Känslan Av Sammanhang är viktig. Superviktig faktiskt både när det gäller inlärning men också socialt. Hur många av våra hemmasittare blir just det för att de saknar KASAM. Hur det blivit så har lika många förklaringar som det är olika individer men det finns ett antal stora drag som man ser. Psykisk ohälsa, NPF-diagnoser, utsatthet på skola eller jobb, oro över familjesituationen och väldigt mycket mer kan skapa känslan över att inte höra hemma eller ingå i ett sammanhang. 

Vad gör man då åt detta? När det gäller barn och ungdomar så ligger det stora ansvaret på samhället, skolan och de instanser som kan kopplas på och in. När vi kommer till vuxna är det lurigare, givetvis finns det verktyg för att hjälpa men vanligtvis går det genom vården. Första instansen kan vara vårdcentralen eller om du har jobb, via företagshälsovården. 

Jag har mött ett stort antal elever som varit/är hemmasittare. Många fler på högstadiet än mellan, och givetvis fler på mellan än på låg. Ganska naturligt, små barn är lättare att tvinga i väg till skolan än äldre. En del ungdomar går i väg på morgonen och driver sen runt på stan eller hamnar hos nån kompis. "En skola för alla" är verkligen inte det. Man kan inte knöka in eleverna i samma form. Dessa stora, anonyma skolorna med långa skåpsklädda korridorer där toaletterna är äckliga och närheten till ett centrum är stor, är som gjort för att elever ska avvika eller inte alls komma. 

Jag har mött vuxna som blir "hemmasittare" också. Vanligtvis förklär man sin frånvaro med massvis av VaB varvat med egen sjukdom. Ju mer de är borta desto mer ångest får de när de kommer till jobbet. Till slut kan det räcka att de kommer med bilen till parkeringen så utlöses ångesten. När det gått så långt är det otroligt svårt att komma tillbaka. Det brukar bli en längre tids sjukskrivning och därefter arbetsträning på annan arbetsplats eller eventuellt studier för att helt sadla om. Sverige har väldigt många långtidssjukskrivna och det tycker jag är oroande. Det gör mig på riktigt ledsen. Jag önskar att alla ska ha ett arbete och känna glädje över det. Inte så att man måste längta till jobbet men det ska kännas tryggt och att man emellanåt kan skratta med sina kollegor. 

Genom mina år som lärare men också när jag arbetade på lager eller med dementa har jag haft kul på jobbet. Jag har känt mig viktig och behövd. Jag har haft en känsla av sammanhang. Om jag varit sjuk så har jag välkomnats tillbaka och känt att jag varit saknad. 

Nu har jag bytt både stad och jobb. Jag har börjat bygga upp min känsla av sammanhang. Jag lär mig något nytt varje dag, alltifrån nån ny faktakunskap till hur en kollega "är". Det ligger inte för mig att tassa på tå men jag inser att jag bör hålla igen lite. Jag har 140 elever att lära känna och  tjugotalet kollegor. Här får man passa sig så man inte trampar i det berömda klaveret. Under gårdagen rätades ett antal frågetecken ut, givetvis fylls det på nya igen men det är ju så det är. Jag kände mig ändå lite bättre till mods och humör när jag gick hem. 

Så här såg min anteckningsbok ut efter två veckors observationer. Jag hade skrivit in alla anteckningar i ett dokument men min dator har valt att haverera så jag kommer varken åt dokumentet eller min mail. Svårt att få överblick i den här röran men jag lyckade änså lösa EHT-mötet på ett tillfredställande sätt. 

På jobbet använder sig eleverna av Polyglutt. Jag har ingen direkt uppfattning om det digitala hjälpmedlet men blev glad att se att min gamla bloggvän har flera av sina böcker med här. 

Nej, det är inte superkul att laga mat åt sig själv. Jag gör det på helgerna men i veckorna blir det matlådor från ett storkok eller som här, en snabbvariant av kyckling och pasta. Till det ett stort glas rött, i form av tomatjuice. Jag älskar tomatjuice. Drog i mig en hel liter i går. Skulle nog kunna leva uteslutande på den under en längre tid. 

