Fortfarande ofrisk, som Pettson skulle ha sagt. Hostigt värre, speciellt vid ansträngning eller när jag är ute i kalla luften. Jag är ändå frisk nog för att jobba hemmifrån. Det är tur det annars skulle jag nog bli tokig. Det ger mig en bra struktur på dag. Upp på morgonen, logga in i dexter, kolla av vilka elever som är borta, vänta på dagen lösning för att se om det sätts in vikarier på mina lektioner, maila några föräldrar och kollegor. Därefter sätter jag mig och samlar material i form av  bra faktasidor, går igenom lämpliga föreläsningar på Y-tube sedan sammanställs allt och jag tillverkar nån form av instuderingsuppgifter. 

På det hela taget så gör jag nog 2-3 timmar om dagen. Det tar mycket längre tid när jag vet att lektionerna måste vara av karaktären "mycket självgående". I morgon tänker jag att jag ska ta mig an terminsavstämningen. Mellan 8-15 låter jag mailprogrammet stå öppet så jag snabbt ska kunna svara när tex en elev undrar över något.

Jag tar små pauser emellanåt, sätter på en kopp té, gosar med hundarna eller plockar med mina växter. Den som är på bilden här nedan är jag lite bekymrad över. Den ser så blek ut i bladen och det är allt annat än kraftfull. Jag har köpt den på IKEA för några månader sedan. Den såldes som aloe vera men jag tror inte att det är en äkta. Jag får googla upp om den vill ha mer solljus. I nuläget står den inte i direkt solljus och får dessutom bara morgonljus. 

Mina pälsklingar är fortsatt nöjda över att ha sällskap hela dagen. Det är som att de säger att "Nu matte, nu har du fattat hur dagarna ska spenderas"

Ha en bra lillördag!

Dag två i isoleringen pga hosta och huvudvärk. Nej, jag tror forfarande inte att jag har corona men jag följer regelverket. Hur tråkigt det än må vara. I går gjorde jag ett par timmars jobb för att det skulle finnas saker åt eleverna att göra. Jag vet redan nu att vissa elever kommer bli klara i god tid men då får de väl helt enkelt fördriva tiden med annat. 

Vad gör man förresten med de elever som ständigt tar hem uppgifter och gör klart hemma trots att jag kanske säger att "nu har ni tre lektioner på er". Redan lektion två är de klara. Jag tror att just mina elever som gör så har en ganska skral fritid och skolan blir liksom det roligaste de har. Det är heller inte så att jag kan "smacka på" och göra väldigt mycket mer omfattande och svårare uppgifter inom högre betygskriterier, de är inte där än. Nu när jag är hemma så ser jag ändå till att schemalägga uppgifterna så de inte ska kunna göra dem i förtid, det skulle bli jobbigt för en ev vikarie. 

I dag var jag uppe innan 7 för att maila in att jag är fortsatt sjuk. Jag passade även på att maila några elever och kollegor, kontrollera med dexter hur många och vilka elever i mina klasser som är frånvarande. 4 elever i varje klass är anmälda sjuka i nuläget, 22 av personalen är frånvarande.... Stackars, stackars de som är på plats. De blir av med sina pauser, planeringstid och ibland tom luncher. Det är inte bra, jag blir på riktigt orolig för hur många som kommer drabbas av utmattningssymtom. 

Jag kan också känna oro över alla barn som blir hemma i karantän och som inte har en bra hemmiljö. De där barnen som alltid är på plats i skolan, de som hörs och syns mest eller de som försöker göra sig osynliga. De som kommer först på morgonen och de som alltid dröjer sig kvar, både efter lektioner men också efter skoldagens slut. Jag tänker på de elever vars största mål på dagen är det som serveras i skola. Alla elever som vi "inte kan sätta fingret på" men där det så tydligt är något som inte stämmer.

Hur många gånger har pedagoger upplevt det, att något inte stämmer. Tankarna går i banor om man skulle och borde göra en orosanmälan men så ska man börja rada upp varför och då ser det hela väldigt luddigt och oklart ut. Min uplevelse är också att orosanmälan sällan leder till något positivt eller något som gagnar barnen. Snarare blir det resultatet att eleven blir mer sluten och hemlig och att föräldrarna verkligen ser skolan som en fiende. Det är som att socialtjänsten inte har resurserna att hjälpa och vägleda de familjer där det bara är något som "inte stämmer". Finns det klara bevis om övergrepp, missbruk, vanvård osv är det lättare att få till stånd en insats. Men om det "bara"  är så att föräldrarna verkar jobba för mycket så barnen är ensamma, om ungdomarna verkar vara ute för mycket och sent av någon anledning, om hygienen verkar skötas sisådär, om eleven vägrar gå till skolan eller om eleven ser väldigt glåmig och håglös ut då har jag aldrig varit med om att en orosanmäla genererat i något bra. 

