta, laga mat, handla, städa etc. Ja, gör det så ska jag lyssna på dina goda råd.

Bonus?!? Inte faan har jag känt mig som nån bonus. Snarare som roten till allt ont. Och det är där Lundells slutkläm och råd kommer in. Jag bara undrar, är det rösten av en frånskild kvinna som tvingas lämna ifrån sig sina barn till fadern och hans "nya" 50% av tiden? Det skulle i så fall förklara en hel del.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...