Jättebra, tydligen. I allafall har jag det just nu. Viruset är på återtågande och jag börjar känna igen mig själv igen. Jag har haft en bra vecka på jobbet. Jobbig, absolut, det är det ju alltid men det är skillnad på psykbrytande jobbigt och på stimulerande och utmanande jobbigt. 

På hemmaplan har jag hunnit det jag ska och även fått tid över att bara slappa, vara med barnen, gå ut med hunden och slötitta på tv på kvällarna. Det har även funnits energi över till att fundera, tänka, planera och fantisera. 

I dag slutade jag tre. Det betyder att jag kom hem i tid, innan mörkret lade sig över oss. Både jag och hunden älskar att ta eftermiddagspromenixen medans det är ljust ute. Det gör inte ens något att solen inte är framme, utan gömd bakom att lager av gråa moln. Jag ser ju ändå vart jag sätter fötterna. 

I morgon ska jag köpa färg. Om allt går enligt planerna så ska jag börja måla ett begagnat skåp i helgen. Jag chockar mig själv genom att välja svart. Vitt är snyggt, ingen tvekan om det, men det kan bli för mycket även för mig. Och i mitt kök gör sig svaart bäst. Ska bli mysigt att måla, speciellt då jag blivit lovad hjälp. 

Tidigare i mitt liv har jag så ofta känt att jag vill och behöver göra saker på egen hand. Jag vet egentlige inte varför, det har bara varit en så oerhörd stark känsla och önskan. Jag har också behövt stå till svars för det otaliga gånger men nu så känns det inte så längre. Jag kanske är mer avslappnad eller så trivs jag bättre i det sällskap jag har nu för tiden. Eller så är det helt enkelt för att balansen är uppnådd mellan barn, man, jobb, vänner, släktingar och egentid. Inget jag egentligen behöver fundera så mycket på utan jag kan ju bara fortsätta att ha det som jag har det...

.... riktigt bra!

Jag brukar försöka vända mina tankar när det är lite motigt i livet genom att radda upp tacksamheter för mitt inre. I dag är tacksamheterna så många att min lilla virusinfektion känns löjligt liten.

Dagen började med sovmorgon. Elis tod Kimmo på morgonpromenaden och jag stannade i sängen med en härlig kopp kaffe. För att mysa till det lite extra och bara njuta så tände jag massor av ljus. Det påverkar mig så oerhört positivt när jag verkligen bara är och stillar mig. Gör det mjukt och vackert omkring mig. Jag passade på att se en film och låta kropp och själ långsamt vakna till liv.

Vid lunchtid dök hjärtat upp och vi for i väg för att både uträtta ärenden och att storhandla. Det är så skönt att fylla upp kyl och frys ordentligt. Nu har jag så att vi klarar oss ett bra tag, utifall vi skulle bli insnöade. Tacksam, över sådant som många ser som besvärligt, tråkigt och trist.

Efter som TYratösen skulle ha två kompisar här på filmochmyskväll så fick hon önska mat och hon valde friterad kyckling och ris. Bra, tänkte jag. Då får  jag chansen att öva mig på nya fritösen som Mats fixat åt mig. Det blev bra, riktigt bra och väldigt gott. Ungdomarna var mer än nöjda.

Efter en långpromenad, i stilla tempo genom stan, är jag nu förvisad till mitt sovrum. Ungdomarna har beslagtagit soffan och tv:n. Det känns jättebra. Jag vill att de ska vara hos mig och fylla huset med vänner. Precis som jag ibland fyller lägenheten med mina vänner.

Under promenaden med vovve och son finns det utrymme för både tystnad, galna fakta och lite djupare tankar och funderingar. Elis reflekterade över hur hård skare det var när vi bodde i lägenheten (alltså dit vi flyttade när deras far och jag separerat). Jag sa att "Tänk, det är mer än fyra år sen, vad mycket som hänt sen dess". Och det höll ju Elis med om. Men sen så säger han något som är så jäkla gött att höra "Vi klarar oss så bra själva". Det var ett stilla konstaterande. Inget anklagade eller så. Vi pratade vidare om det och en hel del klokheter kom vi fram till. Det är bra att klara sig själva men att det är helt ok att be om hjälp när man behöver det. Det är också helt ok, faktiskt bra, med mina nya vänner och bekanta.