Jag sätter min förhoppning till att nästnästa veckas påsklov kan leda till en förbättring av hälsoläget bara alla kan avstå stora påsksammankomster. Hela den här virussituationen har växt till sig som en snöboll som rullas i nedförsbacke. Det slog mig i natt när jag vaknat efter ännu en hostattack. Vi kan verklilgen bli strandade, ihoptvingat i våra hem, varslen rasar in och personer i min närhet drabbas, tänk om det blir som Italien och Spanien? Apotek och mataffärer är det enda de får besöka, köer in till butikerna, man får bara sitta en i bilen och jag hörde att man inte ens få gå promenader fler än två tillsammans. Jag har ju hundar så jag kommer få fortsätta att åtminstone gå ut och röra på mig i vårljuset. 

Jag får emellanåt verkligen dra mantrat "Det kommer att bli bra." för mitt inre lite då och då. Nu är jag bara hemma dag två men min rastlöshet är redan stor. Det är himla gött då att jag har tillgång till mail och sociala medier vilket blir ett annat sätt att umgås. 

Att hänga med den här godingen är inte så tokigt. Hon är en fryslort som älskar sin bädd som verkligen är värmande. Får hon även en filt över sig så är livet extra glimrande. Annars är tillvaron med två hundar och en katt lite som illustrationen nedan....

Nu önskar jag er en finfin dag. Till alla er som är friska och jobbar, stort tack för att ni hänger i. Till alla som är som jag, lite krassliga, kämpa på du är snart på banan igen. Slutligen till er som har insjuknat i corona, jag tänker på er och håller tummarna för att ni frisknar till vart efter. 

Nämen då så var det min tur. Jag har hostat i natt, det har liksom kliat i halsen och så vaknade jag vid två och låg vaken i flera timmar. Så irriterande! Sömnbrist ger mig huvudvärk, nästan som en klassisk baksmälla. Onödigt är bara förnamnet. Själv tror jag att jag bara har nån rethosta sedan promenaden upp på Ramunderberget i går. Kall luft i kombination med galet dålig kondition irriterade mina luftvägar. 

När vi står inför den samhällssituation som vi faktiskt gör kan jag bara inte gå till jobbet. Det är straffbart. Nu blir jag hemma minst tom onsdag oavsett om jag slutar hosta pronto. 

Jag undrar om man precis nyligen fyllt på vattnet i Göta Kanal. ALdrig har jag sett det så lerigt och brunt. 

Söderköping är en väldigt pitoresk och vacker stad. Jag älskar de små trähusen i sina pastelliga färger. Givetvis är den lilla staden som vackrast på sommaren då färgerna är ännu klarare och allt är inbäddat i en mjuk grönska. Det var fler som hade tagit tillfället i akt att besöka både Söderköping och Ramunderberget under söndagen. Många hade med sig fika och satt i solen och njöt av kaffe och smörgås. Mysigt, det ska jag komma i håg till nästa gång, fika måste tas med. 

Så här tidigt på året är det folktomt på kanalen, inte en båt så långt ögat kan nå. 

En något samanbiten och barsk Mia. Det beror förmodligen på att solljuset var väldigt skarpt och gick hårt åt ögonen. Att jag sedan var helt slut efter promenaden i trapporna upp var också en bidragande faktor. Det är verkligen dags att ta tag i konditionen och börja cykla igen. 

Är det inte typiskt, det här med att vara hemma och inte vara jättedålig. Man fylls av en massa saker som man tänker att man ska ta tag i. Det kan vara alltifrån att sätta in kort i album, plantera om blommor till att börja cykla eller gå långpromenader. Vad som verkligen blir av är förmodligen bara att man plöjer en ny serie eller att man befinner sig på sociala medier hela dagen. Det jag kommer att göra är att se till att eleverna har arbetsuppgifter att göra. 

Jag hoppas att ni får en fin måndag. Att ni är friska och om ni inte är det hoppas jag ändå att ni är så pass bra att ni kan njuta ens stund av det vackra vädret. 

