Jag känner verkligen att jag är igång med jobbet efter sommarlovet. Plötsligt är jag supertrött redan 20:30 och sitter och väntar på att få gå och lägga mig. Nu i helgen har jag hållt ut till 21:30 men sen slocknar jag. Eftersom jag är i säng tidigt vaknar jag relativt tidigt men turligt nog med en känsla av att vara utsövd. En skön känsla. Frejahunden älskar de här lugna helgmornarna och kommer tassande och kryper upp i famnen. Hon gör samma försök i veckodagarna men då blir mysstunden max fem minuter. 

I går röjde jag runt lite i källaren och letade efter lite skolgrejor som jag behöver. Tyvärr slängde jag lite väl mycket i och med att jag bytte jobb för två år sedan. Då trodde jag att jag var klar med mellanstadiet. I dag vet jag annorlunda. Nästan varje dag saknar jag något av det material jag tillverkat eller något av alla de kopieringsunderlag jag hade samlat på mig. Jag är en kastare, så är det bara. 

I går var Elis här under förevändning att han ville klappa lite på hundarna. Det var bra för då fick jag klappa lite på honom. Han är nu inne i universitetsstudierna och jag blir så där mammaorolig. Jag tycker att det är sinnessjukt högt tempo och långa dagar. Och han ska hålla på i fem år. Helt galet!

I dag ska jag göra en rekorunda inför veckan som kommer. Jag tänker mig också lägga ett par timmar på lite jobb, planera undervisning och ta fram lite material. Många kanske tycker att det skulle vara hemskt att behöva jobba på helgen men det är inte det. Jag gillar att jag kan välja, att jag kan jobba lite mindre hemma i veckorna när jag ofta är trött i huvuvdet och det jag behöver bäst då är att varva ner. 

Morgondagen innebär en del undervisning, utvecklingssamtal men jag ska också träffa Tyra på eftermiddagen, när jag ändå har ett ärende i grannstaden. Mammahjärtat har längtat väldigt mycket efter barnen den senaste tiden. 

Nu önskar jag att även ni får en finfin söndag. 

... agerande...

Efter förra fredagens totala besvikelse kom kraften att agera över mig. Jag har räknat ut att det tar mig 7 år med 2% löneökning att nå en genomsnittlig lön ( o då kan vi alla räkna ut att den omigen inte är genomsnittlig - glappet bara ökar) Jag höll på att dö när studenten som vikarierar i andra klassen sa till mig att hon räknar med en ingångslön som är samma som min nuvarande. Jag har jobbat som lärare i 22 år!!!!! 

Men Norrköpings kommun, facken, samhället.... Vad i helvete händer? Det här har passerat rimlighetens gräns med hästlängder. Många väljer att inte prata löner i dag. Det är synd. Det är som att man skäms. Jag hör till dem som borde skämmas, för med min lön borde jag vara en urusel lärare. Det är jag inte. Jag är bara ännu en av alla de "duktiga flickor" som fortsätter som en duracellkanin. 

Efter regn kommer solsken. Ett solsken som den här kommunen inte står för. Tyvärr.... 

Jag har ändå haft en fantastiskt bra arbetsvecka. Bra lektioner, grym arbetsro i klassrummet, härliga möten med mina elevers föräldrar när vi mötts i utvecklingssamtal. Föräldrar som uttrycker tacksamhet över det stabila läge som nu råder. Jag lever just nu i just "nuet". Går hem med en mental ryggdunk och känner att här och nu rullar det på. 

Jag vill inte gå några händelser i förväg men som lärare möter jag ofta elever som jag träffar under fler timmar per vecka än vad deras föräldrar gör. För just de eleverna är det extra jobbigt om stabiliteten i skolan ruckas på. Det kan leda till en ganska stor "röra", en röra som kommunen inte är beredd att betala för att slippa. I allafall inte i form av lön till pedagogen utan de blir senare tvugna att betala, förmodligen det dubbla för att sätta in extra insatser när eleven kommer upp på högstadiet. Alla vet det här. Ändå låter man det ske. Det är ju olika påsar som pengarna tas ur.

