Tänk vad kroppen kan minnas mycket. Dofter, beröring, ljud, smaker och givetvis synintryck. Ibland behövs bara en tiondels sekund av en doft för att jag ska slungas rakt tillbaka till min barndom.

Doften av Nivea hudlotion, mörkblå flaska, minner mig om mitt konfirmationsläger. Jane Hellen schampo är mellanstadiedisko för min del. Hjorthornssalt som sticker i näsan är mysiga kvällar när mamma slängde i hop mandelkubb, ljuvliga att äta men oj vilken doft. En annan undran är, varför luktar inte köpta mandelkubb så? Kanske för att de är avsvalnade och paketerade.

När min dotter pysslar med mitt hår fullkomligt älskar jag när hon benar mitt hår och gör två vanliga tofsar på mig. Jag kan i det läget nästan känna min mammas händer i mitt hår.

Musik, slamrande ljud, och liknande skapar också en massa tidsresor i mig. Ibland reser jag långt tillbaka och vid andra tillfällen bara en liten bit.

Jag måste nog erkänna att jag oftast får en A-ha upplevelse när det är fina minnen och saknader som kommer till mig.

Vid enstaka tillfällen kommer obehag i mig och det är en hemsk känsla. Det kan vara en mening eller nån som ställer en fråga som fullständigt slår undan mina ben och kastar hela min kropp och själ tillbaka till hemskheten.

Jag har vid några tillfällen i mitt liv mått riktigt dåligt. Har man en gång varit där och tagit sig ur det så finns det två viktiga saker att komma i håg. För det första så känner kroppen och själen igen det så du ramlar fortare dit, du dras ner som av en magnet. För det andra, eftersom du varit med förr och just känner igen det kan du stoppa det fortare.

Det är lite som med rethosta. När den kommer så gäller det att ta en noskapin bums annars är det kört. Då det i mitt fall inte gäller rethosta måste jag fundera lite på vad botemedlet är den här gången, för även om kroppen, själen och sinnet minns så är inte alltid botemedlet detsamma.