I dagsläget behöver ingen vara orolig för att stå  utan samtalsämnen. Vädret har ju funkat i alla lägen i vårt avlånga land. Brist på vinter, för mycket vinter, snöchock, torka med dskogsbränder, regn med översvämningar, det är som upplagt för samtal. Nu kan vi även addera corona. 

Det finns så många frågor men väldigt få svar. Infallsvinklarna är många. Vad ska hända, hur går det med samhällsekonomin, ska grundskolorna stänga, vad händer med våra mest utsatta, hur kan man hjälpa, hur kan man undvika, kommer toapappret att ta slut men framförallt, varför hamstrar så många just toapapper? 

Jag är inte orolig för egen del men tänker på konsekvenserna. Många samtal startar med "tänk om". Jag tänker på de äldre som också är ensamma. Hur påfrestande rent psykiskt blir inte en karantän. Eller de som är äldre och som har hemtjänst, där hemtjänstpersonalen kanske besöker 15-20 äldre sårbara varje pass. Jag vet att personalen är proffs på hygien men ändå.... 

Själv lever jag nästan på som vanligt. Jag tvättar händerna oftare och längre och spritar dem när jag har möjlighet. Mina barn har däremot fått hemstudier från gymnasie, komvux och universitet. Det ställer stora krav på dem. Speciellt på de elever som faktiskt behöver hjälp med skolan och dess uppgifter. Väldigt många har svårt att diciplinera sig, att förstå skriftlig information och att själva söka fakta och kunskaper. Som pedagog blir det då extra viktigt att lägga ut både skriftlig och muntlig information på de lärplattformar som skolorna använder. 

Jag funderar mycket på hur många frånvarande elever och vuxna det kommer bli när kulmen är nådd. Min chef pratade om 40%. Det är många det. Eftersom det inte kommer vara 40% rakt av och jämnt fördelat i klasserna, på de olika skolorna så måste man tänka utanför boxen för att lösa det här. Jag hoppas att om min skola tvingas skicka hem elever med hemstudier att jag, om jag är frisk, ändå kan gå till jobbet och göra hemuppgifterna där. Det är på min arbetsplats som jag har tillgång till läromedel, scanner mm. 

Äta jord är fina grejor tycker Kimmo.

I väntan på "den stora kulmen" passar jag på att vårda mig själv på bästa sätt. Långa hundpromenader i frisk luft, äta mycket grönt och se till att jag får bra med sömn. Jag känner mig hur frisk som helst förutom att jag fick ryggskott när jag klev ur soffan i morse. Som en blixt från klar himmel, det är ju lite så ryggskott jobbar. Turligt nog har jag stark, stark medicin att ta till. Att röra på sig direkt är också jätteviktigt så att stanna hemma är inget alternativ för mig. 

Mycket grönt ska det vara i dessa tider. Broccoli/squash/grönkålsris med tomat, lök och vitlöksfrästa champinjoner toppat med en färsbiff och givetvis Biggans sås. 

Jag önskar er fin lill-lördag och att ni har hälsan. Om ni är krassliga så stanna hemma, se en film eller ta tag i alla de där små grejorna som ligger lagrade på din mentala "to do-list".

I går var jag på bio, det var länge sedan sist. Det var också första gången som jag var på Cnema. Det är en mindre biograf med mindre salonger, inte så påkostad foajé utan med en mer industriell känsla. Helt ok för mig och den fyllde absolut sin funktion. Cnema har utbud av lite smalare filmer men har ibland de lite mer komersiellla.  

Funktionellt i all sin enkelhet. Både jag och mitt sällskap blev ändå förvånade över att biografen bjöd på kaffe och kanelbulle i foajén. Konstigt så här i Coronatider. 

Jag så alltså filmen Min pappa Marianne. Den var helt underbar och med en historia som förtjänar att berättas och pratas om. Ämnet är svårt men här hade man valt feelgoodvinkeln. Lassegård var helt magisk i rollen som den 60-åriga prästen som vill vara sitt riktiga jag. Hedda Stiernstedt härlig i som journalistdottern med drömmar som gått i kras. Lena Endre var så där mjuk och behaglig som hon så ofta får vara när hon gestaltar kvinnor. Jag tänkte flera gånger att den prästfrun är något utöver det vanliga. Klas Wiljergård gav oss många skratt tack vare hans ganska tröga person i filmen men ändå så trovärdiga klokhet. Att Noor El-Refai var med höjde filmens värde ytterliggare. Jag rekommenderar verkligen att ni ser filmen. 

