Klart att  även jag passar på att göra lovliga saker så här under sportlovet. Att börja med att göra undan vissa jobbgrejor är nödvändligt för att försöka få ner stressnivån som visar sig i hjärtklappning och ett allmänt jagat tillstånd. 

Kom på en grej i dag. Allt det här runtikringet som lärare gör verkar till stor del saknas på lärarutbildningen. Lärarstudenter som kommer ut blir väldigt överraskade och när nyutexade lärare står på egna ben blir chocken ofta enorm. Det kanske är dags att göra om utbildningen så att de är medvetna om att lärartjänsten är väldigt mycket administrativt och pappersgöreri. Annars kommer vi fortsätta tappa duktiga undervisare som drömt om att just få undervisa och sen ser sig själva fastna i pappersfällan. Kan vara dags för mig att vinkla skolfrågan och skriva ihop något nytt igen. 

En tredje insändare skulle kunna beröra alla rektorer som lämnar skolan för en lugnare, mer välbetald och behaglig tjänst inom den privata sektorn. Antalet rektorer som lämnar är gigantisk och det finns nästintill aldrig någon behörig rektor som söker ledig tjänst. Nope, man anställer en passande person som man sedan skickar på rektorsutbilning som givetvis är betald. När utbildningen är slut går rektorn vidare i arbetslivet. Kvar står en skola som under tre år haft en ny, obehörig  rektor som dessutom en dag i veckan inte funnits tillgänglig då den är på utbildning. Det börjar kännas allt mer som om skolan är en egen, märklig värld som lever totalt utanför det normala samhället. 

Nog funderat kring jobbet.... (svårt att låta bli för det är något av det bästa i mitt liv)

Mina kortlov, alltså höst, sport och påsk, brukar jag använda till att träffa vänner på ett avslappnat sätt. I måndags tog jag en tur in till Norrköping för en snabbis  till Vc. Där fick jag  en liten spruta, eller det blev två om jag ska vara ärlig. Nu sätter jag mitt hopp till att kortisonet ska fungera. O så vila.... hur faan vilar man höger hand och arm. Omöjligt. Man gör allt med händera. Kollar telefonen och klickar sig runt, skriver på datorn, fixar i ordning sig och det som kanske gör mest ont, går ut med hundarna. Freja är ju en mardröm att gå med då hon drar och rycker hela tiden. Jag ska fixa ett bättre handledsskydd och se om det kan hjälpa till. Kanske det begränsar mig i rörelserna och ge mig värme vilket kan jaga inflammationen på flykt. 

Därefter blev det lunch med H på stan. Vi har alltid så mycket att prata om när vi ses. Det är inte så ofta som jag dräller runt på stan men det är kul när jag väl gör det. 

Vid första anblicken ser nog det här ganska geggigt ut men det är just det som gör det så gott. Sallad med väl valda ingridienser småräkor, storräkor, kronärtskockor, rödlök och soltorkad tomat. Underbart. 

Att ta mina timmespromenader med hundarna medan det är ljust är en fantastisk lyx. Nu har det ju vänt så även om jag slutar halv fem kommer jag hinna gå innan det är kolsvart. Hundarna bryr sig nog inte men när det är ljust kan jag välja att gå mer skogsliknande promenader. Stormen Dennis har dock avskräckt mig under några dagar, jag vill ogärna få en nerblåsen gren i huvudet. 

I går hängde jag med den här tanten... Skämt åsido. Suss och jag träffades och vi har så sjukt kul ihop. Jag ville prova ett par jeans på HM och hon hängde med in i provhyttan. Där insåg vi att hon plötsligt förvandlats till sin egen farmor på en buss. Helt omärkligt.... Stilen med handväskan i knäet är obetalbar, stort asgarv blev det.  Och ja, jeansen satt som en smäck trots lite muffinsmidja och att det krävdes lite höftdans för att helt säkert slippa kameltå. 

Gårdagens lunch blev foccacia med kalkon och tomat. Lika gott som vanligt. Jag satsar ofta på ett säkert kort och det är verkligen det här. 

I går eftermiddag dök solen upp lagom till hundpromenaden. Det var ljuvligt och underbart. Som jag tidigare berättat så har jag slutat se mina hundpromenader som motion och pulshöjare. Det blev inget bra för Kimmo och Freja. De måste få gå i sin takt och nosa, nosa, nosa på allt som luktar gott. Ibland hinner vi långt på en timma och ibland bara ett par kilometer. 

