Rädd, rädsla, oro, nervös, obehag, you name it. Obekvämt och oönskad är känslan, hur du än namnger den. Jag kan bli rädd på så många olika sätt. När någon plötsligt smyger upp bakom mig och skriker till, ja då blir jag skiträdd. Hjärtat hoppar till och andningen tappar bort sig. Å vad jag hatar alla som älskar att skrämmas. 

Obehag är när föraren av bilen lutar sig fram och kniper tag vid mitt knä, och liksom biter tag i min lårmuskel fäste. Satan i gatan, det är värt en örfil. Jag avskyr det som pesten. 

Oro känner jag när hunden är ur slag. Inte äter som den ska, är annorlunda i magen. Kanske bara vill sova och bär svansen lågt. Kryper i hop och verkar frusen. Det gillar jag inte. 

Nervös blir jag när nåt händer på jobbet. Oväntat och plötsligt. Jag kanske förväntas ha svar på något svårt och lurigt. Japp, det är jobbigt värre. 

Rädsla, rädsla på riktigt känner jag när det händer mina barn något. Jag är expert att omvandla en öroninflammation till tumör i hjärnan, eller att få en magsjuka att vara tjocktarmscanser. Jag vet, när det gäller mina barn, ja då blir jag livrädd. 

Just nu är jag orolig. Jag är nog lite rädd också. Tyratösen mår inte alls bra. Det här magonda, huvudvärken, yrseln och på det,  en galloperande feber. Det är inte ok. Inte så här länge. När jag ser hur hon tunnas ut, hur färgen försvinner och det gula ersätter, då blir jag rädd. Då googlar jag runt. O jösses vad jag har att välja på. 

Just i kväll är jag duktig. Jag lägger locket på. Väljer att låta proffsen rota vidare. Jag finns där, hämtar vatten, stöttar på väg till toa. Jag skedar och håller om när frossan kommer. Jag klappar, stryker, viskar och mumlar. Jag finns där. Jag kan inte göra mer och det är frustrerande. Jag vill hela, jag vill laga och fixa. Men just nu står det utom min makt. Virus, bacill eller värre... Alla ni som dansat denna helvetesdans håller med mig, vi har bara ett mål och det är att vinna. Att bli frisk. 

Just i kväll känns det lite överjävligt. Egentligen skulle Tyratösen spenderat natten med sin fina pojkvän. I morgon skulle de haft picnic och bara myst. Men det orkas inte med. I morgon ska vi till vårdcentralen igen. Utrymmet är litet för kärleksmys. Gissa om mitt hjärta håller på att svämma över när ynglingen messar min tös och säger att "jag möter upp dig, var du än är, jag vill var med dig på din dag"... 

Hon är oerhört älskad, denna tjej som snart blir 16 år. Tösen som är verbal utan dess like, som kan ifrågasätta det mesta och resonera sönder ett proffs, bara ämnet ligger henne nära. Jag är knasstolt över henne. 

Min dotter är så mycket mer och större än den jag var i hennes ålder. Hon är stark, kan be om hjälp, hon sätter ord på känslor, hon är fylld av empati. Det gör henne till en underbar person, den som står mig allra närmast, som utmanar och utvecklar på en och samma gång. 

Och den här blonda skönheten, med ben upp till armhålorna, det blonda håret ner till rumpan, och ett intellekt som slår omkull de flesta hon är det finaste jag har och hon gör mig rädd. För jag blir rädd, rädd på riktigt när hon inte orkaar stå, gå och prata som vanligt. 

Det finnsa massor av förklaringar som innebär att det inte är något farligt alls och det är det, jag som vanligt hoppas på. Det här är inget farligt alls. Det är lugnt, det här reder vi ut. Och precis som vanligt, vet jag, att det kommer ta lite tid.