Lärare följer ett annat årshjul än ?vanliga? människor. Vårat startar i augusti o slutar i juni.

För mig blev det ett konstigt år. I oktober lämnade jag Ektorpsringen efter 20 år. Tyvärr inte när jag låg på topp. Allt för mkt hade ändrats den senaste tiden för att det skulle vara vemodigt att gå. Jag var inte heller ensam om att släppa taget då, vi måste varit runt 10 lärare minst som valde att lämna under ett par månaders tid.

Som ett sista farväl gick jag på skolans avslutning i onsdags. Jag träffade några få av mina gamla kollegor, där än fler byter arbetsplats till hösten. Jag fick krama om mina gamla elever som nu går vidare mot högstadiet.

Själva avslutningen var tyvärr den sämsta av de som jag varit med om. Glädjelös skulle jag vilja säga. Känslan var att ?nu gör vi det här så det blir gjort. Jag hoppas för skolans skull att det bara var ett mellanår pga stora organisationsförändringar under året.

Innan eleverna dök upp.

På torsdagen fick jag uppleva Mosstorpsskolans avslutning. Skillnaden var brutal. Här var det stolar som eleverna satt på, en hög scen som byggts upp, röda mattor, strålkastare, rökmaskin, konfettiregn och allt detta ledde till en otrolig feststämning.

Här var känslan att man gick in i en konserthall. Proffsigt!

Under förra veckan nåddes jag av förändringsbesked på jobbet. Av den tråkigare sorten. Jag bara kände att jag orkar inte ta den känslan nu för då blir jag supernere, jag fick stoppa undan det och tänka att jag hanterar det efter skolavslutningen när allt lugnar sig lite. Föreställ er sen den glädjen när jag under torsdagen fick veta att allt blir som det var tänkt från början och som jag tänkt.

Jag är ju ganska ny på jobbet fortfarande men har hittat mina favoritmänniskor. De är underbara och gör att jag trivs så ofantligt bra. Det räcker därför så bra med att en av dem byter hus och stadie till hösten. Skulle det blivit fler hade jag inte sett fram emot hösten på samma sätt.

I dag är det lördag, solen skiner och jag tror att jag ska ta vara på den. Jag vet inte riktigt hur än men en hundpromenad med vovvarna lär det iallafall bli. Kanske lite bokläsning på altanen och givetvis en stunds träning.

... det är ju de som är livet. Mitt liv är bra just nu. Men ge det en timma eller två så kan jag känna på ett helt annat sätt. Jag kan ha känslor under en hel dag som "vanligt folk" behöver flera veckor för att gå igenom. Det är asjobbigt, på riktigt. Som ett handikapp. Det som ändå är bra är att jag kommit med insikt att det är så jag funkar. När jag känner mig riktigt ur form kan jag vila mig i tanken att det går över och att det kommer gå över snart. Tyvärr är det ju så åt andra hållet också. När jag mår riktigt fint så kan det försvinna omedelbart efter bara en kort stund. Jag har ett antal triggers men jag vet om dem och håller på att skaffa mig verktyg för att hantera dem. Mer än man kan säga om andra. 

Det kan vara en sak, en person eller en händelse som triggar mig eller mera gör mig frustrerad. Folk som inte ser eller förstår att de faktiskt kan utvecklas som människa. De liksom tror att de är ett färdigt paket. Att det är så här de är och då får resten av världen anpassa sig efter dem eller att "sån här är jag" gilla läget eller skit i det. Jag kan aldrig förändra någon annan och ingen annan kan förändra mig. Viljan måste finnas där. Viljan till utveckling. Det kan röra sig om att personer kanske skulle behöva bli mer allmänbildade, ta hand om sin kropp bättre, hur man hanterar stress, bli tryggare i sig själva så de slipper söka bekräftelse i allt de gör eller bara hur man går in i en diskussion eller ett samtal.

De svåraste människorna är kanske de som klagar brutalt på andra men har exakt samma beteende. De är fullständigt utan självinsikt. Jag var en gång på en föreläsning (vet att jag nämnt det här i bloggen förrut) där föreläsaren sa "de personer som aldrig skäms över något ska man akta sig för. Den tanken har jag haft med mig och kan verkligen hålla med. De som inte skäms har varit de som skapat mest röra omkring sig. 

