Just nu är jag nära lappsjukan. Det har varit drygt två veckor då jag känt mig isolerad från omvärlden. Jag älskar ju att jobba, träffa jobbarkompisar, elever, prata och umgås med vuxna människor. Det blir aningens jobbigt att vara här, på de 95 kvm som lägenheten utgör. Visst skulle jag kunna ta tag i en massa men jag tappar liksom lusten. 

Jag behöver ett break. Miljöombyte. Det räcker inte med en timma till affären eller en halvtimmas hundpromenad, eller en öl på Harrys. Jag känner att jag liksom tappar humöret. Dras neråt. Jösses, hur ska det då inte kännas för sjuklingen? Fast just nu är hon så dålig att det inte ens finns kraft att önska sig vara nån annan stans. 

Just nu har jag tagit datorn med mig ut på balkongen. Det är skönt och behagligt där. Måsarna är som tokiga. Gapar och skriker. Måsmammorna hejjar på sina ungar att flaxa, lyfta och flyga. Lite som vi människor gör. Vi finns där, stöttar, peppar, hejjar på och framför allt... vi fångar upp när de små faller.

I kväll är temperaturen mild. Barnen mjuka och hunden trött. Perfekt! Jag har hopp om att få sova gott och djupt. Men det far en del tankar i mitt huvud. Ni vet, det liksom svischar och far. Jag är som ett flipperspel. Doing, doing... 

Jag har letat fast mark under mina fötter ett tag. Det har varit lite mjukt och, ja...lerigt. Ni vet så där så att man glider runt. Skönt när det pågår men stökigt att fixa i ordning. Jag kan villigt erkänna att jag gjort lite misstag.  Men vem väljer och gör inte tokigt ibland?  

Jag är överhuvudtaget ganska van vid att klara mig själv. Jag vet att det är självvalt i mångt och mycket. Men sen så sker små under och jag vågar öppna mig och be om hjälp.  

Så precis just nu... Ja, då är det som det är...   Jag känner så oerhört starkt att det är här och nu... Det där berömda livet som ska fyllas. Men just nu  känner jag väl mest att det fylls med praktiska göromål. I morgon är en ny dag och den dagen bär en del med sig.  

Men när allt det där extra har gjorts så finns inte mycket över för att vara något extra. Så då är det kanske klokt att tänka att alla betalar ett pris för sin belöning.