En kväll som denna har alla möjligheter att bli och vara alldeles underbar. Nysnön gör världen mjuk och dämpad. Upplyst av stjärnorna som glimmar likt små lyktor. Eller som små upplysta hål i himmelens golv. Vad finns ovandär?

När hjärtat är mjukt och sårbart kommer den stora längtan och saknaden. Jag vill ha min mamma. Jag vill ha henne här. Jag vill att hon tar min hand, håller den, låter mig vila i hennes knä en stund. Kanske stryker hon mitt hår och gör min själ lugn. Alltid, alltid på min sida.

Det är sånt mammor gör. De välkomnar, lugnar, tröstar och älskar utan förbehåll. Min mamma hade förmågan att få mig fylld av trygghet. Jag saknar hennes röst. Hennes varma händer. Jag kan tom sakna hennes väsande andning. Ja, jag vet. Det är jäkligt egoistiskt av mig att önska henne tillbaka. Hon led, hon kämpade men... Jag är ju bara ett barn. Hennes. Och jag saknar och känner mig ensam.

Att få komma hem till min mormor. Att få sitta nära, hålla hennes vackra hand, stryka hennes panna ger min själ ro. När hon välsignar mig och talar om hur glad hon blir över mitt besök trots att det inte är torsdag värmer det mig. Vi pratar en stund. Jag hjälper henne upp och med maten. Kammar hennes vita hår. Hon är vacker. När jag frågar om jag får göra kaffe så blir hon kvinnan från förr, hittar värdighet i att kunna bjuda på något.

I från sitt "frimärke", sängen, känner mormor glädje över att kunna bjuda. Jag blir tacksam och till freds med att vi båda gläds över varandra. Sedan kan vi prata en lång stund om "moster Bibbis" toscakaka som är så god.

När man, som jag, varit sjukskriven väldigt länge börjar egenvärdet svika. Inte nog med den konstanta smärtan så är ekonomin en ständig oro. Känslan av att vara instängd i ett hörn och ha kniven mot strupen är ständig och total. Skamfyllt!

Obalans, missförstånd och otrygghet är väl de tre ord som beskriver min verklighet bäst just nu. Att formulera mina känslor och tankar börjar bli svårt. Allt ifrågasätts och misstros. Då är det lätt att tystnad och isolering blir ens bästa vän. Säger jag inget så kan inget hållas mot mig. Att gamla oförätter ständigt luftas gör mig orkeslös.

Jag saknar att jobba. Nåt så alldeles. Elever och kollegor. Att planera och studera. Att använda min hjärna. Jag tror jag pratar mer med hunden än med nån annan. Helt rörigt. Hur kunde det bli så här.

När smärtan kommer. När panocoden lämnar mig. Kroppen blir min fiende. Äter upp mig. Rädslan bankar på min dörr och inbland kastar den sig in, då just då. Då saknar jag mamma mer än nånsin.

Och hela tiden... i taket lyser stjärnorna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...