Nu så är kortveckan efter påsk till ända. Den har väl flutit på i bästa skolanda med hemmasittare, arga föräldrar, ännu argare elever, slagsmål, möten, delgivningar men också roliga stunder. I dag hade jag en jätterolig timma med en klass som jag tidigare undervisade i matte. Nu gällde timman inte matte utan religion, hinduismen, i praktiken. De fick prova på ett yogapass med mig som instruktör, guide, vägledare genom positionerna. 

Jag inser varje gång jag hoppar in nånstans och guidar hur mycket jag saknar att jobba med yogan. Kroppen fixar absolut inte att hålla på som jag gjorde som mest, när jag både jobbade heltid som lärare, hade yngre barn och ledde pass 3-4 ggr i veckan varav ett morgonpass innan jobbet. Kanske inte konstigt att kroppen rasade. I dag skulle jag gärna hoppa in som vikarie lite då och då, eller ha ett till två pass själv. 

Palettbladens tid är kommen. Som jag längtat. Jag har tagit och satt en massa sticklingar. Jag har även gjort tre nyförvärv. Jag ser framför mig att jag ska plantera i mina balkonglådor och bara njuta av dem. Alla dessa pelargoner som jag köpt genom åren och de har förstås varit vackra på sommaren men jag lyckas aldrig övervintra dem. Bara Mårbacka kan jag hålla liv i. 

De här tre har jag massor av sticklingar av nu. Så pass att jag skänkt bort till vänner och kollegor. 

Dessa är mina tre nyförvärv. Är de inte ljuvliga? Den översta har mer spetsiga blad, den mellersta är av den krusiga och bulliga sorten och den nedersta en perfekt mix av färg och form. Min favorit alla kategorier är dock den mörkaste. 

I dag har sonen namnsdag. Elis är ett hebreiskt namn som betyder ungefär "Min Gud är Jahve". Ungefär 7300 män heter det, av dem är det ca 3300 som har det somtilltalsnamn. Märkligt nog är det 93 kvinnor som heter det och 44 av dem har det som tilltalsnamn.Jag undrar om betoningen då är annorlunda, lite som Elise....Min Elis har sitt namn efter sin fars morfar, som jag bara kände helt kort men han var fantastisk den uppfattningen hann jag iallafall få. Sin födelsedag delar Elis med sin mor morfar.... Ett morfarsbarn helt enkelt. Min morfar var också en fantastisk person och delade sitt svarvarintresse med Elis den äldre. 

Förr firade vi barnens namnsdagar med både fika och present. Nuförtiden blir det bara en verbal grattishälsning. Hur brukar ni göra med namnsdagar?

Den här veckan har inneburit ganska tunga nyheter. Vår första "kändis" som drabbats av Covid-19 gick bort. Jag tänker förstås på Adam Alsing. Vilken chock. Han var ju inte mycket äldre än jag. Sedan har det även inneburit meddelanden från vänner, släktingar och bekanta som har det tufft och drabbats av sorger och vetskap om kommande sorger som gjort mig ledsen. Jag önskar jag kunde göra något för alla därute som just nu har det tufft. 

Vi måste alla bli bättre på att vara rädda om varandra och den korta tid vi har här på jorden. 

Stor och varm fredagskram till alla er där ute. 

Coronasäkrad. Det kan ingen av oss vara men jag tänker som så här; vissa av oss lever sådana liv att den här isoleringen inte är så stor skillnad mot innan. Jag tro jag hör till dem som inte lider så  mycket och att mitt liv inte påverkats så mycket så här långt. 

Det kan tyckas som trist och tråkigt men det är inte så jag menar eller det är. Jag har inga äldre anhöriga som mamma/pappa, mor/farföräldrar som behöver omvårdnad och tillsyn eller som jag behöver oroa mig för. Mina barn är inte i riskgrupp utan starka och klarar sig väl. De få som jag har, som måste vara försiktiga, har antingen man/hustru eller andra som de delar hus med. När vi kommer till vänner så har jag bara en som är i riskgrupp men där håller vi daglig kontakt via sociala medier, telefonsamtal och liknande. Jag har också erbjudit mig att sköta handling med leverans till dörren. 

