Ibland blir jag liksom fast i saker och ting. Jag kan totalt snöa in på ett spel, en maträtt, en författare, ett godis, en dialekt. Ofta så är det inga större grejor men så kam det vara. Under en tid har jag käkat, mig snart less på, tomat och mozzarella sallad med basilika. Jag måste hålla igen på det så att jag även i fortsättningen kan äta det. Så i dag tog jag upp en gammal besatthet, broccolisoppa. Helt galet kanske med tanke på att det är helt snällhet ute.

Just nu har jag "vila" hemma med mig själv. Telefonen är av och nedstängd en stund. Snart även paddan. Jag ska bara chilla och se prinsbröllopet. Tvättstugutiden gav jag bort till grannen. Jag ska bara ta det lugnt. Och tänka lite. Ni vet, ibland behöver man fundera över sitt liv, val, möjligheter och hur man på bästa sättet kan investera i sin framtid. Jag känner att jag har kört lite fast, behöver ta tag i saker och ting och kanske om det är möjligt utvecklas lite. Iofs så betyder kris utveckling men jag vill hellre utvecklas utan kris.

Kanske dags att ta fram den gamla hederliga dagboken som jag skriver i med en alldeles vanlig penna. Där i kan jag vara otroligt mycket mera ärlig och öppen. Men även jäkligt hård mot mig själv. Det som jag ser i skrift är så mycket starkare än det som finns i tanken. När det finns saker som oroar mig då lättar det lite när jag får sätta det på pränt.

Så nu önskar jag er alla en underbar, somrig dag med eller utan prinsbröllop.

Jag känner lycka. Total och oföreställd. Det är nästan som ett rus inom mig. Det är helt underbart. En tanke dyker upp, tänk om jag fick må så här jämt... Men som jag skrivit förr så behöver livet ha alla färgerna för att visa helta spektrat. Jag vet det, men just nu är jag så tillfreds att jag bara vill njuta. 

Barnen har sommarlov, snart har jag semester och alla krav mer än halveras. När barnen mår bra så mår vi föräldrar det också. Jag vet också att det snabbt kan ändras men det vill jag inte tänka på just nu. Jag vill bara vila mig i här och nu. Kanske kan jag tänka så långt fram som till i kväll eller i morgon. 

Jag ska grilla med min Mats och det ser jag verkligen fram emot. God mat, vackert väder och bara lugn och ro. Så himla efterlängtat. De sista två veckorna har varit något i hästväg. 11 timmars arbetsdagar flera gånger om och en stress som varit helt galen. Jag har utmattad och slutkörd hoppat i säng innan nio flera kvällar. 

I dag känner jag mig utvilad och piggare än på länge. Orosknuten i magen har löst upp sig, för nu iallafall. Kvar är en avslappnad och varm känsla och längtan efter att dela den med älsklingen. Jag är som lite lätt utarmad på närhet efter den här veckan. Det ska bli så skönt att få krypa intill, hålla om och bli hållen om. Sova tillsammans och framförallt, att vakna i hop. 

Närhet är det bästa kittet i en relation, det och kommunikation. Det sistnämnda är nog mitt svåraste men jag blir bättre på det för varje dag. Och ingen är ju fullkomlig, vi har alla saker att förbättra och utveckla. För det är ju det som kallas livet. 

Med lite tur kommer helgen också innebära en träff med bror, hans underbara flickvän och en söt liten hundtjej. Inte undra på att alls känns bra. till och med vädret är på min sida. 

Yes!!!

Jag har ägnat eftermiddagen åt att skratta. Mycket och länge. Det känns som om en orospropp har gått ur. Massor av spänningar som släppt. Min dotter har för sista gången stått tillsammans med sina klasskamrater i år 9 på musikskolan och sjungit. Finare än någonsin, högtidligt som bara den. Efter avslutningen var det dags för betygsutdelning, kramar och och tårar. Ungdomarna och lärarna grät förstås för att de skiljs åt men jag grät av stolthet. Stolthet, lättnad, beundran och kärlek. Den lilla människan som är min dotter har nu blivit stor. Hon har klarat sig igenom den tid som faktiskt kan vara en av de svåraste i människornas liv. Den tid då man går i högstadiet. 