Nu är det fredagskväll. Jag tänker att jag ska försöka koppla av och bara vara. Kroppen har fått sig en genomkörare, hundarna är rastade och jag ska strax in i duschen. Jag är trött på många plan och tänker att nästa vecka kommer bli en bra vecka omigen. Jag har några utvecklingssamtal kvar men jag har också några spännande möten i grannkommunen. Jag inser att åtminstone på pappret så är jag ganska så åtråvärd efter 22 år i yrket. 

Jag förstår att jag har ganska många dörrar som är öppna, vissa på vid gavel och andra på glänt. 

Ja, vad kan man säga. Dagen i dag har varit en dag av många intryck, känslor, tankar, funderingar och mycket mera. Jag tog ju en ny tjänst till hösten, faktiskt en sån jag sökte för en sisådär två år sedan. Jag var glad och förväntansfull. År 4-6 är ju mitt område. Jag kan köra ÖTP i de flesta ämnen. Över Tröskeln Pedagogik menar jag med det. Jag kan gå in och fånga de flesta grupper på fem minuter. 

De två senaste åren har inneburit väldigt mycket mer i insats. Läsa på, träna, undersöka, fixa och trixa. SÅ mycket tid jag lagt på att vara en bra lärare. Så många eftermiddagar, kvällar och helger som jag suttit och räknat matte, läst på om antiken och allt annat. Och det förgäves. Att jobba hårt för att hantera klasser, få många elever att lyckas och utvecklas är inte värt speciellt mycket. Inte när det gäller löneförhandlingar. Då råder kommunens kreterier och nivåer. Helikopterperspektiv och att ta del av den nyaste forskningen klubbar måluppfyllelsen totalt. När måluppfyllelsen är låg och väldigt många elever får F i betyg anklagas undervisande lärare, inte rektor som ansvarar för resursfördelningen. 

Att jag höll i och höll i hop, med bara två sjukskrivingsdagar pga magont och fem pga hosta (i pandemitider) trots slag, spott, kränkningar och dagliga sänkningar räknas inte. Jag bytte arbetsplats för drygt två år sedan. Efter 20 år på samma arbetsplats. Jag är galet lojal. Jag tog mig an utmaningar i ett forum jag inte sökt till. Jag sökte en 4-6 tjänst men hamnade på 7-9. I och med det fick jag ta mig an nya utmaningar. De var stora och svåra och krävde sitt. Tyvärr rknades det inte när det kom till löneförhandlingar. 

Jag har aldrig fått så lite i lönepåslag som nu. Jag känner mig så undervärderad. Samtidigt känner jag sparken i min ända. Varför vara lojal? Den här kommunen, två år från guldklockan... Byter jag kommun kan jag köpa min egen guldklocka redan första månaden. 

Jag fullkomligt älskar mina elever men... ska min pension hänga på det. Jag har hållt mig nära då mina barn behövt det men nu... Tyra bor i Linköping och Elis pluggar där. Jag gissar att båda mina barn skulle uppskatta om jag fanns närmare Linköping. Och förhoppningsvis skulle jag se dem oftare. 

Tyvärr måste jag försöka omprogrammera mig själv. Jag ska finnas där för mig själv och för mina EGNA barn. Byter jag kommun kan jag öka min lön med 4-5000. Att stanna för att vara lojal känns orimligt. 

Sorgligt men har man en högskole/universitets utbildning och jobbat i mer än 20 år är man värd mer. I kväll är jag ledsen över hur litet jag värderas. Jag blev så fundersam när chefen var nere och undrade om jag hade "fått en jacka". Jag hade alltså rätt till en speciell jacka som skyddar mot regn, rusk och snö. Fast ger de mig rätt lön kan jag köpa den själv. En jacka kostar 1000 spänn och utbrett på tre år är det typ inget.  

Så mitt motto nu är "lojal är jag alltid... mot min familj" Jag har varit pinsamt tacksam. Glad för kommentarer som"rent pedagogiskt tänker du rätt" eller "din kompetens visar verkligen rätt". Vilket rövslickeri för att jag ska orka när det är svårt och tufft. O så sjukt ofta som mina chefer låtit viktiga saker glida ur händerna. 

