Är jag bara ovanligt klantig eller? Är det här ännu ett symptom? Senaste veckan har jag fallit totalt 2 gånger. Ni vet, så där så jag slår i backen med skrapade händer och ben som resultat. Ett par, tre fyra gånger har jag lyckats rädda upp mig.

Senast nu i kväll, på promenaden med Kimmo, innan fredagsvinet, föll jag som en fura. Jag tror inte det handlar om ryggproblemen, inte nu i kväll. Jag har mina aningar om vad det kan vara men.... Jag vill inte måla faan på väggen. Väntar till efter mitt läkarbesök på torsdag.

Fram till dess ska jag fånga de glimrande stunderna, kupa mina händer kring de lyckliga ögonblicken och njuta. Jag har ju så evinnerligt mycket att vara tacksam för.

I kväll tackar jag Lilla H för godigaste gonattkramarna, jag blir varm i hjärtat av den lite större A som tandlöst säger de renaste komplimanger till mig. Jag blir mjuk i själen när min Elis möter upp mig efter jobbet med härliga kramar. Jag är tacksam över att grannstadens stök i går kväll, som var så illa, inte sårade de mina mer än de gjorde. En av mina tankar i kväll är att det svåra drabbar de som har kraft att reda i det . Jag känner en stor kärlek inför, till och från min Jonas, som älskar mig, precis som jag är. Han tar mina krämpor, mina hastiga svängar och lyssnar av när det är läge eller inte. Ibland kan jag nästan känna att jag inte förtjänar en man som han.... å andra sidan är det kanske precis det jag gör. Det gäller ju att se sin egen storhet, eller hur?

Nu är mörkret här i Liljerumska Lustgården. Tryggt och mysig. I kväll är livet lätt att älska, trots min klumpighet.