När det kommer till träning så får jag ta den under kontrollerade former på gymmet. Den här veckan har jag haft gott om tid till att träna så jag har gått i väg en liten stund varje dag. Det är det bästa för mig. Inte ta i för mycket, inte göra för många övningar och absolut inte hålla på och lägga på en massa vikter. 

Nu har vi kommit fram till torsdag och jag ska hänga med Tyra, hon kommer hit och jag ska bjuda på lunch. Även min jobbarkompis kommer hit. Superbra med en kollega som är frisör "i botten". I dag blir det hemmalunch bestående av pastagratäng. Ett recept som mannen jag delar postlåda med har lärt mig. Rätten är en av mina topp fem favoriter. 

Nu önskar jag er en fin torsdag och hoppas ni har lika vackert väder som det är här. 

Min insändare i Norrköpings Tidningar blev till viss del nerkortad. Inte helt oväntat då jag är en kvinna som älskar ord. För er som vill läsa den i dess fulla längd kommer den här.

Nu har det hänt. Det kom inte plötsligt utan har under en lång tid smugit sig på. Lärares uppdrag har sakta förskjutits från att vara undervisare till att bli en dokumenterare, utredare, analyserare och till viss del entertainer. 

Jag och mina kollegor har över en lång tid lastats på allt fler uppgifter utan att något tagits bort. Samma arbetstid men mer att göra. När undervisningsskyldigheten togs bort ökade undervisningstiden med ca 100 minuter i veckan för väldigt många vilket inte alls var syftet. Helt krasst är det två lektioner till som ska planeras, genomföras, utvärderar och efterarbetas. 

Kvartsamtalen på just en kvart byttes ut mot utvecklingssamtal på en halvtimma. Man kom på att det vore bra om alla elever fick en egen individuell utvecklingsplan som pedagogen ska skriva, helst tillsammans med vårdnadshavare och eleven. De elever som inte når önskad nivå ska få ett åtgärdsprogram som också skrivs i grupp med elev, föräldrer, mentor och specialpedagog. När elever bär sig illa åt och stör ska även det dokumneteras i en sk Anmälan till rektor. Ännu en blankett som ska fyllas i, lämnas in och hemmet ska meddelas. Det låter kanske väldigt bra men finns det någonstans nån forskning som visar att detta leder till ökade kunskaper hos våra elever?

Skolan har förändrats över tid och många elever blir sk h"hemmasittare". Då är det skolans ansvar att förändra sig så att eleven vill komma. För att hitta dessa elever innan det går för långt ska vi ständigt hålla koll på elevens närvaro. En frånvaro på 15% eller mer leder till en utredning med samtal, och mer dokumentation (ett häfte på 10 sidor) där elevens ska intervjuas, föräldrar svara på frågor och personal ska analyseraoch skärskåda  närvaron för att hitta mönster. Kommer detta leda till högre närvaro?

Resultatet kommer förmodligen inte att leda till högre närvaro utan bara sämre kvalité på lektionerna. Det är det enda jag kan ser att jag kan skära i just nu, jag får lita på min erfarenhet att klara timma för timma med klasserna. Nästan all lektionsfri tid jag har går åt till att ha möten, dokumentera och stå till svars. Att hinna rätta prov så snabbt som möjligt för omedelbar feedback har blivit en ömöjlighet. Snabb feedback är en dokumenterad framgångsfaktor som vi nu fått tulla på till förmån för pappersfylleri. 

Jag har arbetat som lärare i mer än 20 år och nu känner jag att måttet är rågat. All denna dokumentation som lagts till över tid och samtidigt har elevernas resultat minskat. De blir sämre och sämre och vi försöker trolla med statistiken. Respekten för skolans pedagoger är otroligt låg och ingen dokumentation i världen kan återskapa den. Känslan är att vårdnadshavarnas tyckande är viktigast och när något inte fungerar är det skolans fel. Allt föräldraansvar har försvunnit. Skolan ska se till att eleverna går på lektionerna, läser på till proven, lämnar sina mobiler, inte spelar spel på sina datorer under lektionstid, inte kränker vare sig elever eller personal. Jag bara undrar var tog föräldraansvaret, uppfostran och vanligt hyfs vägen?