Jag hör inte till dem som har planerat stora påskbjudningar eller blivit bortbjuden på släktmiddagar (jag har ju nästan ingen släkt) som måste ställas in. Mina barn kommer jag ändå träffa om ingen av oss är krassliga. Det kan omöjligt vara skillnad på att träffa mina barn och att träffa de 80-tal som jag träffar i skolan varje dag. 

På jobbet är det omöjligt att hålla avstånd. Skolan och förskolan är ju två platser som är luriga. Vi är lika nära som de inom vården skillnaden är att vi varken har munskydd eller visir. Jag kan inte stå på säkerhetsavstånd när jag ska hjälpa elever med deras matteuppgifter. Jag är nära, på viskavstånd, för att inte störa arbetsron eller att eleverna som behöver hjälp ska känna sig utsatta och utpekade. It´s a fine line to walk. 

Jag hör till de som som sällan reser. Det jag kanske gör som är mindre klimatsmart är att smååka. Jag har inte flugit på 12 år, inte åkt på kryssningar på 3-4 år (och det känns som jag är väldigt klar med det), jag reser sällan längre sträckor inom Sverige heller. Oj, vilket tråkigt liv kanske du tänker men jag har valt något annat. Jag har valt att ha djur. Har man det väljer man också att vara hemma till största del eller att semestra på ett sådant sätt att de kan följa med. Ibland har jag haft hundvakt men det är klurigare att hitta vovvevakt åt två hundar än åt en. De flesta som vill vara vakt vill ha min stora hund medan den lilla är svårare att få hjälp med. Det är klurigt att ha båda. Det är svårt att gå med båda samtidigt om man inte är van. Den lilla påverkar min stora negativt, och han är superstark. När jag är själv med Kimmo bryr han sig inte om andra hundar men är Freja med blir han också en riktig draghund, ett attackmonster. Att ha hund ger glädje varje dag, någon att älska hela tiden och att bli vilkorslöst älskad av jämt. Att ha hund innebär att man möts av lyckorus varje gång man kommer hem. Oavsett om man varit borta en kvart eller en hel dag. 

Mina dagar i dessa tider är som ni redan läst er till, förutom jobb, lite träning, utevistelse, fika med nån frisk kompis, mycket film och en del serier. Jag håller också på och ser över mina växter och sticklingar så jag ska köpa med mig en säck jord hem i dag. Nu, under lovet, ska jag också ta mig en titt på de kartonger och saker som jag har i källaren. Jag behöver gå igenom grejor, kolla vad som ska sparas och vad som ska kastas. Jag har flera kartonger som bara är halvfulla och det är ju onödigt. Då är det bättre att slå i hop och minska antalet skrymmande lådor. 

I går såg jag filmen "Jag kommer hem igen till jul". Den var jättebra. Fylld av fantastiska skådespelare, härlig julstämning (ja, jag vet att det är fel säsong nu men ändå...). Handlingen helt ok men framförallt fylld av vacker musik och sång av underbara Peter Jöback. Jag gillar honom, hans röst, rörelsemönster och lyskraft. Första gången jag såg honom var jag 13 år och han spelade i Bo Wastessons musikal Här och nu. Då spelade han mot Lizette Pålsson. Jag tror de var tillsammans då, det här var långt innan han kom ut. Suzanne Reuter var som vanligt helt magisk. Jag har verkligen börjat uppskatta hennes skådespelarinsatser på "äldre dar". Själva storyn om den begåvade artisten som flytt barndomsbyn för ett liv i Los Angeles upplevde jag som aningens tam. Att huvudrollskäraktären bar en hemlighet av sexuellt utnyttjande var viktig men det blev ändå bara ett litet skrap på ytan. Jag har en förkärlek för stora jular med stora familjer, många släktingar och vänner. Det bottnar förmodligen i min egen avsaknad av just det. På det stora hela en fin film som gav en feelgood-stämning. 