Vad tänker jag då att man kanske borde skämmas för? Inte det vanliga, om man råkar rapa, snubbla eller säga fel namn till någon. Utan mer för att man kanske inte bidrar eller genomför förväntade arbetsuppgifter oavsett om det är på jobbet eller hemma. Eller om man förväntar sig att få saker gjorda åt en fast man kan klara av att göra det själv. Att låta någon annan, som kanske är helt uppbokad, göra saker som man själv faktiskt har tid att fixa. Latmaskar! Jag har väldigt svårt för latmaskar. Alla har vi samma tid tilldelad i livet. Somliga av oss har fler uppdrag, jobb, familj, hem och liknande. Då tycker jag att det blir pinsamt när den ensamstående personen beklagar sig över hur mycket den har att göra. 

Minns en gång en gammal kollega som "var så himla trött efter jobbet" så hon bara åkte hem och sov, så att hon missade tiden i tvättstugan. Oj, oj oj, vad hon beklagade sig. Tjena, tänkte jag som efter jobbet hämtade två barn som var under 4 år på dagis, åkte och handlade, kom hem och lagade mat för att sedan tvätta, dammsuga, natta ungarna och sedan jobba ett par timmar hemifrån. Och det hände varje dag, varje vecka, för all framtid (nästan). Jag sa inget då, tänkte bara för mig själv "hon blir nog varse en dag". Och det blev hon. 

På jobbet är det mycket just nu. Alla nior går igenom de Nationella proven och det kräver en massa organisation och fixande. Man har en plan och om någon är sjuk så blir det snabbt en ökning av stressnivån. Hur det än är så tar man sig igenom dessa arbetsdagar också. Precis som med livet. Bra stunder passerar, stressiga dagar likaså, tillfällena då man är ledsen går över och de glada också. Allt rullar på som ett oregelbundet hjul. Jag vilar mig i tanken att allt går över,  inget är oändligt. 

Maskros, taraxacum, först så gul och lysande sedan en mjuk liten puff. Redo att sprida sig för vinden. Älskad av mig men jag är en av få som uppskattar dem. 

Dagarna går så där galet och fort. Iallafall när jag tänker tillbaka. De fylls med samma saker om och om igen. Jobba, vilket jag älskar, hundar, träna, laga mat, äta, sova och även mindre roliga saker som att tvätta fönster. Skönt att man slipper fönstertvätten varje vecka. När den är gjord så är den gjord, iallafall för årstiden. 

Vi är nu inne i maj, min absoluta favoritmånad vad det gäller naturen och känslan. Rent jobbmässigt är det nog årets värsta månad. Betygssättning och massor av nationella prov att både genomföra och rätta. 

Till hösten kommer jag att få en egen 7:a att vara mentor i samt utöka min undervisning med SO. Jag ser fram emot det då jag verkligen brinner för SO-ämnena, framförallt geografi och historia. 

I år har jag tillgång till en trädgård så här på hemmaplan så det blir en del fix i den. Rabatter och buskar ska få stenläggningar runt sig, pelargoner ska planteras om i utekrukor och nyinköpta bärbuskar ska planteras. Vinbär och björnbär har redan kommit ner i jorden. Jag önskar mig ett körsbärsträd också och två drivbänkar där jag vill ha sallad, rädisor och kanske något mer. 

I väntan på att nätterna ska bli frostfriastår här en liten armada med pelargoner och jordgubbsplantor. 

Morgonstund har guld i mun. På helgerna är morgonen min favorit. Jag går gärna upp tidigt, allt för att få lite egentid. Det är nog enda tiden på veckan som jag känner mig helt lugn, avslappnad och njuter av tystnaden. 

Ozzy älskar att sola sig inomhus efter ett par timmars strövande under natten. Jag gillar inte att han lägger sig på köksbordet men det är svårt att hindra honom. När solen försvinner från köket flyttar han sig till tv-bänken i vardagsrummet. 

På lördagskvällen tog jag med mig mina pälsklingar till Eliantorp/Doverstorp för en promenad. Där har jag varit tusentals gånger när jag växte upp. Min mormor är ju född här och sedan har familjen haft det huset som "land" fram tills jag var 27 år. Så sorgligt att vi inte kunde behålla det. När det blev aktuellt för min mamma att sluta hyra huset så hade jag småbarn och hade varken tid eller ekonomi till det. Jag hade kunnat prioriterat annorlunda men där och då gjorde jag det val som jag ansåg var bäst för familjen. HAde jag vetat det jag vet i dag hade jag nog gjort annorlunda. 

