Det är med delade känslor som jag ser skolavslutningarna närma sig. I dag slutar Elis skolan, han slutar 7:an och då är mamma inte välkommen. Jag tror inte att de har någon såeciell avslutning heller. För honom är ledigheten välkommen. Han har slitit och jobbat så bra med sitt skolarbete att han nu behöver vila. Dessutom har han varit hårt drabbad av allergin i år. Det mattar honom och tär mer än man kan föreställa sig. 

I morgon kväll har mina egna elever sin avslutning. Som de har längtat. Framförallt 6:orna. De sista veckorna har de varit nästintill omöjliga att hålla rätt på. De fladdrar och far runt, busar, pratar och är allmänt ofokuserade, fast väldigt glada. 

På torsdag slutar Tyratösen 9:an. Det kommer att kännas jobbigt. Hon har haft en otroligt tuff sista tid trots det klarar hon att gå ut med godkända betyg och framförallt, att komma in på gymnasiet. Det som kommer kännas vemodigt är att hennes 6-åriga era som musikklasselev nu är över. Jag kommer sakna alla konserter, luciatåg och muskcaféer. 

Nästa tisdag är det min sista arbetsdag. I år är det många av mina kära kollegor som slutar. Jobbigast är det att två av dem flyttar utomlands. Bästa "Klangen" drar till Danmark och Hemal flyttar hem till Sri Lanka. Hemal har jag känt i 13 år, så det blir jobbigt. Jag minns att jag saknade hans glada skratt och humor under tiden han var föräldraledig. Skillnaden var att han då skulle komma tillbaka. Nu känns det bara jobbigt. Sedan är det tre kollegor till som rör sig. Några byter hus men är kvar inom enheten och nån flyttar ur kommunen. Jag kommer sakna dem, skönt är det dock att en kollega kommer tillbaka. 

Jag är lite lik min dotter, vi ogillar båda förändringar. Så det som sker nu ogillar jag massor. 

Jag har delade känslor inför avslutningarna och den långa ledigheten. Till stor del ska det bli vackert, skönt och vilsamt men också en tid av vemod och saknad. Jag har ju världens bästa jobb och då blir det ju så att man saknar de som gör jobbet så underbart. Några slutar men det kommer alltid nya arbetskamrater och elever som man lär känna och tycka om. 

Lite som livet i stort är, var sak har sin tid. Det som var världens bästa en tid kan lite senare bli något man är glad att man är ifrån, eller tvärtom.