Freja ligger och trycker i sin puff vid elementet, hon är en liten fryslort. Det blir inte lättare för henne när Kimmo, som helst vill ha det riktigt svalt väljer att gå ut på balkongen. Då står balkongdörren på glänt och det blir kallt i lägenheten. Det är som med småbarn, svårt att göra alla nöjda samtidigt. 

Han har fortfarande inte förstått att han kan putta upp dörren utan blir stående i väntan på att jag ska komma och öppna upp åt honom. Kimmo är nog inte den skarpaste kniven i lådan men han är verkligen den underbaraste hund man kan tänka sig. 

 Mjukstart. Jag la mig ganska tidigt i går och vaknade redan vid fem i morse, jag gick inte upp då men sov inte så mycket där efter heller. Det har varit en del "spring" i trapphuset sent i går kväll och under natten. Det bor ganska många yngre i huset och Freja vaktar rejät på kvällar och nätter. Hennes skall har väckt mig (och kanske flera grannar) tre, fyra gånger under natten. Jobbigt och väldigt svårt att träna bort. 

Som vanligt på helgmornarna kollar jag på Nymo och ger mig själv en lugn start. Jag har inga stora planer för helgen, ett par måsten och några borden och sen så vi får se vad som görs. 

Nu önskar jag er alla en riktigt fin helg!

Mitt i december, så gott det går. Galet nära jullovet, nära ledighet, nära flytt, nära bristningsgränsen. För min del är själva bristandet att jag självmant lämnar en fantastisk arbetsplats, tyvärr belägen i en sjukt dålig kommun. Jag skäms över att jag givit den ca 22 år av mitt liv. 

Det här brytet borde jag gjort för länge sedan. Jag är som en gammal skomakare, trogen vid min läst. Jag är inte en person som lämnar, vare sig relationer, jobb eller vänskap. Jag hänger i, håller ut och alla andra klyschor. Jag har hängt i så många gånger trots att det gått ut över mina egna barn, kämpat och slitit. Men nu kom jag nog till en gräns. Nu är det nog. Jag vill att mina barn ska vara de barn som kommer först. Även om de i dag räknas som vuxna. Kanske hade jag aldrig tagit det steget om inte någon fått mig att inse att det är det enda rätta. Jag kommer aldrig kunna laga de förlorade åren men kanske kan vi väva en ny väv. 

Så om drygt tre arbetsdagar lämnar jag en arbetsplats som är kanon, en klass som är underbar och som har alla möjligheter att höja sin ribba makalöst mycket. Det är kämpigt för frökenhjärtat att hålla i hop. Jag tycker så mycket om varenda unge och det var år sedan jag kände att jag hade föräldrarna med på tåget på det sätt som jag känner nu. Samverkan när den är som bäst skulle jag vilja säga. 

Då tid att baka och julpyssla är en bristvara satte jag Tyra på att baka sin fantastiska kladdkaka med smörkräm. Den var god. Jättegod. Mitt sista fikabidrag till jobbet. Nu får någon annan ta över kaffekokningen på morgonen, hämtning av mjölk och kaffe och lite kex att tugga på då och då. Jag plockar i hop ljuslyktor och liknande som jag bidragit med. Kanske får de följa med till min nya arbetsplats. 

Efter mer än 14 dagar utan att ens glimta solen så bröt den helt oväntat igenom i dag. Jag blev så lycklig och nästan hög (kanske bidrog fikabrödet lite till det också). Eleverna hade rast precis då så det kunde inte bli bättre. Jag hade ju lovat dem att så fort solen bryter igenom så kommer vi bryta det vi gör och gå ut. Nu hade de redan rast så det löste sig. 

