Läser jag den här boken. Har kommit knappt halvvägs men ändå inte in i boken. Tanken är nog att den ska vara rolig men det känns mest bara stolpigt och språket flyter liksom inte. Jag kommer läsa vidare men känner i nuläget att jag inte vill rekommendera den.

.... trött är jag nu. En lång dag börjar gå mot sitt slut. Vi har handlat, packat och lagat mat till det formligen går runt i huvudet och kroppen värker. Den gör ju det ganska snart för mig, kroppen alltså.

Sorgligt och deprimerande nog tilltar smärtan från min inflammation nu. Medicinen hjälpte men om man inte åtgärdar orsaken kommer ju problemet ovillkorligen tillbaka.

I morgon ska vår familj fara i väg till Skara Sommarland. Lång tur i bil och en del promenerande har vi framför oss. Det blir till att förbereda med piller och dessutom har jag paxat att valla lillkillen. Kanske klarar jag trippen lite bättre då. Bara humöret är med så går det mesta.

Gårdagen var underbar! Nu är det tomt och tyst när besökarna åkt hem. Saknar dem redan, förhoppningsvis dröjer det inte ett år tills vi ses igen.

I går fick vi en fin knopp i present. Jag hade tänkt byta den befintliga på ett skåp vi har i vardagsrummet. Som med så mycket annat så drar tiden i väg. Jag hade tänkt köpa en fin på Indiska men kommer liksom aldrig dit. Nu slapp jag det o så här fint blev det!

Ibland kan jag falla i vardaglighetens fälla. Ni vet, allt snurrar på och gör det fort. Det blir lättare att ventilera, tänka och tycka kring det som är svårt, jobbigt och energitjyvande. Man ser bara det man inte har, kan eller har hunnit. Bort faller livets och ens egen storhet.

På min morgonpromenad med fina Kimmo valde jag i dag att gå utan musik i öronen. Tankarna flyter så mycket mer fritt och smidigt utan konstgjorda ljud. Fågelkvitter, lövens sus från träden, prassel från smådjur i vägkanten och liknande fyllde min själ. Frisk luft i lungorna och solens läkande värme över mina bara armar. Underbart!

Vilken lycka att ha den här miljön utanför dörren. Jag slipper asfalt, avgaser, stadens alarmerande och stressframkallande ljud och dofter.

När jag lyfter min blick så möter mig de vackraste av gröna nyanser. Träd, ängar och åkrar allt verkar finnas där av en särskild mening eller kanske bara som en slumpartad målning. I tanken stannar jag upp och verkligen tar in allt. Det är sådana här stunder som verkligen ger mig energi och kraft.

Jag som inte alls är en "landetmänniska" börjar tro att det kanske visst är det här som är min plats i livet. Ännu finns det små bitar av mig som längtar efter stadslivets bekvämligheter, speciellt när väder och vind känns trist. Men kanske är det så att jag på något vis kan införliva alla de bitar jag älskar i just det liv jag lever. Säger inte talesättet att var och en är son lyckad smed?

En riktigt bra dag som gått i vännernas tecken. Förmiddagsprpmenad med Anna och kvällsfika med finaste Pillan.

Lugnt och avslappnat, massor av prat och skratt. Promenad med vovven förstås och glädjen över att hitta en groda i poolen. Kanske en prins till Pillan....

Mindre kul var det däremot att komma in i köket och upptäcka att Kimmo glufsat i sig 4 ägg ur äggkartongen som jag lämnat framme i noshöjd. Skal, vitor och gulor i en enda sörja. Jag tror minsann han var hungrig. Å andra sidan så lär ju pälsen bli nåt så alldeles blank och fin.

När Finaste kom hem så släppte han lös mig med sax och trimmer i håret. Helt jämt blev det väl inte, men jag tror det blev bättre än innan. Förhoppningsvis känns det luftigare och skönare under varma dagar.

Nu väntas kvällens. För oss innebär det just i kväll att jag läser högt ut en bok medan Jonas ger mig en underbar fot och benmassage. Vilken bok det är? Kolla in bilden....

Att ha hund är som att ha skaffat sig en egen PT, som fina Anna så finurligt sa i dag. Man måste ju ut, i alla väder och hur man än mår. Sen vi skaffade Kimmo har ju vädret varit bra så det har inte varit svårt.

Det är värre med min kropp och då är det främst ryggproblemen jag tänker på. Nu börjar jag trappa ner på kortisonet, visserligen bara 2,5 mg mindre var tredje vecka men det känns. Smärtan kommer tillbaka.

Jag längtar efter att slippa alla biverkningar i form av vätskeansamling, svullnad, hunger, magont, blåmärken och hjärtklappning. Det är lite som att välja mellan pest och kolera.

Kimmo, med sina bärnstensögon, är en expert på att bedjande locka ut mig på promenader. När vi väl kommit ut och jag ser hans glädje går det lätt att ta en extra kilometer. Hund är alltså som en egen personlig tränare, en hälsokälla.