I fredags kväll såg jag en annan svenska film "Ring mamma". Även här fanns den komplicerade relationen med en sjuk mamma men ännu mera speedad, twistad. Sanna Sundqvist var galet rolig och Nina Gunke som mamman var helt underbar. Den här filmen var mer fylld av skratt, pinsamma situationer och tokigheter. Evin Ahmad är en ung skådespelerska och jag har inte sett något med henne som jag ogillar. Hon har även skrivit en bok " En dag ska jag bygga ett slott av pengar", vilken jag ännu inte läst. Begåvad tjej som har många talanger. Hon har varit med i både Beck, Kommisarie Winter, Vår tid är nu och Störst av allt. 

I går var jag vid gravarna för att plantera. Min moster hade redan varit och gjort i ordning hos mormor och morfar så det var bara hos lilla mamma som jag behövde fixa. Det kommer bli fint när penséerna tar sig och breder ut sig. Den lilla röda krukrosen som står kvar från i somras verkar ha klarat sig. Jag måste komma i håg att ta med sekatören nästa gång och klippa bort döda grenar och liknande. Buxbomen måste vi ta en funderar kring. Förra året tog jag ner den massor men det märks knappt nu. Kanske provar jag att göra en jätteinsats och halvera dem eller så får jag helt enkelt gräva upp dem och sätta något annat. Det får jag prata i hop mig med mina bröder om. 

Den här lilla killen tog en utenatt i natt. Jag var uppe vid fyatiden och då hörde jag att han satt utanför och jamade. Han var hungrig som en varg så jag gissar att musjakten inte varit så lyckad. Han fick sig en portion blötmat och sen intog han sovläge. Han kommer förmodligen sova sig genom dagen för att sedan ge sig ut på nya äventyr framåt kvällskvisten. 

Det här med att ta fram påskpynt är inte min grej längre. Jag har en liten kartong efter mamma med tuppar, kycklingar, färgglada ägg och några påskkärringar men det känns bara som lite onödigt jobb när jag inte längre har småbarn som är hemma och uppskattar det. Påskris älskar jag men det är svårt att få tag i bra fjädrar att ästta i, de är väldigt dyra också. Jag tänker på fjäderdebatten som startade för några år sedan. 

Jag satsar istället på glada, gula krukväxter här hemma. I år har jag varit väldigt noga och sparar alla mina överblommade lökväxter. Jag sparar dem inte för att driva upp dem igen utan för att plantera om dem utomhus. Det ska bli spännande och se om de har möjlighet att klara sig och blomma om. Jag måste bara fundera ut platsen jag ska gräva ner dem på. Jag vill ju att det är en plats jag kan ha koll på. 

Inne i Norrköping finns en slänt i en bostadsrättsförening där de som bor där hela tiden fyller på med sina gamla lökar från tex hyacinter, krokus, påskliljor, tuplaner, narcisser mm. Det är superfint och så där galet vilt, osymmetriskt och härligt. Så vill man kanske inte ha det om man har en egen rabatt men att låta en slänt bara vräka ur sig blommoer lite random är underbart. 

Nu ska jag strax ta tag i min dag och passa på att önska er alla en riktigt skön söndag.  

 ... ja det har jag fått. Nu har mitt påsklov börjat. Jag går givetvis inte hem utan jobb utan jag har med mig en hel bunt med matteprov som ska rätta och många uppgifter i classroom som måste läsas, rättas, skrivas kommentarer på och sedan skickas tillbaka till eleverna. Det känns ändå inte övermäktigt för jag äger min egen tid och väljer när jag vill sätta mig ner några timmar. 

