En kväll som denna har alla möjligheter att bli och vara alldeles underbar. Nysnön gör världen mjuk och dämpad. Upplyst av stjärnorna som glimmar likt små lyktor. Eller som små upplysta hål i himmelens golv. Vad finns ovandär?

När hjärtat är mjukt och sårbart kommer den stora längtan och saknaden. Jag vill ha min mamma. Jag vill ha henne här. Jag vill att hon tar min hand, håller den, låter mig vila i hennes knä en stund. Kanske stryker hon mitt hår och gör min själ lugn. Alltid, alltid på min sida.

Det är sånt mammor gör. De välkomnar, lugnar, tröstar och älskar utan förbehåll. Min mamma hade förmågan att få mig fylld av trygghet. Jag saknar hennes röst. Hennes varma händer. Jag kan tom sakna hennes väsande andning. Ja, jag vet. Det är jäkligt egoistiskt av mig att önska henne tillbaka. Hon led, hon kämpade men... Jag är ju bara ett barn. Hennes. Och jag saknar och känner mig ensam.

Att få komma hem till min mormor. Att få sitta nära, hålla hennes vackra hand, stryka hennes panna ger min själ ro. När hon välsignar mig och talar om hur glad hon blir över mitt besök trots att det inte är torsdag värmer det mig. Vi pratar en stund. Jag hjälper henne upp och med maten. Kammar hennes vita hår. Hon är vacker. När jag frågar om jag får göra kaffe så blir hon kvinnan från förr, hittar värdighet i att kunna bjuda på något.

I från sitt "frimärke", sängen, känner mormor glädje över att kunna bjuda. Jag blir tacksam och till freds med att vi båda gläds över varandra. Sedan kan vi prata en lång stund om "moster Bibbis" toscakaka som är så god.

När man, som jag, varit sjukskriven väldigt länge börjar egenvärdet svika. Inte nog med den konstanta smärtan så är ekonomin en ständig oro. Känslan av att vara instängd i ett hörn och ha kniven mot strupen är ständig och total. Skamfyllt!

Obalans, missförstånd och otrygghet är väl de tre ord som beskriver min verklighet bäst just nu. Att formulera mina känslor och tankar börjar bli svårt. Allt ifrågasätts och misstros. Då är det lätt att tystnad och isolering blir ens bästa vän. Säger jag inget så kan inget hållas mot mig. Att gamla oförätter ständigt luftas gör mig orkeslös.

Jag saknar att jobba. Nåt så alldeles. Elever och kollegor. Att planera och studera. Att använda min hjärna. Jag tror jag pratar mer med hunden än med nån annan. Helt rörigt. Hur kunde det bli så här.

När smärtan kommer. När panocoden lämnar mig. Kroppen blir min fiende. Äter upp mig. Rädslan bankar på min dörr och inbland kastar den sig in, då just då. Då saknar jag mamma mer än nånsin.

Och hela tiden... i taket lyser stjärnorna.