Att vara lärare har varit mitt kall men nu är det faan nog.... Nu kallar mina barn... 

God morgon!

   Bild ur arkivet. 

Helgen försvann som bekant otroligt fort. Nu drar en ny arbetsvecka i gång och jag startar med möte direkt på morgonen. Jag ogillar att inte få ta emot mina elever direkt på morgonen, de här har dessutom inte gjort en måndag på skolan än. Det är så lätt att det blir en rörigare dag än vad de behöver. Ja, ja, det är bara att gilla läget. Mötet är av viktig karaktär som i det långa loppet gagnar eleverna. 

Åldern tar ut sin rätt, tror jag. I natt har jag omigen vaknat sjöblöt av svett och sen fått frossa. Jag är inte sjuk på något sätt alls det är nog snarare frågan om övergångsåldern. Bara en av alla de symtom som kan drabba oss kvinnor. Turligt nog så händer det än så länge bara nån gång i veckan. 

Över till något annat. Nu i augusti började jag se Outlander som finns bla på Netflix. Jag var så tveksam innnan. Jag gillar ju historiska filmer, framförallt de som utspelar sig i Storbritannien på 50-talet. Att jag var tveksam till den här var konseptet "tidsresor". Flera personer har rekommenderat mig den men det tog alltså fram till nu. Ja, jag är sen på bollen när det gäller mycket. Jag älskar serien. Den drar verkligen igång min vetgirighet och jag googlar mycket under tiden. All kunskap fastnar inte men min nyfikenhet stillas för stunden. Har du inte sett serien rekommenderar jag den, ge den två avsnitt innan du bestämmer dig. 

Det roliga är att min vän V också har fastnat i den så nu har vi ännu ett område att samtala och diskutera kring. Vi ägnade två timmar i telefon i går då vi avhandlade allt ifrån skolfrågor till just film och serier. Ett annat sätt att umgås i dessa pandemitider då vännen sitter i isolering eller karantän. 

Nu ska jag hoppa in en snabbis i duschen och sen är det dags att ta tag i dagen. Jag tror den kommer bli bra och jag kommer välja jeans i dag. Första dagen på länge som långbyxor känns rimligt. 

Ha det bäst. 

God morgon på er!

Jag startar inlägg med en bild på den här snyggingen, Ozzy.

När semestern är slut ska man in i nya vanor och rutiner eller kanske in i de gamla. Det gör man lite som man vill med. Jag tappar lite av bloggstrukturen och inläggen kommer lite random. Min mage har också kommit in i andra rutiner nu när det jobbas, jag är hungrig på helt orimliga tider. 

Jag har tagit emot min nya klass och det känns helt ok. Det är alltid lite "smekmånad!" när man tar emot en ny elevgrupp men varefter så blir de varma i kläderna och visar sitt rätta jag. Jag kommer förmodligen få mina fiskar varma framöver, som mamma skulle ha sagt. 

Tillsammans med både nuvarande kollegor och sådana som är lärare på andra skolor har jag diskuterat arbetsmiljö flitigt under veckan som gått. Rent generellt uppfattar jag det som att många har tighta scheman, obalanserade scheman där det tex under en viss veckodag är full undervisning förutom den lagstadgade rasten medan en annan dag kan innehålla en hel förmiddag med tid för planering. Andra bekymmer för lärana är den fysiska arbetsmiljön, de har undermåliga arbetsplatser som kanske har för liten yta, för få förvaringsmöjligheter, avsaknad av personalrum, en störande ljudmiljö där ventillation, kopieringsmasiner och susande smartboards ständigt pockar på uppmärksamheten. Det kan vara för varmt, för kallt, för syrefattigt. Det verkar vara på samma sätt över hela landet. Elevernas tid i grundskolan verkar inte prioriteras speciellt mycket, tyvärr. Sorgligt då vi tvingar dem att gå i skolan och de har inte ens en bänk och en stol som är ok. Ingen av oss vuxna klarar att sitt en timma på en sådan stol. Att något är fel på dagens skola märks också på den stora lärarbrist som finns i landet men också på det faktum att många som jobbat 10 år eller längre nu söker sig bort från läraryrket. Det är verkligen ett problem när vi tappar rutinerad och erfaren  personal, skolan får ett kompetenstapp. 

