Snön har formligen vräkt ner här i Blacka. Efter lite hemmajobb och skåpsfix gick Kimmo o jag på en rejäl kvällspromenad. Jag tror inte att jag nånsin sett honom så valpigt yster.

Mycket nosa, massa rullarunt och ett evinnerligt vädrande och skvättande. Hans lycka gör mig full i fniss. Underbara, gigantiska knähund.

Nu ropar kudden. Eller inte... Men det är dags att gå upp och mysa lite. Jag, man o hund.

Tack o gonatt o adjö för besväret.