På eftermiddagen försvann hälften av min klass i väg på övning inför uppträdande. Jag fick snabbt tänka om för de 7!!!! som var kvar. Ja, jag vet att min lilla klass är som en halvklass. De är 18 och så var två sjuka. Det är en smidig liten grupp. Jag begär inte resurs för det behövs inte men ett par tre stycken har rätt till specialundervisning av speciallärare. Något som tyvärr inte blivit av. Kanske till stor del för att man inte har några speciallärare att anställa. Men visst borde man ändå kunna hitta någon med nån form av adekvat kompetens. Det här har jag en del att orda om men väntar med det.... Hur som helst, vi tittade på The snowmen och det fanns en liten smakbit av Tyrakakan som jag kunde bjuda "de sju" på. Det blev ju succé. Så pass att jag nu i kväll suttit och messat ut recept till föräldrar som "bara måste få baka den här kakan".

Eftermiddagen har jag ägnat åt omdömen, att fixa med avslutningskorten till eleverna och liknande. Det tar tid men är också ett sätt att mentalt avsluta. Jag har ju varit mitt aggressiva jag de senast 2 veckorna pga separationsångest. Man vet vad man har men inte vad man får, pengar är inte allt osv... 

Ja, Ja... nu har jag hoppat på det här tåget och åker med. Från början var det inte alls jobbrelaterat men det slutar på så vis.  Även detta en historia vi tar en annan gång....

Mina 2,5 år på Mosstorp har lärt mig galet mycket. Jag vet att jag kan undervisa på högstadiet men där är jag bara en ok lärare, som klasslärare på mellan är jag bra. Jag har också fått lära känna många nya personer som till största del överraskat mig med sin kompetens och generositet. Två personer glimrar lite extra. K och L. Men hur fina, roliga och hälpsamma har inte de varit. Jag kan omigen bli sjukt besviken på att Norrköpings kommun kan undervärdera två så glimrande pedagoger.  Hur jag blir i min nya roll, i min nya värld får jag återkomma till. Genomskinlig som jag är kommer ni få följa med även på den resan. 

Nu önskar jag er en finfin onsdagskväll.

I dag påbörjar jag min sista hela vecka som lärare i Norrköpings kommun. Hur det känns? Bitterljuvt. Jag är något sorgsen men tillsammans med eleverna är jag supertaggad och engagerad. Eleverna är sitt bästa jag med mig och flera har, lite oväntat, uttryckt att de faktiskt gillar mig. Det låter väl konstigt att bli glad och uppåt över så återhållsamma komplimanger men det är stort. Jättestort. Det finns ett fåtal i klassen som är ganska sargade efter sina första år i skolan. Den här terminen har de börjat läka och fått visa att de är bra personer som man kan lita på. Det har aldrig varit tydligare för mig att man kommer så mycket längre med skratt, beröm och förtroende. 

Jag har sovit massor i helgen. I fredags var jag så slut att känslan var att "jag kommer inte orka". Sömn gör susen och i dag känns det mycket bättre. Givetvis finns känslan av att "det gäller att hänga i och hålla ut" kvar i både kropp och knopp. 

I går firades Lucia. Jag var uppe tidigt och såg sändningarna på SvT. Stämningsfullt och vackert men jag saknar verkligen luciatågen från dotterns musikklasstid. 

I dag är det en lång dag på jobbet, jag vilar mig i tanken att även den tar slut. Det känns alltid tyngst på morgonen men sen så kommer man på plats och allt bara rullar på. 

Nu önskar jag er en finfin dag. 

Så rev jag då av ett av de sista "plåstren" i går. Och det gjorde ganska ont. Jag berättade för min fina klass att jag inte kommer vara på plats i januari. Det blev en känslosam och jobbig stund. Flera elever blev ledsna, några ville byta klass eller skola. Jag mailade även ut information till föräldrarna och flera hörde av sig med så fina ord om vårt arbete under hösten. Sådana mail borde man ha med sig på anställningsintervjuer. 