Helgen har rullat förbi svindlande fort. Jag har egentligen inte gjort något vettigt men det är skönt med sådana dagar också. I går var det sinnesjukt varmt och kvalmigt. Solen skymdes till största del av moln så det blev en tryckande hetta. I dag var det svalare nu på morgonen, vinden var nästan kylig. Jag ser fram emot att det blir jeansväder igen. 

Nu önskar jag er en fin söndag. 

Härlig fredagsmorgon på er!

Första veckans första fredag känns väldigt välkommen. Jag är lite trött och matt. Inte för att det egentligen varit så jobbigt på jobbet men det tär efter en lång semester. HJärnan ska kopplas på och mat-och sovklockan ställas om. Jag är dessutom i ett nytt hus, ett nytt arbetslag (där samtliga är nya på enheten). Jag förväntas till stor del veta vad som gäller hela tiden men jag kan ju högstadiet inte mellan. 

När man möter nya kollegor tassar man lite på tå, vi behöver lära känna varandra vilket kommer kräva sin tid det med. Vi har alla tillgångar och egenheter som vi måste lära oss att ta vara på och acceptera. Jag är inte helt redo att ta emot klassen så det känns bra att det dröjer två arbetsdagar innan det är dags. Mitt klassrum ser ok ut nu. Bänkar är på plats, namnlappar placerade både i kapprum och klassrum. 

Jag har massor av både pedagogiska och praktiska sysslor att göra. Alltifrån att se till att böcker, pennor, sudd, färgpennor, linjaler och skrivhäften finns till att planera upp ämnen och tänka kring hur vi ska göra med utvecklingssamtal och föräldramöte (vi måste tänka nytt nu med tanke på pademin). 

Även mina hundar försöker vänja sig vid att vi har nya rutiner och att matte inte är närvarande och hemma hela tiden. Så här glad och nöjd blir Kimmo när vi tar vår eftermiddagspromenad. Han bara älskar att få glädjerulla sig i nyklippt gräs. 

Det är något poetiskt med järnvägar som sträcker sig mot horisonten på samma sätt som jag älskar gamla skogsvägar. Grindrar, gamla och gistna tycker jag också är fantastiskt vackra. Tänk om dessa vägar och grindar kunde tala och berätta för oss om allt de varit med om. 

I dag plockade jag ett par deciliter björnbär. Det fanns inte tillräckligt mycket för att jag skulle vilja använda dem till paj eller någon annan efterrätt. Jag åt dem direkt, solvarma och söta. Underbart gott. 

Lilltjejen tycker absolut inte om att jag är borta om dagarna så både på morgonen och eftermiddagen vill hon klättra upp i min famn och ligga och sova en stund. Just i går blev det extra mysigt och även jag slumrade till en stund. Glimrande ögonblick att bära med sig. 

Mat är livsnödvändigt, gott och väldigt trevligt. Bästa sättet att umgås på är genom att äta tillsammans. Även om man inte har någon att äta med tror jag att det har ett signalvärde att laga till något som smakar bra. Jag gör det inte alltid utan kan väldigt gärna äta knäcke och dricka té till. I går blev  det tomat med aromat, äggröra, riven ost och Biggans Kebab- och vitlökssås. Det tog bara 4 minuter att laga till men smakade underbart. Kvisttomaterna är fantastiska så här års, stora, saftiga och sprängfyllda med smak. 

Nu är det dags för mig att ta tag i dagen. På jobbet ska vi gå igenom "nya" IST så det gäller att min hjärna är påkollad och med. I dag är också dagen då vi ska bära rosa som ett stöd för Esmeralda men kanske allra mest för att stötta Melinda som driver frågorna. Det jag undrar över är vart jag ska swischa mitt bidrag. När ALS hade sin bucketchallange skulle man även sända ett bidrag, det borde i rimlighetens namn vara samma sak nu. Hittar jag inget svar går mitt bidrag till BRIS istället. Är det någon som vet så hör gärna av er till mig. 

