Hoppsan! Jag visste inte hur mycket snack det kunde bli. Jag trodde jag visste men, inte då? Det är så många som undrar, tänker och funderar. Och jag förstår dem. Jag är ju precis lika dan. Jag vill också veta, planera och tänka,

Jag känner mig lite som "med kniven mot strupen" utan att det är nån fara alls. Dessutom så har väldigt många rykten och dåliga omdömen fladdrat runt i luften och när jag står här avklädd och ensam så blir det jävligt naket.

Men, med tigerränder och volanger (bristningar och bilringar) står jag här nu och känner in situationen. Jag vet vart jag är och vart jag är på väg. Dessutom så försöker jag bejaka det som har planterats i mig och format mig. Jag väljer, utan tvekan, att höja det och de jag har omkring mig. Jag väljer att se det ljusa framför det mörka. Jag försöker att ta emot det vackra när jag känner mig ful. Jag försöker att uppskatta det goda i livet.

När mörkret kommer, söker jag min väg. Att backa intill och känna trygghet hos. När stressen finns där så andas jag och försöker ta en liten bit i taget. När omdömena haglar över mig så stillar jag min tanke och bara....räknar..... Ett antag i taget.

Älskade, älskade vänner. Älskade nära... Åh, det är så fint att ni finns där för mig. Jag är så glad och så tacksam och framförallt... jag är så imponerad över att ni finns där för mig. Jag behöver er, nu mer än nånsin.

Sen....

När allt lugnat sig det är då, då det hänt ... Och kanske blir bra.

Nu är jag hemma. Efter en dag med mer än vanligt av fisk luft och stående så är det himla skönt att sträcka ut en liten stund. På rygg, i sängen, ramlar kotor på plats och jag tror jag blir flera centimeter längre. I dag slutade jag ändå ganska tidigt vilket känns bra efter gårdagens långa dag. Tydligen kräver mitt liv lite varannandagsinsats för i morron blir det långdragna igen. Dessutom ska jag hämta dotternefter konfaträff sådär vid niotiden.

Jag bor just nu flera mil ifrån barnens vänner, skolor och aktiviteter. Egentligen borde jag vara en bättre mamma och skjutsa dem mer och oftare. Ryggen har dock satt stopp för det. Jag hatar egentligen att behöva säga nej till sånt. Till sommaren blir det annorlunda. Då kommer vi bo 100 meter från spårvagnshållplatsen, 5 minuter från city, 10 minuter från skog och hundgård, jaaa, väldigt tvärtom med andra ord.

Att flytta är ingen sak som är enkelt eller lätt. Det kräver massor av för och efterarbete, rent fysiskt är jag helt värdelös då ryggen är kass. Därför hoppas jag att jag har mina vänner kvar i sommartiden som kommer. Lite bärhjälp önskas. Det som känns bra är att barnen verkligen är för en flytt.

Så, flyttlasset går senast 1:e juli så jag räknar kallt med att vara någorlunda hemstadd och i ordning om två månader. Ett nytt kapitel börjar med nya vanor och ovanor. Och jag lovar att alltid ha kaffe hemma om du vill titta förbi eller ännu bättre.... jag ska se till att alltid ha rena glas och en Box att tappa ur!

Och glömmer du adressen är det ju bara att kolla bloggen. Kontraktet är signerat och klart.