Måndagen viktes åt Tyratösen. 

I dag har jag farit runt som en tok. I förmiddags for jag söderöver för att möta en fin vän. En vän jag har så otroligt mycket gemensamt med... men ändå inte. Jag fick träffa hennes underbara kids och jag blev så glad. Vi ses inte så ofta så jag blir varje gång tagen över hur mycket de vuxit och hur underbart trevliga och kloka de är. Det som slår mig allra mest är att vännen min, hon är en fantastisk mamma och faktiskt en stor förebild för mig. (och där använde jag omigen ordet "faktiskt" på ett slarvigt sätt) 

Efter fika, lunch och massa prat i Sörping så hastade jag hem igen. Hundarna behövde ut! Fort in, fort ut. Sen vidare till bästaste bror. Han befann sig med sin fästmö på en liten plats som fallit ner från himmelen. God sillunch och sen bad. Så gött! Men jag vinner tydligen pris i "långsammast i vattnet" Hade kunnat stanna där hur länge som helst. Trivs så fint med dem. Men... hundarna längtade efter mig. Efter ett litet nyckelhaveri så fick sig pälsklingarna sig en duktig långpromenad. Imponeras om och omigen över hur mycket gräs Kimmo kan äta. 

Nu har jag landat hemma i soffan och reflekterar. Fy faan vad jag är rik. Rik på kärlek, på kunskap, på omtanke, på tankar, på händelser, på barn, på relationer och väldigt mycket mer. 

I morgon är en ny dag. Min löpande tik ska avvisa min kastrerade hane och jag ska träna som vanligt. Jag ska träffa min vän från Falutiden och på kvällen ska jag omigen stråla samma med bror och fina S, kanske gör vännen H mig sällskap tillsammans med sin älskling.  Jag gör inga extravaganta saker men jag gör saker, jag mår bra, jag är stark och jag är jävligt målmedveten. 

När veckorna rullar på så här fort, när jag fyller dagarna med innehåll... Ja då går tiden fort men saknade efter M är ändå kapital. Men under hösten kommer saker och ting förändras. Vi bygger nya broar och ställer saker på sin spets. Och så här typ 8 åt efter dagen då jag fattade hur saker hängde i hop så känns det ok. Det var aldrig jag som var förloraren. Någon gjorde mig till vinnare och tack vare det kan jag dagligen känna tacksamhet. 

Karma är ett ord en gammal ovän gärna använde och just nu känns det episkt!

Ibland tror jag att jag är modigare än vad jag är. Jag kastar mig in i något, sätter en boll i rullning och sen känner jag mig otroligt osäker. SKa jag våga välja det som är livomvälvande. Jag har vid åtminstone ett tillfälle tidigare tagit ett beslut som gav dåligt resultat och gjorde repor i själen för lång tid. 

Nu har jag helgen på mig att vända och vrida på problemet eller snarare möjligheten. Jag ska göra som F föreslog, skriva listor på för och emot. 

I min kommun finns i runda slängar ett 50-tal kommunala skolor. Jag såg i dag att det finns ca 60-talet lediga tjänster. Fördelar vi det på samtliga skolor blir det ju inte så många. Det går alltid att böja statistiken lite som man vill. När jag tittar närmare på siffrorna kan jag se att det är oroande många tjänster ute på ett fåtal skolor. På ett fåtal arbetsplatser är det alltså flera medarbetare som sagt upp sig. Hur kan det komma sig och vad får det för konsekvenser?

En stor anledning är så klart lönen. Min kommun ligger långt ner i listan på genomsnittslönen i Sverige. Kollegor väljer alltså att byta kommun för att få upp lönen. Nära vänner till mig har fått upp sin lön med upp till 10 000 per månad för att åka 1-2 mil längre per dag. Flera av dem har också vittnat om att deras arbetsbelastning sjunkit avsevärt.

En annan anledning är givetvis att man varit så pass länge på samma ställe och vill prova nytt, sådana byten är bara att gratulera och lyckönska. Å andra sidan så lyckönskar vi alla kollegor, vi vill dem väl.