Att gå till gymmet en lördagskväll vid 18:30-tiden är smart. Då får man ha stället för sig själv. Alla andra verkar vara hemma vid grillen och hällt upp en kall öl eller ett glas rosé, så verkar det åtminstone om man scrollar sig igenom Fb-flödet. 

Under lördagen fick jag tid tillsammans med min fina dotter. Vi brukar ta nån dag i månaden då vi fikar, går en sväng på stan och bara hänger i hop. Pratar i fatt om allt som hänt och så. Jag älskar dessa träffar. Och lyckliga jag ska även få hem både henne och pojkvännen till mig på lördag på en grillkväll. 

Äckligt, jag vet! Här har det suttit en fästing på storhunden. Lillhunden har roat sig med att pyssla om det hela vilket resulterat i att det blivit som ett stort skrapsår som vätskar sig och kliar. Först efter en vecka och en massa omläggningar och plåsterspray verkar det vara på bättringsvägen. Kimmo når ju inte att slicka på sitt sår så jag funderade ett tag på att sätta tratt på Freja. Dessvärre når han att klia sig med tassen och han har rivit bort skorpan otaliga gånger. 

Här ligger den skyldiga till fästingmasakern... och ser helt oskyldig ut. 

Nu är helgen strax till ända. Ingen söndagsångest hos mig alls. Jag älskar mitt jobb och ännu mera nu sedanjag bytte arbetsplats och uppdrag. Tiden var inne och jag hade gjort mitt, det var dags att lämna över till nya, friska personer med en positiv energi omkring sig. Men som jag saknar eleverna emellanåt!!! De var verkligen bränslet som skapade ork. 

Jag önskar er alla en fin kväll, en härlig arbetsvecka och även om vi var glada åt regnet som kom så får det gärna bli lite varmare ute igen. 

Lördagsmorgon och första dagen på påsklovet. Jag vaknar givetvis väldigt tidigt. Ozzykatten kan så dags bli väldigt högljudd när han tassar runt i sovrummet. Han vill ha en portion mat. Den välfyllda skål jag lämnade framme på bänken i går kväll är märkligt nog tom. Det är inte Ozzy som satt i sig berget med torrfoder, Kimmohunden har lyckats hitta strategier att nå skålen även om den står längst in på köksbänken. Inte konstigt att han lägger på sig när han tuggar i sig inte bara sin egen mat utan även kattens. 

Istället för att ligga och vrida och vända på mig så kliver jag upp. Det är redan mjukt ljus ute och dagen känns så nära. Sådana här stunder ger mig en rofylld start på dagen. Jag släpper ut katten, sätter på kaffe, tänder lite ljus, sätter på SVT play och ser några avsnitt av Hemma igen. 

Freja följer med mig och kurar i hop sig i favoritkorgen. Hon har förvandlats från morronpigg till en riktig sjusovare. Det är så skönt att hon inte måste ute före sex på mornarna. Hon tycker om värmen och närhet. Ligger allra helst kvar i sängen och myser så länge någon annan finns där. Å andra sidan kan hon från den djupaste av sömn skutta upp på en sekund och löpa ner för en kissrunda. 

Jag tycker väldigt mycket om när det är tyst, stilla och lugnt omkring mig. Kanske uppskattar jag det mer än andra då mitt jobb innebär att jag ständigt vistas i ganska så bullriga miljöer. Turligt nog är det väldigt mycket lugnare, tystare, mindre stressigt och på det stora hela en frisk arbetsmiljö. Tänk att jobbet som jag sökte i ren frustration skulle bli något av det bästa jag gjort. Det var hög tid för mig, jag behövde ta mig vidare. 

Nu har jag varit ett halvår på mitt nya jobb, hittar i lokalerna och kan snart allas namn. Det är en stor skola med mycket personal men jag börjar lära mig hur de flesta är till sinnet. Jag behöver inte vara rädd och på min vakt för kränkningar, sänkningar eller skitsnack. Här är man mer direkt, raka puckar, man tar det man stör sig på omedelbart och hela tiden med inställningen att man gör det för att komma fram till förståelse och en lösning. Ingen tror illa om någon annan, att någon medvetet är elak och konspirerande. 