Och vart tog förtroendet för oss pedagoger vägen. Vi har ändå gåt 4-5 år på högskola och universitet för att bli just lärare. Vi kan det här med skolan, gruppdynamik, våra ämnen, alternativa hjälpmedel och mycket mera. Vill skolan behålla sina mycket kompetenta lärare så behöver den del av arbetsuppgifterna som dränker oss förändras, alltså dokumentationen. Vi behöver känna respekt från våra huvudmän att de har förtroende för att vi faktiskt gör det vi ska.

Dokumentationsträsket måste bort annars kommer hela vårt utbildningssystem falla samman. Elever lärde sig och utvecklades långt innan detta kom till och enligt en hel del forskning och statistik tom bättre. 

Fröken M

Som en liten ängel på ett moln. Jag är så himla glad att Freja älskar sinnya bädd. Jag hoppas bara att hon inte tänker göra som hon gjort med de tidigare, bita sönder. 

Den här veckan, eller i allafall början av den är av det stressigare slaget. Eller egentligen inte så stressig utan mera välfylld. Vi har utvecklingssamtal på eftermiddagarna och har lagt in det på ett sådant sätt att vi jobbar sent måndag-onsdag och istället får gå hem tidigt torsag och fredag. Flera föräldrar är tacksamma över att de kan få en tid efter 16. 

Utvecklingssamtalen är något av det vikitgaste vi har att göra. Vi får träffa eleven och hens vårdnadshavare under en halvtimma två gånger per läsår och prata om det som är viktigast för dem. Det är så viktigt att det blir bra samtal där alla blir lyssnade på och kan känna sig glada och nöjda när de går därifrån. Eller åtminstone hoppfulla. 

Det ska bli så fantastiskt skönt med lov. Jag ska se till att träffa mina vänner, umgås med barnen, göra saker som laddar mig med energi och hoppas, hoppas att det kan vara lite sol ett par dagar. Det är så fantastiskt lyxigt när jag kan ta med hundarna ut på promenad medans det är ljust ute. Nu dröjer det inte länge, det brukar märkas redan vecka 9, att våren är på väg. 

Nehej, nu var min lilla fikapaus slut, dags att ta tag i arbetslivet igen. 

Önskar er en fin tisdag och extra grattis till alla namnsdagsbarn. 

När drygt halva arbetssveckan är gjord känns det ganska skönt. Tisdagen är min jobbigaste dag. Mer än 33% av min undervisning ligger på den dagen vilket med enkel matematik inebär att övriga dagar är väldigt mycket mindre slitsamma. Oavsett arbetsdagens längd. Det spelar mig inte så stor roll om jag jobar till 15 eller 16:30 bara det finns små andingshål under dagen. Just tisdagar är det dåligt med dem. 

Nu är hösten här, på riktigt. Jag älskar dagar som den här. Luften är hög, kall, klar och solen lyser men utan den obarmhärtiga hettan. Att få ta på sig en tjock tröja, strumpor och stövlar eller boots känns magiskt. Var förresten på stan med Tyra i söndags och inhandlade ett par nya favoriter. 

Funkar lika bra till jeans som till bara ben och kjol. 

Har ni lyft blicken från marken, telefonen eller var ni nu brukar ha den fäst? Kolla på naturen! Den är magisk och glimrande. Som ett vackert farväl väljer den att avsluta med ett färgsprakande fyrverkeri. Löven, bären, frukterna ja det mesta sänder ut kärleksfulla hälsningar i de vackraste av nyanser. Jag njuter, till fullo varenda gång jag promenerar med mina hundar. 

Nyponbusken, den vilda, bjuder inte bara på sommarfagra rosor som doftar gudomligt utan även på dessa vackra, välsmakande bär. Jag funderar starkt på att plocka, torka och ha ett litet lager till både té och soppa. 

Sverige är fantastiskt på så många sätt. Våra årstider och allt som vi har rätt att ta del av, helt gratis. Svamp, bär, bad och det rena friska vattnet. 

I dag är en det en bra dag, vacker och fin på så många sätt. Hoppas att även du kan känna av det. 

Trevlig torsdag på er go vänner. 

Nu känns det att det är nedräkning till jobbstart. Eftersom jag är lärare så är min nedräkningsperiod längre än vad en del "vanliga" människors totala semester. Orättvist kan tyckas men den långa ledigheten behövs verkligen för att klara trycket under terminerna. Att beskriva den verkligheten lämnar jag till ett annat blogginlägg. 