Enligt ett svar på en insändare i NT för något år sedan svarade Olle Johansson en Fröken M att en bra chef var övervägande vid val av arbetsplats. Det ger utrymme för egen slutsats.

Bra lokaler och IT-utrustning är också viktigt vid val av arbete på skolor, förskolor och fritidshem. Den fysiska arbetsmiljön med god ventilation, belysning, möbler etc. väger tungt för många.

Att den psykosociala miljön är bra är viktigt, annars följer vanligtvis långa sjukskrivningar. ”Vi är varandras arbetsmiljö” är något som både facken och arbetsgivare gärna påpekar. Det råder det ingen tvekan om. Här får vi ändå inte glömma att eleverna/barngrupperna är vår arbetsmiljö också. På vissa skolor råder ett sådant hårt klimat bland barnen att gränser för det som är grova kränkningar och sådant som borde polisanmälas suddats ut. Att som personal utsättas för detta dagligen, vecka ut och vecka in är en så pass skadlig miljö att utmattning och utbrändhet toppar bland de olika yrkena i Sverige.

Att arbeta i ”utsatta områden” där väldigt många elever har särskilda behov och mindre stöd i hemmet leder till en ökad mängd dokumentation. Med det menar jag anpassningar, pedagogiska kartläggningar, åtgärdsprogram mm. Detta tar otroligt mycket tid och kraft, speciellt som de ska utvärderas var 8 vecka och sedan ska nya dokument skrivas.

Vad behövs då för att få personalen i skolorna att stanna kvar? Jag kommer här nedan lista några åtgärder som känns ytterst nödvändiga.

• Lönerna måste höjas, avsevärt. Lärarlönelyftet var en god tanke men på många skolor fördelades de till förstelärarna som redan hade fått en rejäl höjning. Även den personal som varit kvar länge på en arbetsplats behöver premieras. De är ryggraden i skolan och ska stå pall för att ständigt få nya kollegor. 
• Vi måste få verktyg att hantera de elevgrupper där klimatet har hårdnat så till den grad att det känns som att ”ungarna har tagit över”.
• Vi måste ha ändamålsenliga lokaler. Det fungerar inte att klämma in 30 elever i en sal byggd för drygt 20-talet elever. Vi äventyrar både pedagogers fysiska hälsa som elevernas.
• Det ska inte vara skillnad mellan kommunernas egna skolor vad det gäller tillgång till datorer, I-pads, Smart Boards mm. Det är en stor utslagsfråga som gör undervisningskvalitén väldigt ojämn.
• Nu kommer vi till frågor om ”lika värde”. All personal, deras tankar, åsikter, reflektioner och analyser måste tas på lika allvar och räknas lika mycket. I nuläget är det ofta så att ett fåtal har mer mandat än andra och det skapar en väldigt instabil psykosocial arbetsmiljö.
• Mängden dokumentation måste minska. Allt för mycket tid läggs just nu på det och allt mindre på själva undervisningen. Lärarna måste få göra det som är själva grunduppdraget, undervisa. De måste också få tillbaka förtroendet i att vi anpassar uppgifter och undervisningssätt så att det ska gagna alla elever på bästa sätt.
• Slutligen vill jag påpeka att facken är en samarbetspartner med arbetsgivaren men att de har arbetstagarnas bästa i sitt intresse. De som ansluter sig till ett fack får följa de spelregler som finns skrivna, inte bara välja vilka av reglerna som passar dem just nu. För en bättre arbetsmiljö skulle det vara bra om fler satte sig in i arbetsmiljölagen.

Lite tankar och reflektioner från mig. Jag har formulerat dem, nu helt utan frustration. Förhoppningsvis något mer nyanserat.

Be mig inte sägs ?konstitutionen? en sisådär 30-40 minuter efter min propavan och attaraxdos. Det låter ju lite väl sluddrigt. Men pannkaka kan jag säga, hur bra som helst. O Venn-diagram. Nemas problemas.

Nu laddar vi för ny vecka och nya tag. (I en värld fylld av psykopater, som en kollega sa helt nyligen). Själv tycker jag mest att min värld är fylld av glimrande guldkorn och strålande diamanter.

