Jag har ägnat eftermiddagen åt att skratta. Mycket och länge. Det känns som om en orospropp har gått ur. Massor av spänningar som släppt. Min dotter har för sista gången stått tillsammans med sina klasskamrater i år 9 på musikskolan och sjungit. Finare än någonsin, högtidligt som bara den. Efter avslutningen var det dags för betygsutdelning, kramar och och tårar. Ungdomarna och lärarna grät förstås för att de skiljs åt men jag grät av stolthet. Stolthet, lättnad, beundran och kärlek. Den lilla människan som är min dotter har nu blivit stor. Hon har klarat sig igenom den tid som faktiskt kan vara en av de svåraste i människornas liv. Den tid då man går i högstadiet. 

Det ställs krav på dem, de ska lära sig en massa saker. Väldigt mycket mer än vad som krävdes av oss när vi gick i skolan. det krävs också att de ska fungera tillsammans trots att de är så olika, har många olika bakgrunder och kommer från olika samhällsklasser. Jag tror att vi ställer större krav på skolans elever än vad vi gör på jobbarkompisarna i arbetslaget. 

Men nu, när Tyra kämpat med sig själv, sitt lärande och allt sådant och klarat det väldigt bra. Ja, då gick min propp ut. Jag andades snyftningar i en timma efter att jag lämnat kyrkan. Sedan kom det hejdlösa skrattandet. Allt blev roligt, allt gick det att skratta åt. Även sådant som egentligen var ganska trist. Jag har skrattat mig till en huvudvärk och kommer definitivt att ha träningsvärk i magmusklerna i morron. 

Det är ändå en ganska skön känsla, att ha fått gråta för att något känns bra men givetvis också lite vemodigt.