Jag fattar inte varför jag har så jäkla ont i huvudet varenda dag. Synen är inte heller så himla bra. Kanske hänger det i hop. Men vad kom först? Hönan eller ägget? Ögonen svider och jag är mer ynklig än vanligt. Förmodligen spänningsrelaterat.

Varför? Jag har många svar på den frågan. Det mest troliga är nog att jag behöver ta tag i min "att göra lista" och beta av. Prio ett är...

När tempot är högt är det extra skönt med en paus. Att bara få luta sig tillbaka, lyssna till klockan som tickar och andas. Skönt! Jag gillar vanligtvis tempot på mitt arbete. När jag är som jag "ska", går jag liksom i gång och blir bara bättre och bättre ju högre tempot är. Tyvärr är jag inte alltid mig själv och då blir prestationerna lägre än vad jag egentligen vill. Jag har börjat förklara, eller kanske försvara, mig med "Jag jobbar i takt med min lön".

När klockan säger lunchdags kommer de där skakningarna. Små darrningar i händerna. Det är inte bara de som vibrerar utan det känns på samma sätt inombords. Det sitter i ett par timmar. Då är det lätt att jag blir forcerad, det är svårt att vara strukturerad. Jag tröstar mig med att det är övergående. Det ger sig om ett par veckor. Ibland känns den tanken skön men just nu känns det som alltför långt bort.

Så här långt, denna soliga majdag, har jag fått flera saker att glädja mig åt. En underbar vän och kollega är tillbaka så smått i arbetslivet. Jag tror inte att  jag har förstått hur mycket jag saknat henne. Det var som varm vaniljpudding i magen att gå förbi hennes klassrum och se henne in action. Jag har också fått en förklaring på något som var ett bekymmer. Det visade sig att jag själv hade missförstått en sak. Nu kan jag skratta åt misstaget men det skakade om mig rejält.

Sedan finns det andra saker som är mindre roliga. De försöker jag förminska. Jag har strategin att först lyssna, sen sätta mina egna ord på det för att efter det försöka hitta rimliga förkaringar och slutligen bara acceptera svårigheten. Just nu handlar det ganska mycket om smutskastning av mig som person, privat. På konstiga, slingriga vägar har personer fått fatt på varandra och deras omdömen om mig är inte alltid nådiga. Det jobbiga är när det slutligen påverkar min yrkesroll. Eller, inte hur jag är som lärare utan snarare så att det kan ge mig ett dåligt rykte. Hur ska jag förklara så att du förstår? En liknelse kanske....  eller två...Inte vill du gå till läkaren med ditt barn när du har hört att just den läkaren misshandlar sitt eget barn, eller du vill väl inte åka buss med schauffören som förmodligen småsuper under dagarna. 

Förstå min roll. Jag är i en sån position att jag behöver ha förtroende från kollegor, elever och föräldrar. Det har jag just nu men det finns de som jobbar lite på att smutsa ner. Det gör mig matt, för jag vill helst att de tar hand om sin egen tvätt innan de försöker smutsa ner mitt byk.

Så, nog om det...

Jag håller på med en mental "att göra lista". Det står så mycket på den att jag nog måste skriva ner den. Det handlar om alltifrån ommålning av möbler till plantering vid gravarna. Somligt är roligt medans annat är tungt och tråkigt. Det gäller nog att blanda lite. Ta en liten sak i taget. Jag måste inse att jag varken kan eller bör göra allt på en gång.

Nu är min lilla paus slut och det är dags att gå in i upptempot igen, oavsett hur darrig jag är.

Stunder att älska. När barnen kryper intill. När katten spinner och hunden knorrar. Eller när jag och mina barn sladdar in på Solsidan.

När vinet är upphällt, när fina Prinsessan S spiller läsk i sin kamp med capen. När vi skrattar ända från magen, ja det är stunder att älska.

När två av de viktigaste vuxna i mitt liv pratar och trivs, skojar och skämtar. Ja, då mår jag gott. Jag känner tacksamhet. Tack för omtanke, för värme, för skämt och skratt.

Inget i hela världen kan få mig att vilja vrida klockan tillbaka. Jag vill vara här, där jag är eller... Kanske ett par månader framåt.

Jag har sådana visioner. Bilder av hur allt blir när jag blir bättre. Framförallt så får framtidstanken en varm tillfredställelsetrasa att lägra mitt hjärta. Sen, om ett tag... Då kommer alla barn att må bättre.

... eller nåt sånt.

Kanalisera. Just nu handlar jäkligt mycket om att kanalisera de energier som växer till sig inom mig. Har du nånsin haft ångest så vet du vilken kraft det är. Just nu försöker jag skapa ordning i det kaos jag lever i. Att börja röja rent fysiskt och praktiskt känns skönt och bra. Rensa, kasta, kategorisera, spara, slänga... Varje svart säck som fylls lättar mitt hjärta. Att i hjärtklappningsjakten skita i ryggont och annat för att bara lyfta, titta, värdera och avgöra känns underbart.

När jag kan få hjälp av mina barn att reda ut härvan känns det ännu bättre. Vi pratar och minns, agerar och ser framåt. De har som alltid massor av tankar och historier att berätta. Jag är så lyckligt lottad som har två så hjälpsamma barn. Det är nästan så jag ser fram emot att rensa vidare i röran.

När det blir lite för motigt och tungt, ja det är då det händer. Det plingar i telefonen och jag får några uppmuntrande och från mina själsfränder. Tack snälla ni för att ni ger och ger utan krav. En dag gör jag detsamma, även om jag för er skull hoppas att slippa. Det är skönt att bli "tänkt på". Det här tillståndet är ju inte konstant. Jag ska ju inte för alltid gå runt som insvept i en filt av trötthet och desperation. En vacker dag, snart, kastar jag av mig den och då jäklar...

Då kommer jag ha lyft bort väldigt många säckar ur mitt inre. Jag kommer ha en ryggsäck men den kommer inte vara smärtsamt tung. Jag tror att det händer snart, jag känner det på mig...