Jag har noll söndagsångest. Bara en massa måndagssug. Jag är lycklig, har hamnat på rätt plats i världen. Jag får göra det jag mår allra bäst av : Undervisa de mest intressanta och spännande barn som finns. De är så intelligenta, kloka, empatiska och fantastiska. De gör mig knasigt varm i hjärtat. Det är dessa kids som får mig googla, söka och leta efter svar. Och i samarbete med deras föräldrar brukar det gå jättebra.

I morgon är det ?Supermåndag?. Inte alls olik vanliga måndagar. Men när mentorn är frånvarande brukar vi tagga kidsen om att nåt särskilt är på G.

Jag hoppas det ska funka även i morgon. Jag ser fram emot det, för jag gillar ?mina ungar? och jag älskar mitt jobb.

Snart är vecka 4 till ända. En blandad historia. Kroppen har skrikit Nej, jag har stönat "det måste gå". Jag har fått nyttja mina starkaste av piller vilket inneburit att jag dykt upp halvhög på jobbet. Nja, inte riktigt men känslan var sån. Jag har haft utvecklingssamtal med "mina" elever. Det tar sin tid, det är långt ifrån 80-talets kvartssamtal.

I dag slutade jag innan mörkret slagit sin lov över Gamla Ö. Så himla najs att dammsuga i dagsljus. Eller egentligen är det rent av vidrigt. Jag skulle på allvar kunna bygga både en ny hund och en ny katt varje vecka, med tanke på allt hår som dräller i högar runt om i huset. Jag drog verkligen en pälsnitlott med mina fyrfotingar. Två av dem fäller året runt. Jag skulle ändå inte byta ut dem för all Norges olja. Jag har de bästa av fyrfotingar man kan tänka sig. Men mycket hår blir det.

Förutom dammsugning har jag i eftermiddag hunnit med att både snabbhandla och att träna lite. Det var ovanligt mycket folk på gymmet när jag kom. Så jag lät det bli en bendag. Nu är jag darrigt trött i varenda muskel nedanför skulderbladen. En skönt oskön känsla. Ser fram emot i morgon med skräckblandad förtjusning. Rent fysiskt alltså.

Annars så ser jag fram emot morgondagen på bästa sätt. För då dyker den finaste Borggrensmannen upp. Och då är det omigen dags för mig att ställa mig i grytor och kastruller. En vecka med mer än sparris- och tonfiskburkar. Älskar att laga mat. Älskar att hitta nya recept och lösningar. Och mina barn är nålen i rumpan som får mig att tvingas hitta annat att laga än köttfärslimpa.

Det känns på alla plan att sommaren och sommarlovet närmar sig. Inte rent vädermässigt utan mest för att alla är så trötta. Eleverna har svårigheter att hålla i hop och koncentrera sig. Vi i personalen har en hel hög av uppgifter som snart måste vara klara. Betyg, omdömen och div inrapporteringar ska göras i ordning. Det hela blir ju inte bättre av att eleverna som flippar ut i nån form av utmattning ständigt hamnar i konflikter och då ska det skrivas kränkningsanmälningar och ringas extra samtal. Jag däremot är mindre drabbad då jag jobbar som speciallärare, jag försöker hitta sätt att avlasta mina kollegor som är klasslärare och mentorer.

Så här i slutet duggar det tätt med schemabrytande aktiviteter vilket är både kul men frustrerande. Varje minuts undervisning är viktig framförallt för eleverna i år 6. Ännu finns det möjlighet att höja sina betyg men mest av allt att bli ännu lite mer rustade för högstadiet.

Just i dag är mina tankar en hel del hos min kusin som opererar en axel. Känner en viss oro. En operation är en operation och det finns så mycket som kan gå fel. Jag håller tummarna att allt flytit på som det ska och att resultatet ska bli lika bra som vid den förra operationen.

I eftermiddag hoppas jag på uppehållsväder. Känner mig väldigt sugen på en långpromenad med hundarna. Vi behöver det, det var allt för många dagar sedan sist. 

Nu åter till arbetet!