God morgon!

Så har jag nu klivit in i sista semesterveckan och ett nytt läsår står för dörren. Det är alltid skönt att starta upp på hösten. Både jag och mina kollegor har kraft, energi och stor lust att börja kunskapa. Det brukar åtminstone vara så. Jag hoppas att det kommer vara på samma sätt även i år. 

Vårterminen var märklig till viss del då delar av hela världen stängde ner, människor sattes i karantän och munskydd var tvunget att användas. Detta i andra delar av världen. I Sverige infördes inte så många restiktioner mer än maxantal på offentliga ställen, ökad tillgång på handsprit lite här och där, bussar avskärmade framme hos föraren och plexiglas framför kassörskorna i affärer. Skolorna skulle hållas öppna till varje pris men med försiktighet. 

Ja, tjena. Försök vara försiktig när du ska ha in 25 elever i ett klassrum, eller när du ska smyga omkring och hjälpa eleverna. Munskydd fungerar superdåligt att använda då läraren är väldigt beroende av att använda sin mimik vid undervisningen. Till stor del är läraren som en skådespelare som ska fånga sin publik. 

Jag känner en oro över att det ska smälla till med en andra våg av pandemin när skolor och jobb drar i gång. Svårast att hålla avstånd tror jag verkligen att de som arbetar med människor har tex förskollärare, lärare inom grundskolan och de som arbetar inom vård och omsorg. Det är nog lättare att skydda sig inom vården än när man ska läsa sagor för tvååringar inför vilostunden på förskolan. 

Det blir så töntigt att vi ska hålla avstånd i kön in till matsalen men in i klassrummet rullar eleverna in som i klunga. Dubbelmoral när den är som värst. Jag tror inte att någon förstår att man inte heller kan begränsa elevernas närhet till varandra mer än att låta dem sitta glesare i klassrummet, vilket oftast går dåligt då elevgrupperna är så stora. När  grupperna sedan har rast sitter de i hög, halvligger på varandra, kramas osv. 

Jag byter inte ofta jobb men nu till hösten ska jag ner på mellanstadiet igen. Jag hoppas det kommer gå bättre än vad föregående läsår gjorde. När jag berättar för folk som inte är i samma bransh undrar de varför jag fortsätter jobba som lärare. Kanske gör jag det för att det är det enda jag kan men mest tror jag att det är för att jag älskar kunskap och att få dela vägen till kompentens med mina elever. 

Under läsåret 19/20 fick jag se hur elever kan bete sig när de beter sig som sämst. Jag fick också se vad som händer när skolan inte har möjlighet att sätta in adekvata resurser. Under året häpnade jag också över att inte färäldrar inte reagerade. Jag såg kollegor som for illa av arbetsmiljön precis som jag själv gjorde. Det konstiga är ändå att de flesta av oss dök upp på jobbet dag efter dag trots upprepade kränkningar, dagligt kaos där välplanerade lektioner totalt havererade och man kände sig totalt misslyckad. Jag har blivit knuffad, spottad på, blivit kallad hora, fitta, kärringjävel både i verkliga livet och via sociala medier. 

Att ha en välplanerad lektion och startat upp och känna energin komma är fantastiskt. När någon sedan börjar sparka på klassrumsdörren lite då och då eller öppna dörren och skrika in i klassrummet, eller så sitter någon elev och drar i gång ljudet på sin dator, det gör att man tappar den röda tråden, blir ofokuserad och glöden svalnar. I slutändan blir resultatet sämre uppnående av kunskapskraven för samtliga elever inte bara de som väljer att skolka eller spela datorspel under lektionen. 

Jag fick också uppleva fenomenet "hemmasittare". Vad har samhället gjort för fel när elever inte kommer till skolan? Eller när en del kommer till skolan men inte går på lektionerna. Vad har det blivit av samhället när det finns föräldrar som tycker att det ändå är bra att eleven ha 30% närvaro under en termin. Samma föräldrar är de som klagar på att eleven inte når godkända betyg. Läraren får i uppgift att göra roligare lektioner, tydligare upplägg mm. Skolan är tuff i dag, mycket tuffare än vad den var när jag själv gick i grundskolan. Eleverna måste vara på plats, hela tiden och de måste jobba hemma för att befästa kunskapen. Detta gäller alla elever, även de som är "normalpresterande". De barn och ungdomar som har svårt för sig måste jobba ännu hårdare och lägga mer tid på läxor och andra uppgifter. Det finns ingen genväg att gå.