God fredag på er fina vänner!

God morron!

Natten till i går var en stökig historia. Jag sov stenhårt mellan 23 och 02 därefter låg jag bara och vred och vände på mig. Kanske var det den obligatoriska jobbstartsoron eller så handlade det om att jag skulle upp extra tidigt för att följa med Tyra till US i Linköping. Jag klarar en vakennatt lite då coh då, inga problem. Det som är trist är den där konstiga huvudvärken som kommer i samband med sömnbristen. Eftersom jag inte sovit något efter tvåtiden så var det inga problem alls att gå upp på morgonen. Den här sommaren har jag inte heller vänt på dygnet utan alltid kommit i säng före 24. 

Mina pälsklingar har vant sig vid att det är lugna sovmornar under sommaren. Freja kände på sig att det inte var som vanligt och blev lite extra klängig och vill gosa lite mer än vanligt och småsova i min famn innan det var dags för mig att åka. 

Att köra till Linköping innan sju på morgonen var inga problem alls, det var hur lugnt som helst på vägarna. Lika smidigt var det sedan att ta sig från Hovetorp till US, Tyra bor verkligen på rätt sida av staden om man ska ta sig dit. Bra skyltning inne på sjukhuset ledde till att vi var på plats i god tid, vi hade en hel halvtimma till godo. Jag fick sitta i korridoren och vänta under den timma som Tilt-testet tog. Det var kallt inne på sjukhuset och jag blev, som om jag var en gammal pensionär, kall om vristerna av att sitta stilla. Den där frusna känslan satt sedan i under flera timmar. 

Runt 11 var jag på jobbet. Kul att träffa mina "gamla kollegor" men också att träffa mitt nya arbetslag. Även om min chef är positiv så kan jag se att personalbemanningen inte är optimal inför hösten. Hon har inte hittat någon permanent lösning till min parallellklass utan där bemannas det med två lärarstudenter i väntan på en fast anställd. Ingen skugga över studenterna, de är mycket kompetenta men de kommer få det tufft. De ska både studera och arbeta, dela på veckorna och det utan ett fast schema. De kommer alltså inte kunna ta hälften av ämnena eller vissa dagar. Jag är rädd för att det kommer göra det rörigt både för dem själva och eleverna. Även om de planerar väl så kommer det bli som en "springvikariekänsla" över det hela. 

Jag hamnade omedelbart i läget att göra en grovplanering med viss detaljering för att hjälpa dem. Tjejen jag planerade med i går kommer inte förään på måndag nästa vecka. Jag såg hur stressad hon var och det kändes inte bra. Själv känns det som jag har relativt god koll och hoppas att det får fortsätta att vara så. 

För övrigt känns det som om det var många nya ansikten på skolan. Det är jag van vid sedan jag jobbade i Ektorp, där var det alltid stor omsättning på personal. Jag hoppas att det är övergående, att det håller på att byggas upp något som är hållbart. Förr i tiden var det på ett annat sätt. Då kunde man kallt räkna ut vilken lärare som skulle ha vilken klass beroende på om man såg två eller tre eller fler år framåt. Det var på något sätt så att man stannade längre på sin position då. 

Nu är det dags att ta en sväng med hundarna innan jag ska bege mig till jobbet. Det är en strålande vacker dag och jag tror det kommer bli varmt. 

Ha det bäst!

Kram

God morgon!

Så har jag nu klivit in i sista semesterveckan och ett nytt läsår står för dörren. Det är alltid skönt att starta upp på hösten. Både jag och mina kollegor har kraft, energi och stor lust att börja kunskapa. Det brukar åtminstone vara så. Jag hoppas att det kommer vara på samma sätt även i år. 