Min ledighet har även i år varit en hemester. Jag har nog inte varit längre bort än till Söderköping och Kvarsebo. Ingen fara alls, jag befinner mig ju i nytt boende och behöver lägga kraft på att göra det till mitt hem. Även det är viktigt för att jag ska kunna hitta återhämtning här när jobblivet drar i gång. 

Jag har varit ganska så bra på att fånga upp de vänner som jag inte hinner med att träffa under jobbåret. Fikat, lunchat och umgåtts. Mina vänner ger mig livskraft. De som jobbar i samma bransch som jag utbyter jag erfarenheter med som rör just jobbet, mina andra vänner fyller mig annat som är så livsviktigt. Att få samtala, diskutera, lyssna på och skratta med är så otroligt välbehövligt. Det får mig att känna mening och livlust. 

Det här med mammografi är ju ett kapitel för sig när det gäller mig. Långt innan jag kallades för första gången hade jag utsatts för historier om hur fruktansvärt ont det gör. Att tuttarna plattas mer eller mindre sönder och samman och att det gör ont i dagar efteråt. Kvinnor! Så himla onödigt, precis som alla förlossningsberättelser man får höra. Hur många gånger har du hört om en förlossning som gick bra, var uthärdlig och bättre än man väntat sig? Dessa smärthistorier om mammografi har gjort att jag varje år, under fem år, bara struntat i att gå. Inte ett lätt beslut men så länge jag känt mig ok har det varit enklare än att ta sig till undersökningen. 

I år tog jag tag i det. Efter påtryckning från en vän så gick jag verkligen i väg. Och vet ni vad? Det gjorde inget ont alls, inte under själva undersökningen och givetvis inte efteråt. Jag var klar på tre minuter och det var ingen väntetid alls. 

I går kom resultatet i min digitala brevlåda. Jätteskönt! Min tanke gick till alla de som inte får samma positiva resultat utan blir kallade till Linköping på en extra undersökning. Vilken oro och ångest de måste uppleva från den dag de får brevet fram till själva undersökningsdagen. Många, många är det också som verkligen har bröstcancer och måste genomgå en lång, lång behandling. Jag vet att många klarar sig men alla drabbade, även om de tar sig igenom och blir friska, kommer alltid leva med en erfarenhet som påverkar dem och gör dem till "överlevare". Vad jag har förstått är det en smärta i sig, att ha den erfarenheten med sig i livet. Jag känner tacksamhet över att inget upptäcktes den här gången och jag har nu lovat mig själv att gå varje gång jag kallas på mammografi. 

Jag har nu min "egentid" i soffan, framför tv:n. Kaffe och Nyhetsmorgon tillsammans med lite surfande är en bra start på dagen. I dag lagades det morotsbollar som middagstips. Det skulle jag vilja rova att göra men behöver nog en mixer. Jag tror inte att det fungerar med en mixerstav. Brukar ni laga den mat som tillagas i diverse matprogram? Det händer inte ofta att jag gör det, det kan bli någon kaka eller efterätt ibland. Tyvärr hör jag till dem som mest lagar det jag redan kan. Kanske borde det bli min nya grej att en gång varje helg laga något nytt elelr åtminstone en gång i månaden. Det skulle ju innebära 12 nya maträtter om året och det i sig är inte dåligt alls. 

I dag ska jag och Elis övningsköra till Finspång för att besöka Medley. Han ska träna och jag ska göra något av det bästa jag vet, basta. Det är så underbart att sitta i värmen och bara vara, låta en inpackning gosa in sig i håret under tiden. Bra att förena nytta med nöje genom att Elis får köra både dit och hem.

I eftermiddag ska sonen och jag hem till storebror och hans fästmö på middag. Det ser jag fram emot. De är verkligen världens finaste människor som jag älskar oerhört mycket. Att umgås med dem, speciellt när de håller på och lagar mat, är som att se en fars. Inte på ett dåligt sätt, absolut inte. Men de vimsar runt, krockar, bär runt saker för varandra och stökar i största allmänhet på ett så mysigt och kärleksfullt sätt. Allt fyllt av skratt och fniss. Maten blir dessutom alltid underbart god. 

Det känns som om det här kan bli ännu en fin dag på min hemester. Önskar er detsamma oavsett vad vad ni gör och var ni är. 