Känslan jag har är att föräldrar och elever förväntar sig att skolan ska sköta kunskapandet åt eleverna. Att vi på något sätt ska trycka in kunskapen i huvudet på den. Det jag som lärare kan gör är att öppna kunskapens dörr men eleven måste själv gå in. Dagens unga men även deras föräldrar är till stor del väldigt bekväma eller rent ut sagt, lata. Jag har skickat med uppgifter hem då eleven valt att inte arbeta under lektionen. Då har det hänt att föräldern hör av sig och menar på att den inte är någon lärare och att det är min uppgift att se till att eleven gör sitt jobb. Det kan verkligen vara svårt, jag kan inte sätta pennan i handen på eleven och tvinga den att göra sina mattetal. När detta händer tycker jag fokuset vrids åt fel håll. Det måste väl ändå vara vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan, går på lektionerna och gör det den ska. 

Är man ensam pedagog med 25 elever finns inte tiden till att trilskas med de som inte vill då många behöver hjälp och det är lättast att hjälpa de som vill och tar emot. Om vi gör ett tanke exempel: Föreställ dig en läkare på en vårdcentral som har 25 patienter där en , sitter och skriker ut lite random fula ord, två tre stycken vandrar runt och pratar med övriga, ett par stycken sitter och karvar in ord på sin bänk och nån har smitit fram till läkarens skrivbord och snor åt sig av både gummihandskar, träspatlar och stetoskop. Den här läkaren ska nu ställa diagnos på samtliga eller hinna vaccinera samtliga under 40 min. Känns som en omöjlighet? Efter dessa 40 minutrarna ska han också skriva en kränkningsanmälan då en av patienterna hotat en annan. Blanketten tar en stund att fylla i då man måste ta reda på personnummer och sedan ringa hem till båda parternas vårdnadshavare. Samtal som kan ta alltifrån en minut till en kvart. När det är gjort ska läkaren omedelbart ta emot nästa grupp med patienter. Jag tror att det skulle vara ganska lätt för läkaren att missa både svårare som lättare sjukdomar. 

Jag kan inte komma på några andra yrken där en person förväntas leda 25 personer mot utveckling. Jo, det finns massor men då gäller det vuxna som förmodligen har valt just det jobbet och gått en lång utbildning. Skolan kommer ständigt vara nån form av slasktratt så länge ansvaret ligger på själva skolan att se till att eleverna kommer dit och gör det den ska. Först när vårdnadshavarna får nån form av konsekvens, som uteblivet barnbidrag kommer vi se en förändring. Många gånger tycker jag att föräldrarna ser skolan som en förlägning av förskolan alltså nån form av barnpassning, en plats där deras barn är medan de själva arbetar. 

Föräldraskapet har havererat och jag har sagt det förr, det borde vara körkort på barn. Vet ni vad som hände inte långt ifrån där jag bor? Jo, en kvinnan hittade en katt slängd i ett sopkärl. Det räckte inte bara med att katten var nerkastad där utan någon hade satt fast och dragit åt ett buntband runt halsen på katten. Turligt nog hann kvinnan rädda katten. Jag blir illamående av att läsa om sånt här. Jag gissar att det inte är någon vuxen som gjort detta, är det det så är det en mycket sjuk vuxen. Är det ett barn så är det också mycket, mycket sjukt. Psykopater börjar ofta sin karriär med att skada djur. 

När sådana här händelser tas upp i den lokala facebookgruppen blir tonen ofta hård. Några attackerar andra och vissa är helt säker på att det absolut inte är deras barn som gjort något oavsett om det är att stypa en katt, kasta sten på bussar eller krossa flaskor kvällstid på förskolans gård. Vi måste inse att alla barn i samhället är just hela samhällets ansvar och det är ju vi som är samhället. 

Japp, det blev ett negativt inlägg i dag, det grundar sig i en oro för hur mitt kommande arbetsår kommer att bli. Och ja, jag vet att en lösning är att jag byter jobb men det vill jag inte. Att undervisa har jag betalat dyra pengar för att få göra och det enda jag egentligen kräver är att man visar mig och mina kollegor den respekt som vi förtjänar. 

Nu önskar jag er en fin måndag. 

 

Amisa

3 augusti 2020 11:25

Ja, man undrar ju vart allt gått fel i dagens samhälle? Föräldrar och barn som inte vill eller inte klarar av att ta ansvar. Lärare som inte bara ska lära ut, utan också hjälpa barnen med deras sociala problem och som kan bli åtalade om dom någon gång råkar in i en situation där det krävs lite auktoritet för att upprätthålla ordningen. Kan det bli något annat än fel? Kanske borde man kolla hur man gör i andra länder t ex Finland som sägs ha en väldigt bra skola.

Jag beundrar er som orkar vara lärare i dagens trasiga samhälle!!!

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Mia

4 augusti 2020 08:59

Stort tack för din välformulerade och fina kommentar. ??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...