...lyser stjärnorna.

Ännu en mörk natt är här. Omfamnar och dämpar. Genom himmelens golv strilar den vackraste av stjärnglans. I min ensamhet tänker jag på den gamla berättelsen om att varje stjärna är en människosjäl. En lugnande tanke, att långt däruppe strålar de som inte längre finns kvar hos oss.

Min mamma är ingen stjärna. Inte i min tanke och i vilket fall inte just nu. Varje kväll känns hon så nära. När jag fladdrat runt likt en fjäril här hemma, kommer en stark känsla över mig. När jag lägger mig ner och sluter ögonen får jag en stark känsla av att hon väntar på mig.

Jag ser min mamma framför mig, i täckjacka och träskor. Otålig och orolig på samma gång. Aldrig kliver hon över tomtgränsen utan hon väntar vid brevlådan. Märkligt eller hur?

Min längtan efter mamma, hennes röst och hennes varma händer är stor. Turligt nog har jag min mormor kvar. 100 år gammal men riktigt klar. Jag njuter av att besöka henne. Jag kan stanna i timmar. Bara vara. Lyssna, fråga och berätta. Varje fiber av mig är tacksam för stunderna vi får tillsammans.

Märkligt eller inte, jag finner ingen ro. Kroppen värker. Tankarna far runt. Inga piller i världen kan få mig att sova. 5 minuter i taget när tv:n står på går bra men sen... När den stängs av, när lampor släkts och jag borde gå till sängs så kommer "Stora Grå". Elefanten som vill vila sitt trötta huvud på mitt bröst.

Jag vet inte varför det känns så. Eller det kanske jag gör. Jag behöver en plats att landa på, där jag får energi och kraft och där jag känner mig trygg. Soffan är inte den platsen.

Även om soffan inte är min rätta plats så är det där jag sover i natt. Åh vad jag önskar art den vore en bäddaoffa. Det skulle min kropp må lite bättre av. Jag hoppas dock få en eller ett par timmars sömn.

Nattens plats verkar vara soffan. Med en filt under mig och en över mig försöker jag komma till ro. Det är svårt, det går faktiskt inte ledsenheten äter uppsug sömnlösheten stressar

Hur ska jag orka, hur ska det gå? Bläddrar på blocket, blundar och fantiserar. Känner mig så ensam och sorgsen. Saknar omtänksamhet och omhändertagande. Vem är rädd om mig?

Att vara ensam är tungt. Att vara själv funkar fint när man valt det. Mina tankar slirar. Och längtan är stor. Undran hänger i luften.

Jag är trött.

Som en Hamlet "Att vara eller inte vara". Eller som en lugn Nore'n pjäs. Så kan livet vara ibland. Eller, "I väntan på Gordot".

Man vet inte vad, hur eller varför. Ingen ide' att ge några svar på klurigheterna för om en timma har jag förmodligen ändrat mig.

Jag gissar att det bästa är att andas, bara vara och se om svaren kommer till mig.

Saknar du en stor, grå elefant? I så fall kan det vara din som helt plötsligt dykt upp hos oss.

Det är en tung jäkel men väldigt kelig. På kvällarna, just innan jag ska somna kryper han i hop och vill sova på mitt bröst. Lite opraktiskt då jag får himla svårt att andas och efter bara en liten stund kommer hjärtklappningen.

Busig som han är så smyger han in i badrummet när jag badar. Han är snabb som en blixt när han via snabeln, gissar jag, blöter ner hela badrummet.

Väldigt ofta följer han mig vart jag än går. När vi samlas i vardagsrum eller kök så är han oftast där. Det hjälper inte att ignorera honom alls. Han käkar ändå upp alla ord och lämnar oss tysta och undrande.

Denna grå best hör inte hemma här. Vem saknar honom. Jag tror han lystrar till namnet Ångest. Känner du igen honom på beskrivningen så hör av dig. I annat fall blir jag nog tvungen att släppa ut honom i skogen...

Har du försökt att svälja en ko nån gång? Inte jag heller. Lite småbitar har jag mumsat i mig. Lite i taget. Kanske skulle det sammanlagt bli till fler än en ko.

Att bli besviken är ungefär samma sak. Lite i taget går fint men när det stockar sig i halsen är det för mycket. Jag har ett liv fyllt av besvikelser, det har vi nog alla. Både små och stora.

Redan som liten lärde jag mig den hårda vägen lite olika strategier hur jag skulle hantera besvikelserna. Det som aldrig funkade var ersättningarna. Ni vet, man önskade en speciell tröja och fick en nästan likadan (billigare eller hemstickad) eller när man ville klippa håret i en ny frisyr och mamma tog med mig till herrfrisören (mer bestående trauma, typ gallskrik varje gång jag såg mig själv i spegeln).

I dag, om jag blir besviken, går liksom hela jag ner på lågvarv. Iallafall om det gäller saker som varit viktigt för mig. Jag blir tyst, tankfull, ledsen givetvis. Samtidigt så ringer mantrat inom mig "Förvänta dig ALDRIG något". Utan förväntan kan jag ju aldrig bli ledsen, arg,sårad och besviken.

Och varje gång det ändå händer så far tankarna igenom "Att jag aldrig lär mig". Tydligen är det som att försöka svälja en ko.

Så är det nog. Jag är lite vilse. Känner mig inte hemma eller bekväm. Kroppen, själen och tanken fladdrar som en instängd fjäril eller kanske mer som en fluga. Ni vet, ni har alla hört och sett det. Flugan som om och om igen surrar och stångar sig mot lampan. Alldeles förgäves.

Jag är trött. Kan inte behålla den röda tråden vare sig i tanke eller tal. Likt fjärilen fladdrar jag runt här på nätterna, försöker hitta en plats att sova på. Vandrar, lägger ner mig. Söker tystnad och bekvämlighet.

Det mattar, den där känslan att inte ha en egen plats. En plats jag varit med och valt ut, formgivit och känner mig hemma på. Saknar även den själsliga tillhörigheten. Kanske är det inte vilse jag är utan bara ensam? Eller kan det vara samma sak, eller går adjektiven hand i hand? Trots det, trots sömnbrist och värk, förväntas jag vara "vanlig" på dagarna.

Att prata högt om sådana tankar och känslor är svårt. Jag kan nästan se in i huvudena på somliga, hur de tänker tankar som; "Hon borde vara tacksam. Andra skulle vara glada för ... " osv. Så fort de tänker sånt tänker de också "hon har ingen rätt att ställa krav".

Är det verkligen så? Är min existens så lite värd? Jag ska likt småfåglarna nöja mig med det lilla. Att vända på hela kakan vore ett intressant experiment. Men, jag vänder inte på det, sån är inte jag. Jag fortsätter vara på besök.

Frågan är ju bara, hur länge orkar jag vara hemifrån?