Vårterminen var märklig till viss del då delar av hela världen stängde ner, människor sattes i karantän och munskydd var tvunget att användas. Detta i andra delar av världen. I Sverige infördes inte så många restiktioner mer än maxantal på offentliga ställen, ökad tillgång på handsprit lite här och där, bussar avskärmade framme hos föraren och plexiglas framför kassörskorna i affärer. Skolorna skulle hållas öppna till varje pris men med försiktighet. 

Ja, tjena. Försök vara försiktig när du ska ha in 25 elever i ett klassrum, eller när du ska smyga omkring och hjälpa eleverna. Munskydd fungerar superdåligt att använda då läraren är väldigt beroende av att använda sin mimik vid undervisningen. Till stor del är läraren som en skådespelare som ska fånga sin publik. 

Jag känner en oro över att det ska smälla till med en andra våg av pandemin när skolor och jobb drar i gång. Svårast att hålla avstånd tror jag verkligen att de som arbetar med människor har tex förskollärare, lärare inom grundskolan och de som arbetar inom vård och omsorg. Det är nog lättare att skydda sig inom vården än när man ska läsa sagor för tvååringar inför vilostunden på förskolan. 

Det blir så töntigt att vi ska hålla avstånd i kön in till matsalen men in i klassrummet rullar eleverna in som i klunga. Dubbelmoral när den är som värst. Jag tror inte att någon förstår att man inte heller kan begränsa elevernas närhet till varandra mer än att låta dem sitta glesare i klassrummet, vilket oftast går dåligt då elevgrupperna är så stora. När  grupperna sedan har rast sitter de i hög, halvligger på varandra, kramas osv. 

Jag byter inte ofta jobb men nu till hösten ska jag ner på mellanstadiet igen. Jag hoppas det kommer gå bättre än vad föregående läsår gjorde. När jag berättar för folk som inte är i samma bransh undrar de varför jag fortsätter jobba som lärare. Kanske gör jag det för att det är det enda jag kan men mest tror jag att det är för att jag älskar kunskap och att få dela vägen till kompentens med mina elever. 

Under läsåret 19/20 fick jag se hur elever kan bete sig när de beter sig som sämst. Jag fick också se vad som händer när skolan inte har möjlighet att sätta in adekvata resurser. Under året häpnade jag också över att inte färäldrar inte reagerade. Jag såg kollegor som for illa av arbetsmiljön precis som jag själv gjorde. Det konstiga är ändå att de flesta av oss dök upp på jobbet dag efter dag trots upprepade kränkningar, dagligt kaos där välplanerade lektioner totalt havererade och man kände sig totalt misslyckad. Jag har blivit knuffad, spottad på, blivit kallad hora, fitta, kärringjävel både i verkliga livet och via sociala medier. 

Att ha en välplanerad lektion och startat upp och känna energin komma är fantastiskt. När någon sedan börjar sparka på klassrumsdörren lite då och då eller öppna dörren och skrika in i klassrummet, eller så sitter någon elev och drar i gång ljudet på sin dator, det gör att man tappar den röda tråden, blir ofokuserad och glöden svalnar. I slutändan blir resultatet sämre uppnående av kunskapskraven för samtliga elever inte bara de som väljer att skolka eller spela datorspel under lektionen. 

Jag fick också uppleva fenomenet "hemmasittare". Vad har samhället gjort för fel när elever inte kommer till skolan? Eller när en del kommer till skolan men inte går på lektionerna. Vad har det blivit av samhället när det finns föräldrar som tycker att det ändå är bra att eleven ha 30% närvaro under en termin. Samma föräldrar är de som klagar på att eleven inte når godkända betyg. Läraren får i uppgift att göra roligare lektioner, tydligare upplägg mm. Skolan är tuff i dag, mycket tuffare än vad den var när jag själv gick i grundskolan. Eleverna måste vara på plats, hela tiden och de måste jobba hemma för att befästa kunskapen. Detta gäller alla elever, även de som är "normalpresterande". De barn och ungdomar som har svårt för sig måste jobba ännu hårdare och lägga mer tid på läxor och andra uppgifter. Det finns ingen genväg att gå.