Det ställs krav på dem, de ska lära sig en massa saker. Väldigt mycket mer än vad som krävdes av oss när vi gick i skolan. det krävs också att de ska fungera tillsammans trots att de är så olika, har många olika bakgrunder och kommer från olika samhällsklasser. Jag tror att vi ställer större krav på skolans elever än vad vi gör på jobbarkompisarna i arbetslaget. 

Men nu, när Tyra kämpat med sig själv, sitt lärande och allt sådant och klarat det väldigt bra. Ja, då gick min propp ut. Jag andades snyftningar i en timma efter att jag lämnat kyrkan. Sedan kom det hejdlösa skrattandet. Allt blev roligt, allt gick det att skratta åt. Även sådant som egentligen var ganska trist. Jag har skrattat mig till en huvudvärk och kommer definitivt att ha träningsvärk i magmusklerna i morron. 

Det är ändå en ganska skön känsla, att ha fått gråta för att något känns bra men givetvis också lite vemodigt. 

Det är med delade känslor som jag ser skolavslutningarna närma sig. I dag slutar Elis skolan, han slutar 7:an och då är mamma inte välkommen. Jag tror inte att de har någon såeciell avslutning heller. För honom är ledigheten välkommen. Han har slitit och jobbat så bra med sitt skolarbete att han nu behöver vila. Dessutom har han varit hårt drabbad av allergin i år. Det mattar honom och tär mer än man kan föreställa sig. 

I morgon kväll har mina egna elever sin avslutning. Som de har längtat. Framförallt 6:orna. De sista veckorna har de varit nästintill omöjliga att hålla rätt på. De fladdrar och far runt, busar, pratar och är allmänt ofokuserade, fast väldigt glada. 

På torsdag slutar Tyratösen 9:an. Det kommer att kännas jobbigt. Hon har haft en otroligt tuff sista tid trots det klarar hon att gå ut med godkända betyg och framförallt, att komma in på gymnasiet. Det som kommer kännas vemodigt är att hennes 6-åriga era som musikklasselev nu är över. Jag kommer sakna alla konserter, luciatåg och muskcaféer. 

Nästa tisdag är det min sista arbetsdag. I år är det många av mina kära kollegor som slutar. Jobbigast är det att två av dem flyttar utomlands. Bästa "Klangen" drar till Danmark och Hemal flyttar hem till Sri Lanka. Hemal har jag känt i 13 år, så det blir jobbigt. Jag minns att jag saknade hans glada skratt och humor under tiden han var föräldraledig. Skillnaden var att han då skulle komma tillbaka. Nu känns det bara jobbigt. Sedan är det tre kollegor till som rör sig. Några byter hus men är kvar inom enheten och nån flyttar ur kommunen. Jag kommer sakna dem, skönt är det dock att en kollega kommer tillbaka. 

Jag är lite lik min dotter, vi ogillar båda förändringar. Så det som sker nu ogillar jag massor. 

Jag har delade känslor inför avslutningarna och den långa ledigheten. Till stor del ska det bli vackert, skönt och vilsamt men också en tid av vemod och saknad. Jag har ju världens bästa jobb och då blir det ju så att man saknar de som gör jobbet så underbart. Några slutar men det kommer alltid nya arbetskamrater och elever som man lär känna och tycka om. 

Lite som livet i stort är, var sak har sin tid. Det som var världens bästa en tid kan lite senare bli något man är glad att man är ifrån, eller tvärtom. 

nu är det hög tid att vila. Gårdagens fyratimmars städdille handikappar mig i dag. Ganska ordentligt. Trist men sånt är livet, mitt i alla fall. Nu har jag dock landat och pustar ut. Sitter på balkongen och lyssnar till måsarnas skrik. Jag gillar dem, de är både vackra och deras skrän gör mig lugn och trygg. Inte klockan fyra på morgonen, men nästan alltid annars.

Om en halvtimma dyker min lillasyster från Arboga upp. Hon ska hjälpa mig fixa håret lite. Det är välbehövligt. Inte bara att hon fixar håret utan att få babbla av sig lite också. Vi behöver det båda.

Den här helgen kan bli riktigt bra. Barnen är här, vädret är fint och jag är på lite bättre humör trots mina smärtor. Jag känner alltmer att saker och ting kommer fixa sig och ordna upp sig. Bara jag har tron så kan ju den som bekant försätta berg.

