Hur stillsamt liv jag än lever så kommer jag inte ifrån alla dessa möten. Jag vill inte vara utan dem heller. Jag menar mötena med alla människor, stora som små som korsar min väg.

Det är inte alltid att jag, som Pollack säger, växer genom möten men jag jobbar på det. Ibland möter jag så många att det blir likt Karros kofta, himla rörigt.

Natten som gick var fylld av googlande. Mest kring olika cancerformer i rygg och bäcken. I min rädsla bad jag högre makter att ge mig fem år til... Smärtan sliter ner mig. Jag är långt från den Mia som fanns för två år sen.

Natten som var bar också massor av mormorstankar. Nu vandrar hon så nära kanten. Vi bara väntar på besked. Och hur illa det än låter så önskar jag att hon snart tar steget vidare. Min moster finns där, vakar vid hennes sida. Jag unnar verkligen min fina , 100-åriga mormor att få somna in.

När hon väl vandrar vidare står jag ensam kvar. Ingen mamma, ingen pappa, ingen äldre generation... Sorgesamt och tung. Men jag känner också tacksamhet. Hur många får eg känna en hundraåring. Nån som sett två världskrig, presidenter skjutas, månlandning, färgtv, video, mobiler, Dvd. Och mycket mer. Somliga människor här i världen får en att växa. No matter what!