När jag kom hem behövde jag skaka av mig dagen och det gör jag bäst genom att fixa med mina blommor. Jag gick bananas. 2 gigantiska Mårbackapelargoner och 4 stora fick hamna på komposten. Likaså 8 st palettblad. Jag är lite trött på att de skräpar så mycket. Istället gav jag mina svärmorstungor kärlek, ny jord och större krukor. Jag har fått de flesta av kollegan K. De såg för ynkliga och skrynkliga ut när jag tog över dem. De hade stått ganska så bortglömda på fönsterbrädan i personalrummet. Till sommaren gav jag dem ny jord och sedan dess har de vuxit väldigt bra. Jag ser fram emot att ha dem i mitt nya vardagsrum utan att behöva plantera om dem de närmaste åren. 

Efter planteringen invigde jag min nya dammsugare. Den är superbra men hemskt irriterande att man aktivt måste trycka in startknappen/på-knappen konstant när man dammsuger. Det blir jobbigt redan efter nån minut. Jag får väl dammsuga en minut i taget...

Onsdagarna är rent schemamässigt min jobbigaste dag, i gott sällskap av torsdagarna. Men därefter går det som en dans. Vi ser en gammal julkalender på jobbet vilket är mysigt. Det passar perfekt som avbrytande aktivitet när orken tryter. Och tryter, det gör den. Både för mig och mina elever. 

Ute är det nattsvart. Det är inget roligt när jag ska ut med hundarna. Tidigare, under november, har jag dragit ut lite på morgonpromenaden. Alltså att jag går lite, lite senare för att åtminstone få lite gryningsljus. Nu funkar inte det längre för då skulle jag komma försent till jobbet. 

Just därför ska jag nu ta tag i dagen, slänga på mig arbetskläderna och bege mig ut. Högtid att kliva in i denna onsdag. 

Hej på dig!,  du den sista fredagen i november.

Hur skönt är det inte att vi har gjort denna månad som är så mentalt tung. Mörkret, vädret och allt runtikring suger verkligen musten ur mig. Det här är, som varje år, den månad som jag upplever som längst. Skönt att vi nu lägger den bakom oss. 

Det verkar ha blivit en vana eller kanske rutin att jag vaknar vid 04.30-tiden på just fredagar. Inget vettigt på tv alls. Så till mitt morronkaffe fick det bli ett par avsnitt av The Crown. 

Kan vi bara ta en stund och prata om hur fantastisk denna serie är. För varje säsong har jag tänkt att "det här är den bästa, nu kan det inte bli bättre". Överraskande nog så blir den ännu mer magisk. Miljöerna, språket, skådespelarna och den historiska känslan är överväldigande. Nu är vi framme vid Dianas era, 80-talet. De fem första avsnitten såg jag i rask takt. Nu vill jag dra ut på det, jag vill inte att det ska ta slut. 

Fredagar är mina bästa arbetsdagar. Jag startar dagen med planering, har sedan matte följt av lunch och sedan svenska och mentorstid. Iofs är jag nonstop med eleverna under 3,5 timme. Inte en paus i schemat för möjlighet att gå på toaletten. Märkligt att man kan få lägga schemat så. Jag har liksom inte klagat då jag slutar tidigt. Rent arbetetsmiljömässigt är det helt förkastligt. Även torsdagarna är helt galna men då mest för mina elevers skull. Det har 115 minuters undervisning utan paus. Om man då ska följa timplanen får jag inte ge en extra rast. Jag skiter, på riktigt helt och fullt i timplanen.

Först och främst handlar det för mig att skapa ett arbetsklimat där lärande faktiskt kan ske. Om det betyder att jag genom att läsa högt 15 minuter på SO-lektionen måste jag göra det. Att dra i gång direkt efter en rast leder gärna till kaos och kaos vill jag inte ha. 

Klassen jag har nu är fantastisk. Jag trivs så bra med varenda liten pajsare. De är såna charmig personligheter, mjuka men med ett sting och en karaktär. Ni som inte jobbar med yngre barn förstår nog inte vilken ynnest det är att få vara en given del i deras vardag och utveckling. Den här gruppen är på inget sätt densamma som jag tog emot i augusti. De har kommit så långt både på individ och gruppnivå. 