Cnema ligger mitt i vårt vackra Norrköping. Att hitta bra parkering kan vara lurigt. Jag hade tur och hittade en plats, gratis också, nära Moa Martinssons plats. 

Vilken vacker vy. Jag älskar att man lagt så mycket energi på att skapa magiska platser i Norrköping. Industriell hårdhet möter modern mjukhet. 

En stege mot stjärnorna. Siktar man mot dem så når man iallafall trädtopparna.... Många klychor passar till den här bilden. Jag tog den mest för att jag tyckte den var ganska cool. 

Nu ska jag packa i hop och starta upp dagen. Just i  dag blir det genom att guida mina kollegor genom ett yogapass. Förhoppningsvis en bra start på två dagars studier för oss pedagoger. 

Önskar er nu en underbar måndag.

15 mars. Mitt i årets första vårmånad. Vårtecken har vi haft i landet sedan januari. Framförallt i den södra delen av Sverige. Snödroppar, krokusar, fågelkvitter och en sol som värmer om man sitter i lä skapar en skön känsla inombords. 

Det gör ont när knoppar brister, som Karin Boje uttryckte det i en av mina favoritdikter. Våren är en svår tid för mig. Jag tror ju själv att jag drabbas av lättare vårdepression när våren kommer. Små problem blir stora, jag mattas lite lättare och orken tryter verkligen. Det blir lite som att andas med en elefant på bröstkorgen, hjärtat klappar hårdare och fortare, minnet sviker och jag känner verkligen att jag inte är min bästa version. Kan vara våren eller så är det ett resultat att jag jobbat i 6-7 månader och att det är det som sliter. Skolans värld är fantastisk och underbar men det är väldigt speciellt och ställer emellanåt omänskliga krav på de pedagoger som jobbar där. 

På något sätt blir det ohållbart när man ska tillgodose varje enskilt barn. Att det är en grupp som ska undervisas har liksom skjutits åt sidan till förmån för individen. Alla vårdnadshavare förväntar sig  att vi ger deras barn full uppmärksamhet och fokus. Det räcker med att man har en elev som behöver 25% av vuxenstödet så är obalansen ett faktum. Ett annat faktum är att den förälder som skriker högst och rumsterar om mest kommer få ut mest av skolan. Det knasiga blir när klassen består av elever där fler än 50% har diagnoser. Jag har hört mig för bland nuvarande kollegor, gamla kollegor och sådana pedagoger jag umgås med via sociala medier och det ser ungefär lika ut över hela landet. Var kommer alla diagnoser ifrån? Nu kommer jag låta som jag är100 år gammal men när jag var liten fanns inte alla dessa diagnosbarn, inte i den omfattningen ialla fall. Jag tror vi hade en klasskamrat som hade DAMP, det kallades så då och någon hade dyslexi men det var under min högstadietid. Nästan 35 år sedan!!!

I dag blir det bio för mig. Jag skulle ha gått i går men min mage protesterade och sa ifrån. Den har lugnat sig nu och jag ser fram emot att se filmen Min pappa Marianne. Den går på Cinema och där har jag aldrig varit förr. Det ska bli spännande men framförallt trevligt att göra något en gråkall söndag. 

Den senaste tiden har jag fått frågan många gånger om varför min blogg heter som den gör. Det är inte så att jag älskar och har en massa spindlar, jag identifierar mig inte heller med någon form av superhjältefigur men... För en sisådär 13 år sedan, när jag började blogga, vilket jag började med för att jag är en skrivande människa som älskar ord och som behöver få lite struktur på tankarna som virvlar runt funderade på vad min blogg skulle heta. Jag hade ett samtal med min dåvarande svärmor om kvinnans roll i en familj. Hon sa att har man gått in som kvinna i en familj så får man förlika sig med att man håller i alla trådar, man är spindeln i nätet. Ganska så ofeministiskt ställningstagande men det var andra tider då. Jag höll verkligen i det mesta av ruljangsen i familjen; dagisscheman, hämta och lämna, tvätt, städ, tandläkarbesök, bvc-besök, regnkläder, matlagning osv. Som spindeln mitt i nätet. Min roll är ganska annorlunda nu med vuxna barn men namnet får fortsätta hänga med, som ett minne från en svunnen tid. Jag tänker varer sig ändra det eller sluta blogga då jag fortfarande är en skrivande person och det här gör gott för mitt inre. Att det sen finns ganska många som följer mig och visar intresse för både min vardag, mitt jobb och mina funderingar är en bonus. 

