Vilken bra dag jag har haft. Det har flutit på på jobbet. Eleverna har visat sig från sina bäst sommarlovssugna jag. Skräniga, ofokuserade och allmänt röriga. Efter 18 år vet man att det är så det är och blir, jag känner varken irritation eller stress över det. De är klara med oss nu, betygen är satta och de har liksom släppt taget.

Jag har ju varit med om en del i mitt liv. Både på jobbet och privat. Mycket och många finns med mig, kanske inte varje dag men ganska ofta. I dag hörde jag ett eko från förr. Det berörde mig och fick mina tankar att börja snurra. Egentligen rör det inte mig men det berör små människor som jag älskat. Jag fick signaler som skapade oro, undringar och tankar. Det är inte mitt ansvar, tänkte jag men... Vi bär alla ett ansvar för att människor omkring oss ska må bra.

Så nu, när jag tänkt lite känner jag att ; jag gör det jag kan, för mer kan jag inte göra. Och i nuläget måste mitt fokus ligga på de mina. Min familj är ju också drabbad av sjukdom. Jag har en del att hantera. Det är många timmar som jag ägnat åt att läsa på, söka, lära och sammanställa. Det ställs en del krav på oss som finns runtomkring men det är ok. Allt är ok bara min finaste tös blir frisk. Jösse, det kommer stunder då jag är övertygad om att att jag inte kommer fixa det här. Att jag kommer tappa greppet som mamma. Att jag inte orkar vara stark, klok och... och... Ja, jag vet inte.... Bara att det krävs att jag är mitt bästa jag. Å jag är så dålig på att vara mitt bästa. Men just nu är det mycket som händer. Läkarbesök, provtagning, provlämning, provsvar, samtal, utredning, prognos, behandling, medicinering, möten, nya läkarbesök, nya provtagningar, samtal med BuP. Va fasen, jag håller knappt koll och klarhet. I dag insåg jag att jag gick runt med två provrör i min ficka... I fall att.

Vi har våra drabbningar, Tyratösen och jag. Och jag tror att det är ett bra tecken. När vi blir arga, när vi tampas så finns gnistan. Å det är gnistan som måste finnas för att vi ska ta oss genom det här. Starka, och utvecklade. Vi är i kris. Så är det bara. En jättestor kris men vet ni vad kris egentligen står för? Jo, utveckling. Det är det jag tänker på och som jag pratade med min chef om i dag. Jag är i en utveckling. Inte att "vi håller på att gå sönder o bryta i hop". Nej, jag sa... "Det här är svårt, tungt och jobbigt men det kommer att ge oss styrka och vind i seglen, vi utvecklas". Och för nån som aldrig mött några svårigheter blir jag plötsligt nån att fundera kring.,

Så när ekona kommer från förr då lyssnar jag men jag låter dem fara vidare. För,här och nu finns det finaste och viktigaste i världen. Mina barn. Jag har inte mycket med det jag har investerar jag i framtiden. Och mitt yttersta mål är att inte sitta utan besök på hemmet. För där ska jag sitta och vara ful i munnen, nypa personalen i rumpan och tala om vad jag tycker om saker och ting. Alla kategorier. Jag ska vara som hämtad från en komedi, för det är så jag vill ha det. Full fart och med en bredsladd in i graven. Så där lite lagom random..ö