Jag startade mitt lov på bästa sätt, på gymmet. Det var tre veckor sedan jag var där sist beroende på en envis hosta som bråkade. Oj, så tungt det var och träningsvärken i dag är mäktig.Jag var helt ensam på gymmet vilket var skönt, då går passet snabbare och jag slipper vara orolig för virus. Å andra sidan tänker jag att alla som är träningsvana är väldigt lyhörda på sina kroppars signaler och om någon är det minsta ur gängorna brukar de stanna hemma. Gymmet känns på något sätt som en av de säkraste platserna att vistas på. Det ska bli en sväng dit även i dag. 

Jag älskar mina helgmornar när det bara är jag som är vaken, jag var tidigt i säng i går och uppe tidigt i dag. Långt innan nyhetsmorgon startat satte jag mig med morgonkaffet och datorn i soffan. 

Den här stunden kan verkligen vara dagens bästa. 

Pälsklingarna beter sig lite som om vi inte hängt alls på evigheter varje morgon. Iofs har det varit natt och matte har sovit oc inte aktivt pysslat om de fyrfota. Freja sover ju hos mig under täcket så hon borde ju vara färdigtankad på närhet men icke då. Ozzy släppte jag ut vid 04.30 så han har väl anledning att känna att han vill ha värme och gos... 

En parkeradi knäet och en la sig demonstativt på datorna. Knasgökar.

I går, på jobbet,  fick jag en sån fin bukett tulpaner. Vackra färger som gör mig både glad och varm inuti varje gång jag ser den. 

Naturen och dess perfektion! Färgen, formen, strukturen... man blir ordlös. 

Nu ska jag ta hand om den här dagen. Hoppas ni alla har möjlighet att njuta av det vackra vädret. Det ska jag göra genom att gå en härlig långpromenad, ta en fika utomhus och bara vara. 

Vi hörs!

Så vaknade jag upp till ännu en kall dag med minusgrader och vitt på marken. Väldigt onödigt på nåt sätt men det är ju april och då ska vädret vara lurigt, det är sen gammalt. Ozzykatten vägrade komma in i går kväll. Han klarar kylan han är välisolerad av både fett och en rejält tjock päls. Nu är han hemma och efter en rejäl skål med blötmat kommer han nog ligga i min säng och sova till långt fram  på eftermiddagen.

Mitt lilla körsbärsträd, om en dryg månad ska den stå i blom. Körsbärsträdet vi hade hemma i radhuset, där jag bodde som barn, blommade alltid på min födelsedag. Just det trädet kallade vi i familjen för "morfarsträdet" för vi hade fått det av honom. Nej, vi hade nog fått det av både mormor och morfar men det föll sig så att vi kallade det för morfarsträdet. 

I dag är det fredag. Jag startar min dag med Samverkamsråd där vi ska titta på frågor som arbetstider, tjänstefördelning mm. Det brukar vara intressant. Jag är där i egenskap av skyddsombud så jag har ingen förhandlingsrätt utan fungerar snarare som rådgivande med skyddsfrågor som huvudsaklig vinklare. 

Jag har ännu inte gjort planer för mitt lov men jag har en hel del borden, några måste och så ett par villhöver....

Nu ska jag samla i hop mina kjolar och ta ut hundarna för att sedan bege mig till jobbet. Jag hoppas det blir en skön och lugn dag. Önskar er alla detsamma så hörs vi förmodligen lite senare. 

Måndag morgon och jag är uppe och redo för en ny arbetsvecka. Jag kan säga att det är med blandade känslor. Det känns som om jag ligger lite bak efter gällande planering och så. Måndagar är en av de dagar då jag har ok med planeringstid. Det som förmodligen kommer hända är att jag lyfts bort från planeringen och in i frånvarande kollegas undervisning. Det i sin tur kommer leda till sämre kvalité på mina egna lektioner. Vi är mitt i en kris, jag vet det, men det är så väldigt svårt att acceptera att jag måste sänka min ribba. 

