Ibland kan jag falla i vardaglighetens fälla. Ni vet, allt snurrar på och gör det fort. Det blir lättare att ventilera, tänka och tycka kring det som är svårt, jobbigt och energitjyvande. Man ser bara det man inte har, kan eller har hunnit. Bort faller livets och ens egen storhet.

På min morgonpromenad med fina Kimmo valde jag i dag att gå utan musik i öronen. Tankarna flyter så mycket mer fritt och smidigt utan konstgjorda ljud. Fågelkvitter, lövens sus från träden, prassel från smådjur i vägkanten och liknande fyllde min själ. Frisk luft i lungorna och solens läkande värme över mina bara armar. Underbart!

Vilken lycka att ha den här miljön utanför dörren. Jag slipper asfalt, avgaser, stadens alarmerande och stressframkallande ljud och dofter.

När jag lyfter min blick så möter mig de vackraste av gröna nyanser. Träd, ängar och åkrar allt verkar finnas där av en särskild mening eller kanske bara som en slumpartad målning. I tanken stannar jag upp och verkligen tar in allt. Det är sådana här stunder som verkligen ger mig energi och kraft.

Jag som inte alls är en "landetmänniska" börjar tro att det kanske visst är det här som är min plats i livet. Ännu finns det små bitar av mig som längtar efter stadslivets bekvämligheter, speciellt när väder och vind känns trist. Men kanske är det så att jag på något vis kan införliva alla de bitar jag älskar i just det liv jag lever. Säger inte talesättet att var och en är son lyckad smed?