Önskar tjejerna på bilden

Så är vi nu inne i den tiden på året då det är dags att göra bokslut. Vi lämnar ett decenium bakom oss och kliver snart in i 2020. Vilket decenium vi haft, så mycket som hänt att hällften vore nog, både på det privata planet som det samhälliga. 

Jag har skiljt mig, blivit sambo, separerat,bott själv under fyra år och blivit sambo igen. Jösses, när jag skriver det känns det lite väl mycket. Jag har misst flera nära som pappa, mormor och faster Stina. Det har varit skratt, grått, mycket ångest och oro meni skrivande stund känner jag mig stark och att jag gjort ett bra jobb med mig själv. Inte minst sista året. Vägen till fördärv, utmattning, utbrändhet är lång och tar tid. De som vill därifrån har minst lika långt att gå. Och viktigast av allt, man kommer aldrig tillbaka till den man en gång var. 

Så älskad och så väldigt saknad, varje dag finns det något som gör att jag tänker på henne, min faster Stina. 

Just i samband med pappas död vann jag kontakten med flera släktingar som nu står mig lika nära som systrar. Det är väl fantastiskt att det kan vara så, att om man mister en så vinner man tusen (eller hur går det där uttrycket egentligen?) åter. 

En av de som kommit att bli mig så nära under detta decenium. Vi ses kanske inte så ofta men antalet timmar vi pratar med varandra varje vecka är utan tvekan tvåsiffrigt. Så när vi ses tar vi bara vid där senaste samtalet slutade. 

Jag har gjort massvis av misslyckanden men också saker jag lyckats med. Jag har gjort sjukt dåliga val men också bra sådana. Grejen med medvetna val är ju just det, man väljer ju alltid det som man där och då tror är det rätta. Det är väl ingen som kliar sig i huvudet och tänker "nu jäklars ska jag göra ett val som jag bittert kommer få ångre resten av mitt liv".

Min hälsa fick sig en rejäl törn och frisk kommer jag aldrig bli men efter flera år med sjukskrivningar och mediciner fick jag till slut en diagnos. När jag landat i den och ännu ett par år passerat tog jag tag i träningen. Det var jobbigt att träna på det här nya, sjukgymnastikinspirerade sättet. Men det funkade.

Sista året har jag inte varit sjukskriven en enda dag pga ledsmärtor. Just nu är jag inne i en jobbig period med inflammation i bröstbenet och lätt nackspärr men det är ändå ok. Jag klarar dagarna och det går tom bra. Jag kan göra saker, planera in saker och faktiskt genomföra dem. Den lärdom jag dragit är att jag måste ha balans. Det går inte att slänga in något extra för då måste något annat bort. Jobb, hundpromenader och träning funkar men jag kan inte helt plötsligt lägga in en extra promenad runt strömmen utan att ta bort något annat för då kan det hända att jag blir så dålig i smärtor att jag måste vara hemma från jobbet ett par dagar.

Om kronisk smärta syntes på utsidan då kanske den såg ut just så här. 

Under de sista tio åren har jag lärt känna många nya människor, vissa har blivit nära sådana. Tyvärr har jag också tappat kontakten med ett fåtal gamla vänner. Jag saknar dem, givetvis men hoppas de har det finfint och att livet är snällt mot dem. Jag älskar att möta människor som jag lär mig saker av. Tyvärr har jag svårare att hantera de människor som så att säga utmanar mig eller kanske mera triggar i gång de dåliga sidorna hos mig. 

Mina barn har under detta decenium gått från att definieras som just barn till att vara unga vuxna. Tyra konfrimerades, tog studenten, började jobba och flyttade hemifrån. Hon bytte stad och blev sambo och har efter ett år av jobb börjat plugga igen. Jag är omåttligt stolt över henne, att hon kämpar och lyckas så bra trots sin dyslexi. Hon har varit målmedveten och hittat hållbara strategier för att klara sin inlärning på bästa sätt. 

Tyra på hennes 18-årsdag då vi hade stort firande med många släktingar och vänner. 

Klok, vacker och alldeles underbar!

Elis började gymnasiet på annan ort, han har kämpat med pendling och hans dagar har varit så galet långa. Åka hemifrån vid 7 och komma hem efter 17. Han kämpar och pluggar. Min stolthet visste inga gränser när han strax innan jul ocskå klarade körkortet. Vilken frihet och lycka. Bil hade han dessutom redan sen innan. En jättefin Opel, i bra mycket bättre skick än min egen. Nu har han bara en termin kvar innan han tar studenten. Jag känner en oerhörd tacksamhet över mina barns vägar mot självständighet. 

Ibland känns det som en evighet sedan och ibland som i går. Mina små är inte längre små...