Det skolan de sista veckorna till stor del ägnat sig åt är barnvaktning så att de med viktiga samhällsfunktioner kan gå till jobbet. Det är ok med mig men i det långa loppet kommer vi få kunskapsluckor bland Sveriges unga. Hur gärna man än vill tro så fungerar inte den digitala undervisningen lika bra som med en livs levande lärare. Vi är inte ersättnignsbara. Hade vi varit det så tror jag att det funnits nån form av app som föräldrarna skulle kunna välja istället för att skicka sina barn till skolan. Lite som Kry... Kanske skulle det kunna vara ett alternativ för alla elever som hamnar i hemmasittande. 

Den här veckan kommer också att bli spännande och jag känner viss oro inför viktiga beslut som ska fattas, eller redan har fattats. Omigen, den där vägen mot livets slut går inte alltid på ett enkelt, fint rakt spår utan omkopplingar och byten. Det var nog vanligare på mina föräldrars tid och ännu mera på mina mor-, och farföräldrars tid. Säkerligen hade de möjlighet att byta spår emellanåt men samhället krävde och valde mer eller mindre åt dem att stanna kvar i den riktning som de valde som mycket unga. 

Det är inte utan en viss portion pirr som jag i dag går till jobbet. Det är väldigt mycket som spelar in men jag vilar mig i tanken att även denna dagen här ett slut. 

Med den här vackra bilden från gårdagens promenad önskar jag er en fin måndag. Och vem vet, kanske hörs vi igen, lite senare i dag. 

... mår jag riktigt bra. Iallafall från mina förkylningssymtom. Nu kommer det nya direktiv om bla folksamlingar och jag kan inte annat än bli undrande. Hur löser vi matsalssituationen? Eller räknas folksamlingar bara som sådana om man står packade som sillar? 

Många har nu lagt om sina liv men många lever på som vanligt. Det var lika trångt på Ica som vanligt, många pensionärer och de står tätt i kön till kassan. Dagligen kommer vi på situationer som kan vara farliga ur smittsynpunkt. Det är en ständig balansgång, vara försiktig, inte få panik och så måste saker och ting också få vara så vanliga som möjligt. Ungdomarna är väldigt fysiska, sitter tätt ihop, klättrar på varandra, skojbråkar och stökar. Det är ett beteende som ligger naturligt för dem. Enda sättet att få dem sluta är att begränsa deras möjligheter. 

Ja, hela den här Corona och Covid-19 situationen är så mycket större än vad jag först kunde föreställa mig. Ja, jag oroar mig för den, på många olika plan men nu släpper jag det för i dag. 

I detta nu brusar reprisen av Stjärnornas stjärna på 4:an. Jag slås av Shima Niavaranis lyskraft. För mig var hon först svår att ta till mig. Hon var något nytt, jag kände inte igen typen men hon är en sådan som nöter sig in och nu bara älskar jag allt hon gör; julkalender, konfrencier, musikalartist, medverkan i Sjölyckan. Hon strålar på ett sätt som väldigt få gör men bär ett djup som bara en så pass ung människa kan göra utifrån den livshistoria hon har. Född i Teheran, flydde kriget och hamnade i Jämtland. Vilken resa! 

Alla har sin egen resa, sin egen berättelse att berätta och alla förtjänar att bli lyssnade på. På något sätt eller vis behöver vi alla bli hörda utan att bli dömda. Alla har rätten till sina egna känslor. Att tänka och leva efter den devisen kan vara svårt då människan också väldigt oftar agerar, tänker och känner att "man har rätten att både reagera och agera" på sådant som kanske inte alltid faller en i smaken. Svår nöt att knäcka men så fort man blir medveten kommer det att gå bättre. Om viljan till förändring finns är man redan en god bit på väg. 

  Nu önskar jag er alla en fin söndag i  strålande, men ändå lite kylig, sol.   

