Det finns två sätt att se på det hela. Antingen "ropa inte hej..." eller "var glad för den stund du fick". Vad jag verkligen känner är en enda stor uppgivenhet.

Nya medicinen funkade i ett eller två dygn. Sen kom biverkningarna. Buksmärtor, hjärtklappning, andnöd och oro. I dag har jag, efter att ha pratat med reumatologen fått ännu en ny medicin. Läser man den bipacksedeln så verkar det inte ett dugg bättre.

Jag lyckades dock ta mig upp i morse. Tända i kaminen, tända lyktor och bjuda mina barn på en mjukt start på dagen. Men sen, efter att ha skjutsat dem till skolan så kom helvetesvärken. Bäckenet i ett skruvstäd, ryggslutet brännande och fötterna så ömma att jag inte vill gå på dem.

Med tårar fick jag krypa till korset och ta emot den hjälp som alltid erbjuds. Jonas fick hämta mina barn vid deras skolor. Det gjorde ont i mammasjälen. Det där att inte klara sig själv. Att tvingas ringa barnen och be dem vänta ett par timmar i stan. Det skapar oro i oss alla.

Det jag tidigare tagit för självklart eller tom blivit sur över att behöva göra saknar jag nu. Dammsugning, gå med soporna, handla och bära kassarna är saker jag saknar att kunna göra. Att kunna sitta, gå eller ligga ned utan ont skulle vara underbart.

Det är tungt. Psyket tärs nåt så alldeles. Jag försöker ändå suga tag i varje god stund. De är så få men det är de som leder mig framåt. Det kan vara en långsam promenad, en fika med en vän, att pyssla om mina små eller en biltur med mannen jag älskar.

Att jag idag inte hämtar mina barn kanske istället innebär att jag kan mysa lite extra med dem i kväll. Det är lite så mitt liv fungerar. Jag måste hela tiden prioritera, välja och välja bort för som det är nu orkar jag inte allt.

Även om min verklighet och vardag har krympt något enormt så finns där ännu en gnutta hopp. Hoppet om en diagnos, hoppet om rätt medicinering och hoppet om ett alldeles vanligt liv igen.

Och när jag blir bra igen, då ska jag försöka komma i håg, att det är ganska läckert att kunna skutta i väg med soporna till tunnan.

Det finns två sätt att se på det hela. Antingen "ropa inte hej..." eller "var glad för den stund du fick". Vad jag verkligen känner är en enda stor uppgivenhet.

Nya medicinen funkade i ett eller två dygn. Sen kom biverkningarna. Buksmärtor, hjärtklappning, andnöd och oro. I dag har jag, efter att ha pratat med reumatologen fått ännu en ny medicin. Läser man den bipacksedeln så verkar det inte ett dugg bättre.

Jag lyckades dock ta mig upp i morse. Tända i kaminen, tända lyktor och bjuda mina barn på en mjukt start på dagen. Men sen, efter att ha skjutsat dem till skolan så kom helvetesvärken. Bäckenet i ett skruvstäd, ryggslutet brännande och fötterna så ömma att jag inte vill gå på dem.

Med tårar fick jag krypa till korset och ta emot den hjälp som alltid erbjuds. Jonas fick hämta mina barn vid deras skolor. Det gjorde ont i mammasjälen. Det där att inte klara sig själv. Att tvingas ringa barnen och be dem vänta ett par timmar i stan. Det skapar oro i oss alla.

Det jag tidigare tagit för självklart eller tom blivit sur över att behöva göra saknar jag nu. Dammsugning, gå med soporna, handla och bära kassarna är saker jag saknar att kunna göra. Att kunna sitta, gå eller ligga ned utan ont skulle vara underbart.

Det är tungt. Psyket tärs nåt så alldeles. Jag försöker ändå suga tag i varje god stund. De är så få men det är de som leder mig framåt. Det kan vara en långsam promenad, en fika med en vän, att pyssla om mina små eller en biltur med mannen jag älskar.

Att jag idag inte hämtar mina barn kanske istället innebär att jag kan mysa lite extra med dem i kväll. Det är lite så mitt liv fungerar. Jag måste hela tiden prioritera, välja och välja bort för som det är nu orkar jag inte allt.

Även om min verklighet och vardag har krympt något enormt så finns där ännu en gnutta hopp. Hoppet om en diagnos, hoppet om rätt medicinering och hoppet om ett alldeles vanligt liv igen.

Och när jag blir bra igen, då ska jag försöka komma i håg, att det är ganska läckert att kunna skutta i väg med soporna till tunnan.