Känslan jag har är att föräldrar och elever förväntar sig att skolan ska sköta kunskapandet åt eleverna. Att vi på något sätt ska trycka in kunskapen i huvudet på den. Det jag som lärare kan gör är att öppna kunskapens dörr men eleven måste själv gå in. Dagens unga men även deras föräldrar är till stor del väldigt bekväma eller rent ut sagt, lata. Jag har skickat med uppgifter hem då eleven valt att inte arbeta under lektionen. Då har det hänt att föräldern hör av sig och menar på att den inte är någon lärare och att det är min uppgift att se till att eleven gör sitt jobb. Det kan verkligen vara svårt, jag kan inte sätta pennan i handen på eleven och tvinga den att göra sina mattetal. När detta händer tycker jag fokuset vrids åt fel håll. Det måste väl ändå vara vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan, går på lektionerna och gör det den ska. 

Är man ensam pedagog med 25 elever finns inte tiden till att trilskas med de som inte vill då många behöver hjälp och det är lättast att hjälpa de som vill och tar emot. Om vi gör ett tanke exempel: Föreställ dig en läkare på en vårdcentral som har 25 patienter där en , sitter och skriker ut lite random fula ord, två tre stycken vandrar runt och pratar med övriga, ett par stycken sitter och karvar in ord på sin bänk och nån har smitit fram till läkarens skrivbord och snor åt sig av både gummihandskar, träspatlar och stetoskop. Den här läkaren ska nu ställa diagnos på samtliga eller hinna vaccinera samtliga under 40 min. Känns som en omöjlighet? Efter dessa 40 minutrarna ska han också skriva en kränkningsanmälan då en av patienterna hotat en annan. Blanketten tar en stund att fylla i då man måste ta reda på personnummer och sedan ringa hem till båda parternas vårdnadshavare. Samtal som kan ta alltifrån en minut till en kvart. När det är gjort ska läkaren omedelbart ta emot nästa grupp med patienter. Jag tror att det skulle vara ganska lätt för läkaren att missa både svårare som lättare sjukdomar. 

Jag kan inte komma på några andra yrken där en person förväntas leda 25 personer mot utveckling. Jo, det finns massor men då gäller det vuxna som förmodligen har valt just det jobbet och gått en lång utbildning. Skolan kommer ständigt vara nån form av slasktratt så länge ansvaret ligger på själva skolan att se till att eleverna kommer dit och gör det den ska. Först när vårdnadshavarna får nån form av konsekvens, som uteblivet barnbidrag kommer vi se en förändring. Många gånger tycker jag att föräldrarna ser skolan som en förlägning av förskolan alltså nån form av barnpassning, en plats där deras barn är medan de själva arbetar. 

Föräldraskapet har havererat och jag har sagt det förr, det borde vara körkort på barn. Vet ni vad som hände inte långt ifrån där jag bor? Jo, en kvinnan hittade en katt slängd i ett sopkärl. Det räckte inte bara med att katten var nerkastad där utan någon hade satt fast och dragit åt ett buntband runt halsen på katten. Turligt nog hann kvinnan rädda katten. Jag blir illamående av att läsa om sånt här. Jag gissar att det inte är någon vuxen som gjort detta, är det det så är det en mycket sjuk vuxen. Är det ett barn så är det också mycket, mycket sjukt. Psykopater börjar ofta sin karriär med att skada djur. 

När sådana här händelser tas upp i den lokala facebookgruppen blir tonen ofta hård. Några attackerar andra och vissa är helt säker på att det absolut inte är deras barn som gjort något oavsett om det är att stypa en katt, kasta sten på bussar eller krossa flaskor kvällstid på förskolans gård. Vi måste inse att alla barn i samhället är just hela samhällets ansvar och det är ju vi som är samhället. 

Japp, det blev ett negativt inlägg i dag, det grundar sig i en oro för hur mitt kommande arbetsår kommer att bli. Och ja, jag vet att en lösning är att jag byter jobb men det vill jag inte. Att undervisa har jag betalat dyra pengar för att få göra och det enda jag egentligen kräver är att man visar mig och mina kollegor den respekt som vi förtjänar. 

Nu önskar jag er en fin måndag.