Femte dagen hemma från jobbet. Det är år sedan, 5 närmare bestämt sedan jag var hemma så många dagar i sträck. Nu har det vänt. Jag har haft en nästintill hostfri natt och sovit väldigt bra och känner mig nästan lite utvilad. Det är väldigt, väldigt skönt. Jag tror inte att jag drabbats av corona men även jag måste följa reglerna. I de värsta av världar så har vi alla nu varit hemma i onödan och sedan drabbas vi alla "på riktigt" med samma sväng igen. Gissningsvis är det många som varit hemma nu som "bara" varit förkylda, haft vanlig influensa eller liknande. Jag ifrågasätter inte reglerna. Klara besked är bra besked och det är viktigt att vi alla följer dem.

Min morgon startar på samma sätt som de senaste 4. Nyhetmorgon, kaffe, mailkorg, dagbladsläsning och Freja Bus som ligger nära. 

Även i dag visar sig våren från sin finaste sida. Solen strömmar in, dåde underbart och obarmhärtigt avslöjande att det är mer än dags att städa. Med två ljusa hundar som båda är inne i värsta fällningstiden är änglatofflorna i hörnen utbytta mot ett stort fluffigt lurv. Har man valt hund har man även valt att både dammsuga dagligen periodvis men också att tåla det håriga lager som ständigt ligger över golv och möbler. Det spelar dock ingen roll. Att skaffa hund är ett av de där valen jag gjort som är fantastiskt bra. De får ut mig, de ger mig närhet och kärlek, glädje och lycka. Inget hår i världen kan få mig att tycka annorlunda. Vill man ha hund men inte gillar hår på allt så finns det fina raser att välja som inte fäller. 

Man behöver aldrig känna sig ensam...

I coronatider ska vi alla tänka på vår hygien, mer än vanligt. I går när jag tittade på Nyhetsmorgon så hajjade jag till. Där har de varit övertydliga, handhälsar inte, tvättar händerna frenetiskt inför matlagningen, nästan demonstativt. Torsdagens kock var Fredrik Eriksson, en sk kändiskock som är otroligt kunnig, rolig och inspirerande. Han tog sig inte bara i ansiktet utan drar med hela pekfingret under näsan, som om han skulle stryka bort en liten droppe. Därefter fortsätter han ner i grytorna. Säkerligen var det ingen fara, hade han virus på fingret så dör det säkert under upphettning men själva grejen. Fullt inzoomad på min 55-tummare. 

Nu över till något helt annat. Jag hörde en sådan bra sak häromdagen. "Att inte göra eller säga något är det som kräver absolut mest energi". Det stämmer oerhört mycket på många delar av livet. På mitt jobb där vi praktiserar lågaffektivt bemötande, att hålla igen med goda råd till dotterna som faktiskt är vuxen och har flyttat hemifrån ja, i många sammanhang. Det finns ett gammalt uttryck som min mamma sa ibland "Det gäller att hålla tand för tunga". När jag var liten förstod jag inte alls vad hon menade.Överhuvudtaget sa min mamma en massa saker som jag senare förstod var små bibelcitat som hon använde. Mamma var inte religiös men jag gissar att dessa uttryck fastnat under hennes kristendomsundervisning. 

Min aloe vera såg himla blek och hängig ut i går. När jag lyfte på innerkrukan var den blytung. Jag har alltså lyckats övervattna den. Det blev en akut omplantering där jag tog bort gammal jord, torkade av rötterna och sedan gav den ny jord. Jag delade den i två och placerade dem i ett soligt fönster. Nu håller jag tummarna att rötterna inte hunnit att börja ruttna och jag ska inte ge något nytt vatten förrän tidigast 10 april. 

Aloe Vera har verkligen fått ett uppsving de senaste 10 åren. Många känner främst till den då många skönhetsprodukter innehåller just Aloe vera, framförallt efter-sol-produkter. Om man tex bränner sig på något hett eller solen eller om man kanske skrapat sig kan man ta och skära av ett av de spjutliknande bladen och gnida den slemmiga ytan mot den skadade huden. Det hjälper. Man behöver inte ta ett nytt blad varje gång utan man kan stoppa "spjutet" i ett glas med vatten. Nästa tillfälle man ska smörja på gör man bara ett nytt snitt i bladet. Man kortar liksom ner det lite för varje gång. Ett blad brukar räcka nån vecka. Man kan också använda bladets vätska till en återfuktande ansiktsmask. Det är bara att gnida in "slemmet" på ditt väl rengjorda ansikte och låta det sitta i 10-15 minuter, därefter torkas det bara av med en bomullstuss. Har det torkat in tar man bara och fuktar bomullstussen.  Bra husmorstips!

