nu är det hög tid att vila. Gårdagens fyratimmars städdille handikappar mig i dag. Ganska ordentligt. Trist men sånt är livet, mitt i alla fall. Nu har jag dock landat och pustar ut. Sitter på balkongen och lyssnar till måsarnas skrik. Jag gillar dem, de är både vackra och deras skrän gör mig lugn och trygg. Inte klockan fyra på morgonen, men nästan alltid annars.

Om en halvtimma dyker min lillasyster från Arboga upp. Hon ska hjälpa mig fixa håret lite. Det är välbehövligt. Inte bara att hon fixar håret utan att få babbla av sig lite också. Vi behöver det båda.

Den här helgen kan bli riktigt bra. Barnen är här, vädret är fint och jag är på lite bättre humör trots mina smärtor. Jag känner alltmer att saker och ting kommer fixa sig och ordna upp sig. Bara jag har tron så kan ju den som bekant försätta berg.