Borde vara trött utan dess like men är det inte. Trots att jag vaknade vid fyra vilket i sin tur betyder endast fem sovtimmar och de har varit ganska ryckiga. Kanske beror det på att huvudet är fullt av nya intryck och att jag har en massa att fundera kring. För första gången i mitt lärarliv planerar jag inte för att ta emot en egen klass. Jag ska istället ansvara för Svenska som andraspråk, spec och en liten del egelska i en år 5. Det känns spännanded och roligt men jag inser att jag har svårt att släppa kontrollen över mina gamla områden.

Förrutom arbetslivet så finns det en del orosmoment i mitt privatliv. Framförallt min hälsa. Smärtan i rygg, bäcken, höft blir bara värre för var dag som går. Nu har jag också fått låsningar så att jag blir stående i steget. Nu måste jag få hjälp, det här går inte. Att vara sjukskriven är inget alternativ för mig. Jag behöver stimulansen och givetvis pengarna sopm ett arbete ger. Jag kan också se att min hälsa påverkar mina barn. Framförallt min som är orolig och bekymmrad över mina problem.

Att ha skaffat hund är en stor glädje och Oj, vad jag njöt av promenaderna. Nu känns det bekymmersamt att jag, som liksom har hundansvaret, inte kan promenera som jag vill med fina Kimmo. Jag håller tummarna för att nästa torsdags läkarbesök ska ge något. Kanske kan de utreda varför jag har ett kluckande ljud i höften. Jonas undrade ju om jag hade fickpluntan med mig. Det kan väl aldrig vara meningen att det ska låta så?

Dagens första kopp kaffe var inte god. Jag hade bara två skopor pulver kvar så det blev en svag variant. Tur att det finns kaffe på jobbet. Ännu mera tur att jag inte längre är så beroende av koffeintet att jag totalt tappar fattningen om morgonkaffet uteblir.

Den här dagen kan nog bli riktigt bra, bara jag nu sätter fart och fixar mig i ordning. Hoppas ni andra får njuta av livet. Och hittar ni inget uppenbart glädjeämnen så ta en stund och leta lite. Det finns där, jag lovar.

Stolt är jag över mina vackra barn. Över deras fina inre. Över deras förmåga att genomskåda spel och oärlighet. Deras glimrande själar bländar, inte bara mig utan de flesta de möter.

Familjen tog en kvällspromenad till Storsjön vid Mariehov. Elis badade och vi andra tittade på.

Ibland behöver man få gnälla. Det är nog det bästa, ösa ur sig och sen ta nya tag. Just nu bottnar mitt gnäll i sämre hälsa. Den konstanta värken tilltar och jag har även fått låsningar och muskelsvaghet i benet. Två gånger har jag dammat i grusvägen som en tallrik kräm. Okul!

Just nu känner jag ändå starkt att sjukskrivning och vila inte är ett alternativ jag har längtat massor efter jobbet och mina nya arbetsuppgifter. Jag har mycket att lära och det kommer kräva många timmar och en hel del egen fortbildning.

Snart är den här helgen till enda och ny vecka drar i gång. Mina barn ska klara sig hemma under dagarna men det tror jag kommer gå fint. Lite sysslor att göra, en hund att rasta och mat som ska fixas kommer få deras dagar att gå fort.

Troligen kommer även mina dagar svischa förbi så att det snart är helg igen.

Sovit dåligt, vaknar med halsont. Inte kul. I dag får det bli en lugn dag. Ska besöka mormor på sjukhuset. Hon har fått hjärtinfarkt.

I dag, en fredag, har jag gjort min första arbetsdag efter semestern. Så skönt och roligt. Härligt att träffa fina arbetskamrater efter alla dessa lediga veckor.

Hela jag är fylld av tankar och intryck. Massor av nytt som ska läras in. Ny tjänst kräver ny entusiasm och energi. Fylld av tankar önskar jag dela dem. Mitt inre bubblande. Jag formar en dialog men den studsar öde.

I natt är jag ensam och vaken på egen hand. Inte så ovanligt ioförsig. Lugnt o stilla, men ensamt, vandrar jag genom timmarna.

Tankar kommer i går....

Ensam är stark...

Min vandring valde jag för länge sen...

Tänk vad kroppen kan minnas mycket. Dofter, beröring, ljud, smaker och givetvis synintryck. Ibland behövs bara en tiondels sekund av en doft för att jag ska slungas rakt tillbaka till min barndom.

Doften av Nivea hudlotion, mörkblå flaska, minner mig om mitt konfirmationsläger. Jane Hellen schampo är mellanstadiedisko för min del. Hjorthornssalt som sticker i näsan är mysiga kvällar när mamma slängde i hop mandelkubb, ljuvliga att äta men oj vilken doft. En annan undran är, varför luktar inte köpta mandelkubb så? Kanske för att de är avsvalnade och paketerade.

När min dotter pysslar med mitt hår fullkomligt älskar jag när hon benar mitt hår och gör två vanliga tofsar på mig. Jag kan i det läget nästan känna min mammas händer i mitt hår.

Musik, slamrande ljud, och liknande skapar också en massa tidsresor i mig. Ibland reser jag långt tillbaka och vid andra tillfällen bara en liten bit.

Jag måste nog erkänna att jag oftast får en A-ha upplevelse när det är fina minnen och saknader som kommer till mig.

Vid enstaka tillfällen kommer obehag i mig och det är en hemsk känsla. Det kan vara en mening eller nån som ställer en fråga som fullständigt slår undan mina ben och kastar hela min kropp och själ tillbaka till hemskheten.

Jag har vid några tillfällen i mitt liv mått riktigt dåligt. Har man en gång varit där och tagit sig ur det så finns det två viktiga saker att komma i håg. För det första så känner kroppen och själen igen det så du ramlar fortare dit, du dras ner som av en magnet. För det andra, eftersom du varit med förr och just känner igen det kan du stoppa det fortare.

Det är lite som med rethosta. När den kommer så gäller det att ta en noskapin bums annars är det kört. Då det i mitt fall inte gäller rethosta måste jag fundera lite på vad botemedlet är den här gången, för även om kroppen, själen och sinnet minns så är inte alltid botemedlet detsamma.

Uppe tidigare än tuppen var jag i dag. Lite kaffe, fixning och sen ut till hönsen. Kimmo pigg o alert följde glatt med på en morgonpromenad. O vilken vacker morgon sen, strålande underbar!