Saknar du en stor, grå elefant? I så fall kan det vara din som helt plötsligt dykt upp hos oss.

Det är en tung jäkel men väldigt kelig. På kvällarna, just innan jag ska somna kryper han i hop och vill sova på mitt bröst. Lite opraktiskt då jag får himla svårt att andas och efter bara en liten stund kommer hjärtklappningen.

Busig som han är så smyger han in i badrummet när jag badar. Han är snabb som en blixt när han via snabeln, gissar jag, blöter ner hela badrummet.

Väldigt ofta följer han mig vart jag än går. När vi samlas i vardagsrum eller kök så är han oftast där. Det hjälper inte att ignorera honom alls. Han käkar ändå upp alla ord och lämnar oss tysta och undrande.

Denna grå best hör inte hemma här. Vem saknar honom. Jag tror han lystrar till namnet Ångest. Känner du igen honom på beskrivningen så hör av dig. I annat fall blir jag nog tvungen att släppa ut honom i skogen...

Har du försökt att svälja en ko nån gång? Inte jag heller. Lite småbitar har jag mumsat i mig. Lite i taget. Kanske skulle det sammanlagt bli till fler än en ko.

Att bli besviken är ungefär samma sak. Lite i taget går fint men när det stockar sig i halsen är det för mycket. Jag har ett liv fyllt av besvikelser, det har vi nog alla. Både små och stora.

Redan som liten lärde jag mig den hårda vägen lite olika strategier hur jag skulle hantera besvikelserna. Det som aldrig funkade var ersättningarna. Ni vet, man önskade en speciell tröja och fick en nästan likadan (billigare eller hemstickad) eller när man ville klippa håret i en ny frisyr och mamma tog med mig till herrfrisören (mer bestående trauma, typ gallskrik varje gång jag såg mig själv i spegeln).

I dag, om jag blir besviken, går liksom hela jag ner på lågvarv. Iallafall om det gäller saker som varit viktigt för mig. Jag blir tyst, tankfull, ledsen givetvis. Samtidigt så ringer mantrat inom mig "Förvänta dig ALDRIG något". Utan förväntan kan jag ju aldrig bli ledsen, arg,sårad och besviken.

Och varje gång det ändå händer så far tankarna igenom "Att jag aldrig lär mig". Tydligen är det som att försöka svälja en ko.

Så är det nog. Jag är lite vilse. Känner mig inte hemma eller bekväm. Kroppen, själen och tanken fladdrar som en instängd fjäril eller kanske mer som en fluga. Ni vet, ni har alla hört och sett det. Flugan som om och om igen surrar och stångar sig mot lampan. Alldeles förgäves.

Jag är trött. Kan inte behålla den röda tråden vare sig i tanke eller tal. Likt fjärilen fladdrar jag runt här på nätterna, försöker hitta en plats att sova på. Vandrar, lägger ner mig. Söker tystnad och bekvämlighet.

Det mattar, den där känslan att inte ha en egen plats. En plats jag varit med och valt ut, formgivit och känner mig hemma på. Saknar även den själsliga tillhörigheten. Kanske är det inte vilse jag är utan bara ensam? Eller kan det vara samma sak, eller går adjektiven hand i hand? Trots det, trots sömnbrist och värk, förväntas jag vara "vanlig" på dagarna.

Att prata högt om sådana tankar och känslor är svårt. Jag kan nästan se in i huvudena på somliga, hur de tänker tankar som; "Hon borde vara tacksam. Andra skulle vara glada för ... " osv. Så fort de tänker sånt tänker de också "hon har ingen rätt att ställa krav".

Är det verkligen så? Är min existens så lite värd? Jag ska likt småfåglarna nöja mig med det lilla. Att vända på hela kakan vore ett intressant experiment. Men, jag vänder inte på det, sån är inte jag. Jag fortsätter vara på besök.

Frågan är ju bara, hur länge orkar jag vara hemifrån?