Nu ska jag låta den nya dagen omfamna mig, njuta av solljus, vårkänslor, frisk luft och kanske en liten shoppingtur. Ska se om jag kan få med mig sambon för inköp av så trivala saker som köksdukar, ranukel och lite annat smått och gott. Lite pyssel med mina älskade växter ska också hinnas med. Jag har planterat om sticklingar, tagit skott och delat på växter men än finns det lite mer att göra för att ge det gröna här inne de bästa av förutsättningar att växa sig stora och starkt till sommaren. Min själ blir varm, mjuk och bubblig när händerna varsamt får ta hand om pelargoner, flitiga lisor och penséer. Kanske ett ålderstecken å andra sidan har jag alltid älskat att omge mig med grönt. Jag har aldrig haft någon stor trädgård och under långa tider endast haft balkong men det går att göra underverk även på små utrymmen. 

Jag önskar er alla en trevlig helg och att ni, liksom jag, kommer få njuta av ett underbart vårväder. 

Anpassa - ett ord  med med så mycket innebörd. På mitt jobb, som lärare, betyder det att vi ska ge eleverna rätt förutsättningar att kunna klara av sitt skolarbete och nå godkänt betyg trots av svårigheter. 

Anpassa kan också betyda ornande efter omständligheterna. Alltså, man öndrar och förändrar utifrån det som i stunden råder omkring en. 

På jobbet används ofta uttrycket "flexibilitet" när det kommer till oss vuxna. Det är en bra egenskap att ha. Ett bra arbetsgivarkort att dra fram. De ser ju gärna att vi är flexibla vilket i verkligheten innebär att man ska vara redo att klara av "övertröskeln-situationer" eller hantera brister i arbetsmiljö och belastning. 

Jag är ganska flexibel, både fysiskt och psykiskt. Anpassar mig efter rådande omständligheter, bemötande och agerande. Just nu skapar det ett lugn hos mig. Och lugn är något jag verkligen eftersträvar. 

Bättre att följsamt böja sig i vinden än att streta, så emot och slutligen knäckas. 

Nu är det inte många egna lektioner kvar innan jullovet, bara 4 st. Det känns så bra att betyg och omdömen är skrivna och klara. Plötsligt är det lite lättare att andas och jag går inte så fort i korridorerna. Hela jag genomsyras av ett arbetslugn. 

På den andra sidan av vardagen är det mindre lugnt. Jag har inte köpt en enda julklapp än, har iofs inte så många att köpa och min tradition är att åka och fixa det efter avslutningen på jobbet. Det kommer bli jul även i år. Skillnaden i år är att det inte kommer bli så hackat och uppdelat. Jag är där jag ska vara från start och det känns så skönt med en fast punkt där alla de mina trivs och mår bra. 

Julmusik, julgran julskinka, pepparkakor, gröt och nu även en förtrollande snö därute borgar för en av mina bästa jular på många år. Allt oftare känner jag hur bra jag mår, inte bara i kroppen utan även i själen. Jag hoppades så innerligt att min tid skulle komma och vet ni vad? Jag tror att det är precis så det är. 

Bara 4 arbetsdagar kvar och julen står för dörren....

Ännu en arbetsvecka går mot sitt slut. Jag har lite rast nu innan jag ska ha veckans sista lektion med åttorna. I dag klämmer vi till med prov inom geometri. För att öva dem inför de Nationella proven kommer jag köra muntligt prov i grupper. Jag tror de kommer tycka att det är både tidigare har jag förberett ett antal praktiska problem som de ska lösa. 

Det är så himla gött att solen skiner i dag. Tidigare under veckan har det varit galet mörkt ute. I dag hade jag nog somnat om inte solen lyst upp tillvaron. Gårdagen blev så lång. Först jobb, sen int till stan och körskolan. Jag gick handledarkurs så att jag kan få övningsköra med min son. Därefter skjutsade jag Tyra hem till Linköping. Hon slutade efter nio så jag kom inte själv hem förrän vid halv elva. Det blir inte så ofta som vi ses längre, hon jobbar oregelbundna tider, pluggar och bor 4 mil bort. Det är inte så lätt att få till en snabbfika. 

