...lyser stjärnorna.

Ännu en mörk natt är här. Omfamnar och dämpar. Genom himmelens golv strilar den vackraste av stjärnglans. I min ensamhet tänker jag på den gamla berättelsen om att varje stjärna är en människosjäl. En lugnande tanke, att långt däruppe strålar de som inte längre finns kvar hos oss.

Min mamma är ingen stjärna. Inte i min tanke och i vilket fall inte just nu. Varje kväll känns hon så nära. När jag fladdrat runt likt en fjäril här hemma, kommer en stark känsla över mig. När jag lägger mig ner och sluter ögonen får jag en stark känsla av att hon väntar på mig.

Jag ser min mamma framför mig, i täckjacka och träskor. Otålig och orolig på samma gång. Aldrig kliver hon över tomtgränsen utan hon väntar vid brevlådan. Märkligt eller hur?

Min längtan efter mamma, hennes röst och hennes varma händer är stor. Turligt nog har jag min mormor kvar. 100 år gammal men riktigt klar. Jag njuter av att besöka henne. Jag kan stanna i timmar. Bara vara. Lyssna, fråga och berätta. Varje fiber av mig är tacksam för stunderna vi får tillsammans.

Märkligt eller inte, jag finner ingen ro. Kroppen värker. Tankarna far runt. Inga piller i världen kan få mig att sova. 5 minuter i taget när tv:n står på går bra men sen... När den stängs av, när lampor släkts och jag borde gå till sängs så kommer "Stora Grå". Elefanten som vill vila sitt trötta huvud på mitt bröst.

Jag vet inte varför det känns så. Eller det kanske jag gör. Jag behöver en plats att landa på, där jag får energi och kraft och där jag känner mig trygg. Soffan är inte den platsen.

Även om soffan inte är min rätta plats så är det där jag sover i natt. Åh vad jag önskar art den vore en bäddaoffa. Det skulle min kropp må lite bättre av. Jag hoppas dock få en eller ett par timmars sömn.