Sådana här samtal kan inte tvingas fram. De måste komma naturligt. Rätt tillfälle, rätt stämning och rätt tid. Själv har jag numera svårt att säga somliga saker fast de är så mycket enklare att skriva. Ja, det går helt enkelt som en dans att knappra ner det. Kanske beror det på att det kräver lite mer eftertanke, att jag inte bara låter saker komma ur mig som om jag vore en fontän. Jag har allt för många gånger stått helt ångerfull över saker som i affekt bubblat ur mig.

Så nu för tiden håller jag tand för tunga och fingrarna i trim via tangenterna.   

Efter två nätters bra sömn så slår det sällan fel. Jag somnade så fint men vaknar igen vid halv tre. Nu är klockan fem och jag har tagit mig igenom en ganska intetsägande film. Gäspningarna kommer ganska högfrekvent så det är nog sovdags.

Hoppas du sovit bättre än jag och att klockan är en bra bit efter äta när du läser det här.

En sakta och lugn kvällspromenad med hunden gjorde mig lycklig. Det var ovanligt lugnt ute. Inte mycket trafik, inte många människor. Staden låg där så mörk men trygg runt mig. Så mörkt som det nu kan bli mitt i en mellanstor stad. Jag gillar att vandra i mörkret och kika mot de upplysta fönstrena. Jag gillar den sortens tystnad som staden erbjuder, med det där ständiga bakgrundsbruset.

Precis som så många andra så uppskattar jag miljöombyten men jag vill nog alltid återvända till trottoarer, gatlyktor, närheten till det mesta och allt vad en stad för med sig. Jag älskar att gå med hunden i skogen, eller ströva med honom och Mats längs stigar och grusvägar ner till nån liten sjö. Jag kan drömma om en semestervecka vid havet eller några dagar i en stuga nånstans i obygden. Men det räcker bra där. Hemma är bäst.

Och just i dag, just i kväll känner jag mig lite extra hemma, med bakgrundsbrus och allt.

Det är det minsta man kan säga. Dålig start, alltså. Efer ett långt jullov börjar jag det nya året med att dra på mig nåt skit i halsen. Hela svaljet är fullt av små jävliga blåsor. Allt gör ont att svälja ner, tom vatten. Förmodligen är det nån form av virus. Och virus ska ju läka ut av sig självt. Måtte det gå undan. 

Hur glimrande och förtrollande är det inte att i stilla mak vandra bland kronhjortsflockar som låter oss komma nära. De stod blickstilla, bara tiotalet meter från oss. Trots att hunden var med.

Naturen har skapat de mest vackra fenomen.

Att vatten kan ta så underbara skepnader.

Roxen i en frusen solnedgång. Hund och hjärtat med mig. Det kan knappast bli bättre.

Vi valde att ha Kimmo kopplad. Även om han inte brydde dig så mycket om hjortarna. De var för många och lite för likgiltiga för att han skulle trimmas i gång.

En underbar promenad i en liten bit av paradiset.

Ljuset färdas verkligen fort. På en sekund tar det sig 7 varv runt jorden. Det ni!!!! Sånt ligger jag o funderar över just nu.

Sen kan man utöka tanken till avstånden i rymden. Jobbigt.

... älsklingen förbereder maten i köket så sitter Kimmo och jag framför brasan.

Mysigt och varmt.

Jag sippar på ett glas bubbel.

Fruktigt och underbart. Så skönt att bara ta det lugnt och vara. Älskar dessa kvällar. Om en stund ska vi gå ner till spat och bubbla lite rejält. Såna här kvällar är verkligen "guld" värda. En rejäl, fet guldkant på tillvaron. För att jag är värd det.