Efter jobbet i dag blir det så klart en rejäl hundpromenad. Eventuellt tar jag med mig pälsklingarna ut i skogen. Det är bra för oss alla. Inget är så skönt för kropp och själ som skogspromenader i solskenet. (jo, det finns annat givet vis... men ni hajjar). Efter det ska jag fara till Finspång och hämta hem min yngsta. Nu är det dags för min vecka med honom. Det är alltid lika mysigt närhan kommer. Vi ska fixa lite god mat och sedan gör vi nog som så många andra, slår oss ner framför Idol. 

Jag hoppas hinna med och träna lite i helgen, eventuellt ska vi besöka en julmarkand på ett slott som ligger mot Linköpingshållet. Det hade varit mysigt med snö då men jag håller så gärna till godo med 5 grader varmt och solsken. 

Så där ja! Nu är det hög tid att ta tag i dagen. 

Trevlig fredag på er alla   

What comes around.... Ja ni vet. Somliga kan nog tycka det är karma men då har man inte hela historien klar för sig. Jag är ganska trött och sliten. Inte utbränd, bara lite mattad. Att söka annat arbete, få det, säga upp mig, inte få sluta i tid (varför lägga ut en annons där jobbstart är oktober? Lärare vill byta vid terminsstart eller till lov), få arbetsuppgifter pålagda som man aldrig varit med om i diskussion ens och sen flytta. Ja, det tär. 

Allra mest tär min arbetssituation på mig. Jag älskar mitt jobb, eleverna, det vi skapar tillsammans. De elever som behöver mig mest, jag är deras försvarsadvokat. Jag ser deras kapacitet, deras kunskaper och möjligheter, det gäller bara att hitta vägen dit och hur vi ska plocka fram guldkornen. För guldkorn har de, massor och i överflöd. Det är frustrerande att inte få ha någon brevid sig som är genuint intresserad av att lära om kidsen, rutiner och allt som hör lärarrollen till. Att vara lärare fungerar inte om du ständigt spanar efter möjlighet att minimera dina insatser. 

Jag var och skrev kontrakt med mitt nya jobb i dag. Proffsiga, genomtänkt och framförallt, de ser mig som en kompetent person som har lite att tillföra. Känns lyxigt. Kan nog tacka min gamla chef, A, för mycket goda referenser. 

Nu har jag två nätter kvar här på söder. Det är vemodigt. Jag har trivts så bra. Här landade jag efter några tuffa år, här vände allt med min EDS. Rätt medicin, träning och ett bättre psykiskt måeende har gjort livet så mycket mera värt att leva. Jag har blivit matte till ännu en pälskling under mina år här, sett dottern gå ut både 9:an och ta studenten. Mina barn, de gör mig så stolt. Den äldsta har nu fått jobb och flyttat hemifrån, den yngsta är en supersmart kille på väg in i vuxenlivet. 

Ännu en gång ger jag mig in i det okända (fast på det stora hela är jag absolut ingen äventyrlig person, förändrar sällan mitt liv). När jag gör sånt här är det oftast efter stor eftertanke, analys och reflektion. Den gång jag inte tänkte till,  gick det ju mindre bra. Men alla delar i livet är en lärdom. Bra som dåliga. 

I övermorgon flyttar vi. I morgon kväll ska jag och bästaste Tyratösen ha lite mys efter hennes jobb. Sista natten i lägenheten. Om tre veckor står jag på en annan arena. Jag ska möta en ny kategori elever, ungdomar... Jag ska ingå i en ny "gatubild". I grund och botten är jag en stadsmänniska, men varför söker jag mig då om och om igen utanför stadskärnan? Knepigt. Nåt för nån smart analytisk psykolog att svara på. 

Nu är det tid för mig att vända runt i tvätthögen, rensa lite, plocka lite och sen orkar jag nog inte mer. Jag känner mig lugn och lite starkare efter två dagar hemma. Har lite att prata med cheferna om, de är superbra och proffsiga. Det känns lugnt och skönt. Jag vill göra mina sista veckor på "mitt gamla jobb" så bra som möjligt. Vill avsluta på ett sätt som får eleverna att känna lugn och ro. Jag vill känna lugn och ro. 

Å sen vill jag bara tillägga... "Tro, hopp och kärlek. Och störst av allt är kärleken"