Jag saknar mina föräldrar väldigt mycket speciellt när det kommer till barnens utveckling. Saknaden blir stor när det kommer till att sitta och småprata om hur stolt, oroad, fundersam, lycklig man är över sina barn. Kanske är saknaden större efter dessa bitar då jag inte lever med barnens pappa. Det finns ju ingen mer än han och jag som har samma syn på barnen, har samma minnen osv. Sen så har han och jag en sådan relation i dag att vi kan prata bort en timma lite då och då om våra två fina ungdomar. Vi slutade aldrig vara ett team runt barnen även om det emellanåt var tufft och det handlade mycket om att svälja sin stolthet för att det skulle bli så bra det bara kunde kring barnen.

Under det här deceniet har jag också bytt arbetsplats, efter mer än 20 år. Nya arbetsuppgifter, nytt arbetssätt och nya utmaningar. Det var egentligen inte självklart att jag skulle byta, jag har trivts så bra där jag arbetade innan. Men när strömmen av gamla kollegor som slutade, nya som kom och gick ledde till att ryggraden i organisationen blev svag så kände jag att om jag inte flyttar på mig så kommer jag brännas ut. Något är fel när arbetslagen ständigt byts ut, eleverna tar över och ledningen inte riktigt lyckas leda skeppet. Jag har nu hört att min gamla arbetsplats har hitta sin starka ryggrad igen och att tydligheten och strukturen finns där igen och det gläder mig. Det är en fin skola och ungarna som går där är och kan vara fantstiska bara de får rätt styrning, precis som alla barn behöver. Målet är alltid detsamma oavsett var i Sverige man befinner sig men vägen dit är väldigt olika beroende just därför. 

Jag har de senaste tio åren blivit en pälsklingsmamma. Först kom katten Ozzy, några år senare Kimmo de två är mina två blivande tioåringar. Katten är piggare än på länge och lever livets glada dagar. Han har hittat sin rytm och den förändras med årstiden. Vi flyttade från lägenheten och innelivet oktober2018. Det tog nån månad innan han fick gå ut, det tog till april innan han var ute en hel natt. Nu när det är kallt igen så håller han sig inne på nätterna och sover stora delar av dagen. Han tar sig nån timma lite då och då ute i området. Kimmo däremot, han är som en gammal pensionär. Han sover mycket är nöjd med kortare promenader i långsam takt. Han vill gärna gå och nosa, länge och väl. När det kommer snö och blir minusgrader, då lever han upp. Han bjuder in till lek och bus så än finns det krut i gubben. Min senaste pälsbebis är irländska Freja. Hon är en terrierblandis med allt vad det innebär. Hon är en personlighet men jag ser också att hon är ovanligt lugn för att vara just en terrier. Det finns två saker som är jobbigt med henne och det är hennes skällande när hon hör något samt att hon är oduglig på hundmöten. De där hundmötena har smittat av sig även på Kimmo  därför är  promenaderna inte alltid så avslappnade. 

De här två godingarna får ut mig ett antal gånger varje dag. De är nålen i ändan som jag så väl behöver. Man borde kunna få hund på recept. 

2010-talet har också ökat medvetenheten hos de flesta gällande klimatet, överkonsumtion, nya sätt som terrorister slår till på, förvåningen över att USA´s befolkning röstat fram en total idiot och pajas till president (det säger en hel del om min syn på befolkningen däröver). Rubrikerna har varit många och Greta-effekten har fortplantat sig över hela vår jord. De unga människorna ger oss hopp. Mee-too rörelsen som belyser hur ofantligt utsatt den kvinliga befolkningen på jorden är och har varit historiskt sätt. Ett fåtal män har svårt att hantera det som händer och känner sig dragna över en kant. Men... Jag ska inte gå in i den diskussionen nu, det får bli i ett annat inlägg. Kan bara tillägga att ag känner ingen, INGEN, kvinna som inte blivit utsatt för kränkande behandling av sexuell karaktär. Däremot känner jag massor av män som aldrig utsatts. Just saying...

Inför 2020-talet så hoppas jag att min hälsa får vara god, kanske tom bättre än innan, att mina nära och kära får må bra. Att barnen hittar sin väg i livet, att det kanske dyker upp nåt litet barnbarn, att jag får fortsätta möta nya människor som utvecklar och utmanar mig, att få skratta lite mera, att känna mig landat i livet som jag lever, att finna det inre lugnet lite oftare. 

Jag avslutar inlägget med lite random bilder från de senaste åren...

Utsikten från min lägenhet som jag bodde i under ca 4 år. Jag älskar Norrköping och söder i synnerhet. Många kvällar bjöds jag på fantastiska solnedgångar. 

Naturen, jag uppskattar verkligen att vara här. Inte så att jag kan ut och fjällvandra men kortare turer på ett par timmar när jag har bra dagar är guld värt. 

Under de senaste åren har det även blivit ett antal turer ut till den vackra skärgården. Den härbilden är från 2016. 

När man går igenom stora förändringar i sitt liv är det vanligt att man även förändrar sitt yttre. I år var året då jag efter många år klippte av mig håret. Jag har trivts bra med det och det kändes lite som att komma hem. 

Nu önskar jag er alla ett gott slut och ett fantastiskt 2020