....elevdagen det här läsåret. Jag har haft förmånen att träffa 20, för mig nya,små människor. Jag har dessutom fått se en av mina kollegor i aktion. Så kul och lärorikt.

Sen kan jag ju inte sticka under stol med att jag är så trött att det gungar lite. Hela dagen har jag även haft lite pirr i magen vid tanke på att Kimmo är ensam i hundgården. O gissa om att han blev överlycklig när jag kom hem. Det gjorde det värt den inte stressen att skynda. Känslan har i dag varit lite som när barnen var små och var på dagis.

Efter att nu ha promenerat vovven en 40 minuter måste jag vila lite. Det ger mig otroligt dåligt samvete. Jag har massor att göra hemma men nu måste jag hämta kraft. Jag behöver också ha hem Finaste, tanka lite kärlek och ömhet.

Efter en bra dag som startade mjukt och underbart med sovmorgon och kaffe på sängen ser jag fram emot avslutningen. En stunds högläsning för Finaste.

I morron är det jobb igen. Äntligen kommer våra elever, meningen med det vi gör. Ska bli extra spännande för mig då jag det här läsåret inte har egen klass. Härligt med nya utmaningar.

I kväll är jag tacksam för att förkylningen börjar dra sig tillbaka. Jag är glad åt att vi kunde hjälpa min faster med lite praktiska saker inför flytten. Därtill är jag nöjd över min och Kimmos promenad som gick felfritt utan ett enda snedsteg.

Vad är du tacksam för?

När jag vet att jag inte vet nästan något, det är då jag är på väg att börja lära mig något. Kanske är det då som dörren öppnas, fönstret med, och jag får ett inre korsdrag.

Ibland är livet lite på random. Kanske tappat du fotfästet. Då är det lätt att söka nya vägar och möten för att orka. Somliga finner sin Gud i dessa lägen när andra tappar kontakten med honom. De som stått honom, jag väljer att kalla Gud honom utan att lägga nån värdering i det, nära kanske handlar på ett sätt i dessa perioder som skapar ångest.

Rent historiskt har kyrkan handlat mycket om att skuldbelägga och kontrollera sitt folk. Synd och skam! Jag gillar den förlåtande och förstående delen i religion. Men min starkaste tro finns hos människorna.

Men vem ger oss människor kraften att verka för goda gärningar? Och varför finns all ondska? Livet handlar om balans. Utan natt finns inte dagen, utan varmt kan vi inte förnimma kallt, utan stor finns inte liten. Utan svart finns inte vitt. Men livet är inte så enkelt. Vi har ju alla färger och nyanser.

Och det är precis så jag vill ha det, mitt liv fyllt av alla nyanser, både värme och kyla, motgångar som föder framgångar, stunder av svaghet så jag sedan kan känna min styrka.

Nu i kväll tog med mig Kimmo på en sväng på tomten. Eller mer ut i skogen. Jag höll på att tappa andan av naturens otroliga skönhet vilka färger, den rosalila ljungen mot den silvriga laven. Lägg där till doften av skog. glimrande! Som vi njöt. Och just där och då kom ännu en tanke... Detta har ingen människas goda gärningar skapat, så nu är min fundering. Vem står bakom detta underverk?

Man kan ju lätt bli matt när man ser att kön fram till själva maten sträcker sig ut genom restaurangen. Men IKEA har bra mat till bra pris så jag står helsvenskt och köar.

Är jag bara ovanligt klantig eller? Är det här ännu ett symptom? Senaste veckan har jag fallit totalt 2 gånger. Ni vet, så där så jag slår i backen med skrapade händer och ben som resultat. Ett par, tre fyra gånger har jag lyckats rädda upp mig.

Senast nu i kväll, på promenaden med Kimmo, innan fredagsvinet, föll jag som en fura. Jag tror inte det handlar om ryggproblemen, inte nu i kväll. Jag har mina aningar om vad det kan vara men.... Jag vill inte måla faan på väggen. Väntar till efter mitt läkarbesök på torsdag.

Fram till dess ska jag fånga de glimrande stunderna, kupa mina händer kring de lyckliga ögonblicken och njuta. Jag har ju så evinnerligt mycket att vara tacksam för.

I kväll tackar jag Lilla H för godigaste gonattkramarna, jag blir varm i hjärtat av den lite större A som tandlöst säger de renaste komplimanger till mig. Jag blir mjuk i själen när min Elis möter upp mig efter jobbet med härliga kramar. Jag är tacksam över att grannstadens stök i går kväll, som var så illa, inte sårade de mina mer än de gjorde. En av mina tankar i kväll är att det svåra drabbar de som har kraft att reda i det . Jag känner en stor kärlek inför, till och från min Jonas, som älskar mig, precis som jag är. Han tar mina krämpor, mina hastiga svängar och lyssnar av när det är läge eller inte. Ibland kan jag nästan känna att jag inte förtjänar en man som han.... å andra sidan är det kanske precis det jag gör. Det gäller ju att se sin egen storhet, eller hur?

Nu är mörkret här i Liljerumska Lustgården. Tryggt och mysig. I kväll är livet lätt att älska, trots min klumpighet.

Trött och dan när jag kom hem var det underbart svalkande att ta ett bad i Tjen.

Sedan blev det grillning i nya fulsnygga grillen. Ingen grillar ytterfile' som Jonas.

I kväll har jag förhoppning om lugn och ro. Återhämtning och kraftsamlande.

Förmodligen hör kärlek och stolthet i hop. Den man älskar villkorslöst är man stolt över. Å andra sidan så finns inte utrymme för stolthet när det gäller riktig kärlek.

Det jag menar är att det inte får finnas en stolthet som bromskloss i kärleksrelationens utveckling. Att en relation har sina kriser är inte konstigt för kris betyder ju utveckling. Utveckling som leder till ökad förståelse och samsyn är fantastiskt men för att nå dit behövs både vilja och engagemang, något som många parter i relationer omkring mig inte alls verkar vilja bjuda på.

Alla får välja som de vill. Jag hoppas bara att de som gör ett aktivt val för något också inser att de väljer bort något annat.

Inte bara när det gäller relationer har valen en viktig betydelse utan i vardagens små finurligheter. Kaffe/te, ni vet... I det kan vara nog så svårt.

Eller stängt?! Det kan ibland vara frågan. Halvöppet eller halvstängt, går det? Beror väl på hur man ser det. Ungefär som " har ljuset brunnit upp eller ner?". Världen är fylld av svåra frågor med ännu knepigare eller inga svar. Är det själv undran som är resan, eller processen.

Varje dag lär jag mig nytt. Om allt möjligt och ofta om mig själv. Ibland kommer jag på av egen förmåga men oftast behövs lite hjälp.

Somliga dagar kan jag behöva tänka och känna efter lite extra, ända in på kvällen eller natten. Nu ska jag fundera på om stolthet och kärlek hör i hop. Jag tror inte det. Får jag till nån bra tanke kanske det blir ett inlägg om det.