I eftermiddag ska jag packa några kartonger. Jag har skjutit på det för att slippa leva i kartongkaos under för lång tid men nu är det verkligen dags. Precis som med förra veckan målning är det något jag måste schemalägga för att det ska bli av. 

Kolla in den här! En amerikansk gungstol. Är den inte ljuvlig? Mitt senast och förmodligen det sista möbelinköp jag gör. Jag har alltid älskat gungstolar. Barnens farmor hade en amerikansk variant och jag har alltid tänkt att "en sån ska jag ha nån gång". Nu blir det äntligen verklighet. I den ska jag sitta som en gammal dam. Min målsättning är att lära mig virka mormorsrutor som jag sedan kan sy i hop till plädar eller överkast. Vi får se om det blir av det kommande deceniet eller om det kommer dröja ännu en tid. 

Nu önskar jag er alla en härlig fredag och en fin första advent, om vi inte hörs innan dess. Var rädda om er och glöm inte reflexer ute i höstmörkret. 

Välkommen du underbara fredag. Så skönt att det går mot helg igen. I går övverraskade jag mig själv med att verkligen genomföra ett yogapass på hemmaplan. Jag förstår inte varför jag har så svårt att yoga mera kontinerligt. Min kropp behöver det och nu ska jag verkligen försöka hänga i. Eftersom jag inte går till gymmet är det här bästa alternativet. Med en dyr och fin yogalärarutbildning i bagaget är det ju synd och skam att jag inte tar tag i det på ett bättre sätt. I dag har jag givetvis träningsvärk de luxe men det är bra. 

När jag tränar är det mest för att få igång blodcirkulationen i musklerna, komma åt de där små knutorna som bildas av för mycket tid framför datorn, skrivande på tavlan och uppdragna axlar pga stress och kyla. Jag älskar ju yoogan och i dag var första dagen på två veckor då jag inte kände mig bakis när jag vaknade. Väldigt onödigt tillständ att vakna med huvudvärk, stel kropp och energilös när jag jag inte alls var på nån fest kvällen innan.

I går somnade jag efter 22, rekordsent för att vara mig den senaste tiden. Konstigt nog så vaknade jag halv fem. Ändå känner jag att det finns lite energi i mig. Måste vara yogan. Den fungerar som placebo eller så är den verkligen så fantastisk som jag alltid inbillat mig. Helt galet att gå upp och slå på tv:n och det minst tråkiga att titta på vid den tiden är Lailaland, med teckentolk!!!

Jag är galet stolt över eleverna i min klass. Alla, verkligen alla klarade NO-provet. Givetvis låg en handfull på gränsen men ändå... Underligt med tanke på att jag är en bättre SO-lärare än NO-lärare. Hur som helst, i dag planerar jag att överraska klassen lite. Vanligtvis är jag superförsiktig med övverraskningar då jag har flera elever som behöver tydlighet och framförhållning. Men jag tror att dagens lilla surprise är av det slaget att sammtliga kommer gilla läget. 

Fredagar är min korta arbetsdag. Jag har planerat att måla stolarna när jag kommer hem. För att det verkligen ska bli av har jag skrivit in det i min kalender och mentalt förberett mig. Jag ska också ta mig en tur till kyrkogården för att tända ljus. I dag är det 16 år sedan min mamma somnade in efter många års sjukdom i KOL. Alltid älskad, alltid saknad, aldrig glömd. 

Vi går mot adventsstider och jag gläds åt de grannar som satt upp och tänkt sina utebelysningar. En annan favorit är de små orangea godingarna som finns lite överallt så här års. Man tänker, jag tar en och strax därefter har man ett smärre berg av skal framför sig. Hur går det ens till? Jag tröstar mig med att de är sprängfyllda med välbehövligt C-vitamin. 

Nu ska jag hoppa i kläderna, ta med hundarna på en sväng innan det är dags att sparka i gång den här arbetsdagen. Jag önskar er en fin dag, och hoppas att ni liksom jag känner av fredagskänslan. 

