... allt är bra... Inte riktigt, men nästan.
Älskade lilla tösabiten slumrar så lugnt brevid mig. Andetagen susar så tryggt och fint.

Positivt mononuklerosprov. Illamående, yrsel, svimningar, huvudvärk, smärta i magen, kräkningar, igensvullna ögon och allt detta pga körtelfebern. Den har ätit upp hennes ork, hennes förmåga att äta och dricka. Attackerat hennes mjälte och bråkat med hennes lever. Jävla, förbannade virus!

Inte konstigt att kraften runnit ur. Som om hon inte hade nog att slåss mot innan. Livet är inte rättvist. Inte alltid iallafall.

Efter 2liter dropp, smärtlindring, ett halvt glas sockerdricka och en liten smörgås så lyckas ändå hennes kropp gå ner i ett viloläge. Andetagen blir mjuka och behagliga. Det gör mig avslappnad. Jag känner hur all luft går ur mig.

Vetskapen att jag inte är ensam ansvarig i natt är som ett kylbalsam på en svedd hud. Närhelst något händer och vi behöver hjälp räcker det att jag sträcker ut min hand och trycker på den röda knappen.

Vi är långt ifrån ur krisen, och efterdyningarna kan vara i upp till ett år. Men precis här o nu, då tänker jag låtsas. Jag låtsas att vi har tjejkväll och sover borta. Och vet ni vad. Vi har fått ett rum med utsikt.

Älskade lilla unge. Så tunn, blek och skör. Nu hoppas jag att dropp, smärtlindring, provtagning mm ska ge oss lite ljusning.

Så här ska du inte behöva ha det eller må. Nu är det ju sommar och ledigt och du förtjänar som alla andra att få njuta, slappa och ladda batterierna.