I dag påminde facebook mig om att det är ett år sedan jag sa upp mig. Efter 20 år på samma skola sa jag slutligen upp mig. Då det förflutet så pass lång tid har jag börjat få perspektiv på det hela. Jag slutatde verkligen inte med flaggan i topp. Det kändes svårt att göra det när hela situationen var som att klamra sig fast vid ett sjunkande skepp. Jag borde givit upp för länge sedan. 

Vi var många som slutade samtidigt, många som liksom jag sökt nytt arbete under sommaren. Kanske var just vi den tunga barlast som höll skeppet nere?  När jag kom till min nya arbetsplats hamnade jag som i chock. Man kunde alltså vara lärare på en skola och ägna sig åt att undervisa till största del, man kunde få arbetsro både på lektioner och i sitt arbetsrum, jag kunde röra mig i korridorer utan att stoppa både fysiska och verbala konflikter. Jag hamnade i en frisk arbetsmiljö. Jag har haft en fantastisk tid på mitt nya jobb. 

Nu när jag inte längre är nyast där och sist in så känns det ännu bättre. Jag ser verkligen fram emot hösten då jag får ta emot min nya mentorsklass och ska dela den med en av de mest fantastiska, kompetenta, roliga och omtänksammma människa jag mött. Det finns, som alltid, en massa saker som jag fortfarande behöver lära mig och det känns toppen. Varje dag är en möjlighet att utvecklas. 

När jag nu kommit in i min semesterlunk lägger jag en del tid på att pyssla och dona här hemma. Senaste projektet är att förvandla alla svarta och omaka krukor till nån form av enhetlighet. Med sprayfärg från biltema är det inga problem alls. Älskar att det finns en spray som förvandlar dem från sorgligt svart till betongliknande. Bäst blev det när jag i botten la silvergår och sedan la ett tunt lager med granit över. 

Först täcka det svarta med silvergrått. 

Är man mindre vänligt inställd mot den här krukan kan man tycka att de ser ut som 70-talets stänktapeter eller en gammal trappuppgång i ett hyreskomplex. Jag däremot är väldigt välvilligt inställd. Har nu ett antal krukor till att spraya så jag får nog bege mig till Biltema igen och bunkra sprayflaskor. Det är så himla kul och det blir bra också. 

Dagen i dag kommer vara fylld av diverse små ärenden men jag ska även hinna med att övningsköra med sonen och så ska han och jag passa på att luncha inne i stan. Vädret är ganska tråkigt så det passar bra med lite inomhusaktiviteter. 

Första semesterdagen! 

Då jag la mig lite senare än vanligt i går kunde jag också sova ett par timmar längre. Dagen har ju en tendens att bli otroligt lång om man går upp vid 6. Kände mig ganska så utvilad när jag vaknade och skapligt stressfri. Ni vet, den där känslan när man kan unna sig att ligga kvar i sängen en stund, kolla igenom nyheterna och uppdatera sig om situationen där ute i världen. 

I dag tänker jag nyttja tiden till att landa, stänga av och starta om. Ta ett par timmar till vård av mig själv. Jag är så tacksam över vad min kropp har klarat under det här läsåret. Jag har inte haft en enda sjukdag pga mitt kroniska tillstånd, EDS. Jag har haft ont, varje dag, men inte på samma sätt och inte med samma kraft. Jag kan också glädjas åt att jag har sluppit inflammationer i knän, armbågar, handleder och axlar. Det som liksom hänger kvar är nedre delen av ryggen, bäcken och sittben samt bröstkorgen. Om jag summerar det hela är det mest sittbenen som emellanåt är överjävliga. 

Min envisa träning förbättrar alla områden förutom sittbenen. Det är för många muskel- och senfästen som påverkas. Här blir det som att välja mellan pest och kolera. Avstår jag träningen så blir andra delar av kroppen sämre. Så jag tänker att jag hänger i och håller ut. 

Det här halvåret har jag, som jag berättat tidigare, lagt mycket kraft på att bli starkare. Både till kropp och själ. Det har kostat på. Ibland blir man nästan sämre i jakten på att bli bättre. Jag har mina issues men jag jobbar på det, hela tiden med en strävan att bli en bättre människa. Min övertygelse är att man aldrig blir färdig eller klar. Människor som bemöter livet med inställnigen att "det är sån jag är" har jag lite svårt för.  Man är inget alls. Möjligen så är man i ständig förändring, eller borde vara. Det blir så tokigt när omvärlden, livet och omständligheterna förändras om man inte förändras och utvecklas med dem. 