Nu önskar jag att du får en fin fredag, var du än är och vad du än gör. 

Så har vi nått fram till dag 4. Min hosta verkar ha lugnat sig lite men jag känner mig trött och sliten och lite instängd. Att comhems nät låga nere i morse var inte nån höjdare heller. Jag var väldigt inställd på att dra igång med avstämningarna direkt. Dessvärre fick det vänta i mer än 4 timmar innan jag kunde logga in i dexter och ist. Nu är jag klar, det är bara att sammanställa de ämnesspecifika kommentarerna och infoga dem i en anmälan till rektor. Det blir måndagens jobb oavsett om jag är på plats på jobbet eller hemma. Förmodligen kan jag jobba då. 48 timmar utan symtom borde bli ganska lagom. Mitt lönesamtal i morgon uteblir dock, o i morgon är det chefens sista dag så jag undrar hur det blir med det. 

Freja Bus supportar på sitt alldeles egna sätt när matte sitter och planerar. Hon liksom häller ut sig här i soffan. 

Solen strålar från en klarblå himmel även idag. Många halvkrassliga sitter nog med sina näsor vända mot solen. Det tycker jag de gör rätt i. Frisk luft och massor av D-vitamin kan väl aldrig vara fel för ett snabbare tillfrisknande. Jag blir lite rastlös av sådan. Ska jag sola vill jag helst vara vid vattnet. Själv har jag avnjutit en långsam promenad med hundarna. Fågelkvitter, massor av vårdofter och glada hundar. Det värmer i mitt hjärtat. Det gäller att greppa det lilla när det så ofta är tomt, hjärtat alltså. 

Jag har övat Freja i att "hoppa upp" Hon tycker det är superkul och jag tycker det är så roligt när hon tar egna initiativ och hoppar upp på stockar och stenar, bänkar och omkullfallna träd. Just den här björken är nog närmare 80 cm i diameter. Bra hoppar för en liten pajsare som knappt är en skollinjal i mankhöjd. 

Det är mycket jag saknar och längtar efter. I går drabbades jag av en stark längtan att ringa min mormor. Det var länge sedan jag kände så. Hon fick en stor plats i mitt liv när min mamma gått bort. Jag hade ändå turen att få ha henne kvar i många år, hon blev 100. Det är när jag är extra skör och filterlös som längtan efter de som  inte finns kvar kommer över mig extra mycket. Som nu, när jag är lite krasslig, har mycket att tänka på och ännu mer att nysta i. Vid sådana stunder skulle det kännas fint att höra en bekant och kär röst som bara har mitt bästa i fokus. 

Livet går inte alltid som på räls... och kanske är det det som gör just livet?

Livet, jag brukar säga att det är som en bergochdalbana. Det stämmer men det kan alltid liknas vid väldigt många fler saker; en lång resa där alla vet målet men inte stationerna längs vägen, dagarna som går där vår uppgift är att fylla det med liv.... Det är emellanåt och kanske extra mycket just nu "Tikum Olam", världen är trasig och vi måste laga den. Uttrycket passar in på så mycket just nu. Corona. Meningen. Lusten. Leken. Allvaret. Sorgen. Glädjen. Omtänksamheten. Ömheten. Närheten. Samhället. Skolan. Men som sagt, en bergochdalbana. När det gått ner måste det nån gång vända och gå upp även om det kostar både i tid, pengar, energi och kraft. 

Nu önskar jag just dig, en glimrande fortsättning på torsdagen. I morgon är det fredag och vi står inför helg igen. Och den kan bli exakt så fantastisk som du vill.