Eller frågan kanske ännu hellre är "Varför händer det inget?". Nu tänker jag inte alls på hur skolorna hanterar Covid-19 utan på min egen hälsa. Jag är så galet trött att jag inte får något gjort alls. Och får jag något gjort slutar det med att jag gör som i går kväll, går och lägger mig vid 20-tiden. Jag somnade verkligen bums och vaknade inte alls extra tidigt. 

Min kropp behöver utökad sömn det är tydligt det. Men varför? Jag är inte förkyld eller krasslig, det enda är att jag har huvudvärk på daglig basis och det är iofs mattande. Jag är så trött att allt annat skjuts åt sidan. Det här har pågått sedan slutet av september. I dessa tider när vi ska hålla oss på hemmaplan blir inget socialt umgänge lidande men jag hade aldrig orkat även om läget vore annorlunda. 

Varje morgon tänker jag "nämen, i dag är nog dagen jag måste vara hemma". Men jag är inte det. När jag väl kommer i väg så lättar läget. Jag blir pigg av att träffa mina små kollegor, eleverna i klassen. De ger en väldig mening i mitt liv. 

Nej, nu är det hög tid att jag ger  mig ut i mörkret för att kissa hundar. Och redan nu vilar jag mig i tanken att dagen har ett slut och att jag kan få gå och lägga mig tidigt. 

Önskar er en bra onsdag, förhoppningsvis en piggare variant än min. 

Go förmiddag!

Helgerna går som veckorna, alldeles för fort. Jag har bara tagit det lugnt, varit en vända in till stan men annars mest varit hemma. Jag har börjat froseriet i julfilmer och kände att jag saknade glöggen. Ska nog stanna till på Ica i eftermiddag och köpa både glögg, pepparkakor och brieost. 

I fredagsmorse stannade jag till på Kullersta skogskyrkogård för att tända ljus hos mamma. Jag hade också med mig en dekoration, det blev bra men jag bestämde mig bums att köpa ännu en lite kruka med granris och kottar för att det skulle bli mer balans i smyckningen. Det fixade jag till redan på eftermiddagen. 

Soluppgången var verkligen magisk i fredagsmorse. Det var en ovanligt ljummen höstdag. Jag tycker verkligen att solljuset behövs så här års. Det gäller att lapa i sig det lilla som bjuds. 

På eftermiddagen kom bror och hämtade min bil så jag blev med moppe istället. Den har fått stå parkerad på framsidan för jag har verkligen inte behövt åka nån stans. Vovvarna blir så glada när jag kommer hem innan det är mörkt. Det är väldigt mycket mysigare att gå i dagsljus än i det kompakta mörkret. 

Busfreja fyllde fem år i går. Det firades med både ben och en burk med blötmat. Först hade jag tänkt göra som så många andra, bjuda på leverpastejstårta men Kimmos mage har lite svårt att tåla pastej i större mängd. 

I går kväll tror jag att det blev årets sista grillning. Supergott kött men ugnsrostad spetskål till. Mat är verkligen något av det bästa som finns. 

Om en stund ska jag i väg och "hämta" en matgrupp. Den är köpt den via marketplace.  Visserligen har jag  redan matmöbler men ett högblankt bord gör sig inte i mitt nya boende. Jag har tur och får både bil och släpkärrehjälp i dag. Perfekt, möblerna finns i Katrineholm så det blir nån timmas bilväg både dit och hem. 

Det jag egentligen måste ha nu är spotlights till hallen, sänglampor, sängbord till Elis samt gjutjärnsstekpanna. Ingen panik alls men jag håller mina ögon öppna. 

Nu har jag sett Nyhetsmorgon, druckit två koppar kaffe, varit ute med hundarna och vaknat till ordentligt. Jag har sagt det förr och säger det igen, jag älskar de här långa och långsamma helgmornarna som försiktigt glider över i både förmiddag och lunchtid utan att jag varit speciellt produktiv. Jag får ner min inre stress och blir liksom laddad inför en ny arbetsvecka. Så himla skönt att veta att jag varje måndagsmorgon går till ett jobb som jag älskar. 

Nu änskar jag er en finfin söndag!