Hoppas ni alla får en fin dag. 

Så har snart ännu en arbetsvecka och ännu en fredag passerat. Min började med än nygammal erfarenhet. Jag har ju fått förtroendet av mitt fack att vara skyddsombud (eller mest var det nog att ingen annan velat axla denna uppgift) så jag var med på mitt första Samverkansråd på mitt "nya jobb". Intressant må jag säga. Rent spontant kan jag se många förbättringspunkter framförallt måste mötena ha mer tid avsatt eller så måste de ske oftare. I min värld är samverkansråden de som ska styra verksamheten, tyvärr har det på många skolor blivit som så att det är Ledningsgruppen som gör det. Många medarbetare på många skolor uppfattar det just som att på samverkansråden ges information men på ledningsgruppen fattas besluten. Ledningsgruppen som är en grupp, oftast av rektor utsedda, personer som ska agera rådande i den pedagogiska verksamheten. Jag har full förståelse för (jag har också suttit i ledningsgruppen under många år) att det känns lyxigt och utvalt  att ingå där men.... Förhandlingar sker mellan arbetsgivare och fackliga representanter. Om man inte är enig kan det bli fråga om en Mbl 11 och därefter Centralfackligförhandling. 

I dag var det typ 13% borta av arbetstagarna. Jag funderar på vad som händer. Varför är så många sjuka? Är det coronasymptom, oro för corona eller bara ett resultat av en dålig arbetsmiljö? Det är något som jag som skyddsombud ska grotta ner mig i. 

I kväll, då det är fredag, går nog många hem till härligt familjemys. Själv gick jag hem och styrde upp ett yogapass inför måndagen. Jag älskar yoga så galet mycket att jag är så noga med att kunna presentera det på bästa sätt, speciellt om det är nån som aldrig provat förr. Jag känner ett ansvar för att det ska bli en positiv upplevelse. 

Nu över till något helt oyogiskt men väldigt sinneslugnande. Älskade Ozzykatten känner av att det är vår. Han har nu gjort sina första utenätter för i år. Han rasslar in på morgonkvisten, kall och hungrig, sover sen hela dagen och så ut igen. Det är helt ok, men jag är lite orolig då det försvunnit två katter i området helt nyligen samt att det tydligen vandrar runt ett lodjur i närheten. Oskön känsla. Är det inte barnen man oroar sig för så är det djuren. 

En ganska stor och ståtlig kisse. Vilken jäkla päls han har. Han ser galet tjock ut. När vi flyttade hit så tappade han en stor del i vikt men har gått upp det igen under vintern men under all fluffig päls finns nu en massa muskler och magen är bara en tom skinnpåse. Det måste vara något mer i honom än bara "bondkatt". Han väger fasiken 8 kilo och är som en klumpeduns....

Nu önskar jag er alla en fin fredagskväll.

Vi kan ju lugnt säga att den här våren kommer gå till historien som en rörig en. Valförberedelser i USA, Coronvirus som härjar och en vinter som aldrig kom. Hursomhelst, dagarna går och de går väldigt fort. Lite som med viruset. I dag fick sonen stanna hemma från skolan då ett eventuellt fall av corona har upptäckts, man väntar på provsvar. 

I dagens NT kunde man läsa om de försiktighetsåtgärder man gjort för att stoppa en eventuell smittspridning. 

På jobbet är det sinnessjukt mycket. Jag är väldigt mattad. Trots det så är jag bättre än på många år. Jag utmanar mig själv både fysiskt och psykiskt för att utvecklas. Det känns bra men jag tänker inte slita ut mig så att jag går i väggen. Har man en gång varit där så måste man värna om sig själv och det som är viktigast i livet; kropp, själ, familj och hem. 

Jag har blivit bra på att belöna mig med små, små glädjeämnen. En pärlhyacint kan lysa upp hela min tillvaro. Visst är de väldigt vackra?

Nu önskar jag er en fin dag. Jag ska fortsätta jobba. I dag är kroppen tung, öm och lite smärtsam efter mitt yogapass i går. Det som är bra är ändå att jag vet att det inte förvärrar mitt grundläge, snarare tvärtom. DÅ får jag stå ut med en till två dagars jätteont.