Min första semesterdag, jag har redan hunnit lägga en toning i håret, pratat med en kollega från mitt gamla jobb samt fixat en krämig äggröra. Nu när jag är ledig och inte behöver äta frukost jättetidigt tycker jag det är väldigt mysigt att göra iordning något som är både gott och nyttigt. Det blir ofta något med ägg som man håller sig mätt på en längre stund. 

Jag är så lyckligt lottad att min superfina kollega L har höns och jag har möjlighet att köpa de underbaraste av ägg. De är krämiga, gula och smakar väldigt mycket. Skalen är allt ifrån vitaste vita, glimrande gröna till mjukt bruna. Som en palett gjord av naturen. 

I går kväll efter min träning hämtade jag Tyra och hennes sambo. De hade varit en vecka i Monte Negro. Jag är så glad för deras skull. De har möjligheten att göra så mycket tillsammans och de tar verkligen vara på tiden. Peter studerar på heltid och ska nu sommarjobba, Tyra jobbar heltid och pluggar halvtid. Då hon inte är fast anställd blir det heller ingen lagstadgad semester. När vi andra är lediga jobbar hon som mest. Just därför är jag glad åt att de kunnat spara och verkligen unna sig en veckas ledigt utomlands. De hade haft det helt underbart och var bubbliga av alla fina upplevelser. Vilken gåva att få vara mamma och svärmor till så fina ungdomar. 

Nu ska jag fortsätta med dagen vilket innebär en tur till affären samt att besöka och smycka gravarna. På hemmaplan får jag glädjas åt ett fint blomsterarrangemang som jag fick av en elev jag besökte under gårdagen. 

Efterlängtad av så många, nedräknad och drömd om... Sista arbetsdagen innan en lång semester. Just i år har inte min längtan varit så stor. Jag har ju under det här läsåret bytt arbetsplats och kanske bidrar det till min känsla av att jag hade kunnat hänga i ett tag till. Eller så är det andra omständligtheter som gör att ledighetssuget inte finns där fullt ut. 

Jag har mentalt förberett mig en tid nu. Planerat lite kring hur mina dagar bör se ut för att det ska bli så bra och lugnt som möjligt. Träningar, hundpromenader, träffa vänner, hänga med mina barn, ja egentligen sånt som jag redan nu gör ofta men kanske i lugnare tempo, längre stunder och så. 

Mitt liv är inte ett klassiskt familjeliv utan mer av en annan sort. Jag har inga resor eller större utflykter inplanerade. Det är ju lite på gott och ont, jag försöker se det som något gott. Oftast går det bra men kan ibland kännas lite fattigt och tomt. Jag får tänka att jag är min egen lyckas smed och se det vackra i det lilla. 

Det händer inte ofta nu för tiden men ibland. Kanske beror det på åldern, att man blir "klokare" med åren. Men sociala medier kan bli en bedrövlig källa till inre oreda. Jag tänker på att andras lycka kan bli som ett hårt slag, att man genom att se in i andras liv känner en saknad i sitt eget. Den här veckan är det många av mina vänner som firar in sin semester på de mest storartade sätt, sen så har vi midsommar som genererar massvis med stora fester med sill, jordgubbar och grillningar i en enda lycklig röra. 

Ibland smärtar det mig, ibland är det mer ok. Känslan av att det var så här det blev, allt jag önskat och drömt om som aldrig kommer min väg. Livets väg har varit allt annat än rak och tydlig, den slingrar och krumbuktar och väldigt ofta är det en jäkla uppförsbacke. Jag hör til ldem som gillar vardagen för då är det minst synligt och kännbart hur mycket i livet som jag saknar. Då rullar liksom allt på. Dagarna som går är livet jag har. Vardagarna med ett jobb jag älskar är riktigt bra dagar. Jag har verkligen aldrig ångrat mitt yrkesval. 

 I dag var det med ett visst vemod jag lämnade min arbetsplats bakom mig. Jag kan redan se fram emot och längta efter uppstarten i augusti. Jag har stora förhoppningar om att kommande läsår kommer att bli ett av de bästa i mitt yrkesliv. Tufft, men lärorikt och utmanande. 

En nästintill tom korridor, bara en massa mobler och liknande långt därborta som ska in i förrådet. Det finns några tappra människor som jobbar ännu några veckor innan de får ledigt. Under den tiden ska de fixa så att lokalerna är redo för oss till höstterminen. Då ökar vi antalet klasser med två. Spännande ska det bli.