Vilken bra dag jag har haft. Det har flutit på på jobbet. Eleverna har visat sig från sina bäst sommarlovssugna jag. Skräniga, ofokuserade och allmänt röriga. Efter 18 år vet man att det är så det är och blir, jag känner varken irritation eller stress över det. De är klara med oss nu, betygen är satta och de har liksom släppt taget.

Jag har ju varit med om en del i mitt liv. Både på jobbet och privat. Mycket och många finns med mig, kanske inte varje dag men ganska ofta. I dag hörde jag ett eko från förr. Det berörde mig och fick mina tankar att börja snurra. Egentligen rör det inte mig men det berör små människor som jag älskat. Jag fick signaler som skapade oro, undringar och tankar. Det är inte mitt ansvar, tänkte jag men... Vi bär alla ett ansvar för att människor omkring oss ska må bra.

Så nu, när jag tänkt lite känner jag att ; jag gör det jag kan, för mer kan jag inte göra. Och i nuläget måste mitt fokus ligga på de mina. Min familj är ju också drabbad av sjukdom. Jag har en del att hantera. Det är många timmar som jag ägnat åt att läsa på, söka, lära och sammanställa. Det ställs en del krav på oss som finns runtomkring men det är ok. Allt är ok bara min finaste tös blir frisk. Jösse, det kommer stunder då jag är övertygad om att att jag inte kommer fixa det här. Att jag kommer tappa greppet som mamma. Att jag inte orkar vara stark, klok och... och... Ja, jag vet inte.... Bara att det krävs att jag är mitt bästa jag. Å jag är så dålig på att vara mitt bästa. Men just nu är det mycket som händer. Läkarbesök, provtagning, provlämning, provsvar, samtal, utredning, prognos, behandling, medicinering, möten, nya läkarbesök, nya provtagningar, samtal med BuP. Va fasen, jag håller knappt koll och klarhet. I dag insåg jag att jag gick runt med två provrör i min ficka... I fall att.

Vi har våra drabbningar, Tyratösen och jag. Och jag tror att det är ett bra tecken. När vi blir arga, när vi tampas så finns gnistan. Å det är gnistan som måste finnas för att vi ska ta oss genom det här. Starka, och utvecklade. Vi är i kris. Så är det bara. En jättestor kris men vet ni vad kris egentligen står för? Jo, utveckling. Det är det jag tänker på och som jag pratade med min chef om i dag. Jag är i en utveckling. Inte att "vi håller på att gå sönder o bryta i hop". Nej, jag sa... "Det här är svårt, tungt och jobbigt men det kommer att ge oss styrka och vind i seglen, vi utvecklas". Och för nån som aldrig mött några svårigheter blir jag plötsligt nån att fundera kring.,

Så när ekona kommer från förr då lyssnar jag men jag låter dem fara vidare. För,här och nu finns det finaste och viktigaste i världen. Mina barn. Jag har inte mycket med det jag har investerar jag i framtiden. Och mitt yttersta mål är att inte sitta utan besök på hemmet. För där ska jag sitta och vara ful i munnen, nypa personalen i rumpan och tala om vad jag tycker om saker och ting. Alla kategorier. Jag ska vara som hämtad från en komedi, för det är så jag vill ha det. Full fart och med en bredsladd in i graven. Så där lite lagom random..ö

Så här på sluttampen är det så himla mkt att göra. Jag går hela tiden runt o känner det som att jag glömt ngt.

Stressad blir jag också över hetsen att man ska hitta på något roligt i sommar. På jobbet pratar alla om sina projekt o planer. Sånt drar jag mig undan för.

Jag känner mig ganska urlakad. Luften har gått ur och masken ramlat av.

Precis innan jag vaknade drömde jag om mamma o pappa. Ingen skön dröm. Är fortfarande upprörd. Drömmen gjorde mig ledsen och besviken o känslan är kvar. Ännu ett tecken på min stress.

ja, nu så.... Nu är det ett faktum. En svenska sommaren är här. Det är bara att gratulera Sveriges frusna befolkning till att vi klivit in i den första av tre sommarmånader. Tyvärr visade sig sommaren inte från sin bästa sida men vad gör väl det, dagen har várit toppen ändå.

Morgondagen kommer inte bli sämre den heller. Då ska jag få följa med en kollega hem tillsammmans med hennes klass. Guldkant i arbetslivet! Och på kvällen dyker de bästa barnen upp. Joråvars, det här kan bli en toppen vecka alla kategorier.