Så är nu årets nästsista måndagsmorgon här. Rent arbetsmässigt iallafall. Trots att jag både skulle duscha och göra inpackning så här på morgonen är jag nu redan klar. Det verkar som om vad jag än har att göra på morgonen så är jag på jobbet vid 7:35. Det blir 25 minuter av obetald arbetstid 5 dagar i veckan. Fast jag brukar tänka att det är min förtroendetid. Just därför ska jag i dag öva mig på att komma lagom till fem i åtta. Jag har ingen lektion förrän 9:35 att förbereda så i dag ska jag dra ut lite på tiden här hemma. Kan vara nyttigt för alla på jobbet med, att jag inte kommer förän till jobbdagens start. Trots att jag alltid brukar komma så pass tidigt på mornarna så känns ddet ändå som om jag behöver ursäkta mig när jag går hem en halvtimma tidigare på torsdag och fredag. Det är helt och hållet min känsla och ligger hos mig. Ingen har någonsin kommenterat det, inte på den här arbetspplatsen. DÄr jag jobbar nu verkar alla lite på att alla gör det de ska och att alla gör sitt bästa. 

Det enda det kanske gruffas om är om den personal som har hög frånvaro i form av Vab eller egen sjukfrånvaro. Arbetslivet r ju fullt av människor med hälsoproblem både fysiska och psykiska. Det är så det ser ut och så måste det få vara. Jag tänker att det är chefens ansvar att sätta dessa människor på tjänster där personalens  frånvaro påverkar verksamheten så lite som möjligt. Själv känner jag mig glad och nöjd även över den här terminen, två sjukdagar pga magkatarr. Tänk bara på hur det såg ut för 6 år sedan. 

Det är många år sedan, jag måste släppa bilden av mig själv som ständigt sjuk. Att jag har ständig värk, smärta, inflammationer kroppen är en helt annan sak. Jag är på jobbet varje dag och gör mitt bästa, trots min kroniska sjukdom. Jag går utan att halta, jag kan resa mig utan att behöva stå stilla en lång stund när jag väl kommit upp, jag kan sitta stilla på en stol längre stunder. Det jag däremot måste tänka på är hur jag planerar min fritid. När jag bestämmer roligheter med vänner och familj måste jag hela tiden lägga in brasklappen, "förutsatt att kroppen är ok". Hälsan räcker till vardagen, jag har hittat vardagsnivån. 

Att storstäda och julpynta kan sätta allt ur spel, eller en trip till Stockholm. DÅ måste jag planera in så att jag har en dag efteråt då jag bara kan vara. Eller när cheferna på jobbet tycker att vi ska ha fysisk aktivitet på studiedagarna. Det räcker inte min kropp till, för jag har redan, alltid, en fylld kvot av vad jag klarar av. Jag kan nästan bli irriterad. Jag tar hand om min hälsa på bästa sätt, då behöver inte mina chefer jobba med min friskvård på studiedagar då jag egentligen ska få fortbildning. Men det är en annan och större diskussionsfråga som jag får ta en annan dag. 

Nu önskar jag er alla en fin måndag och en bra vecka.