Ibland kan man vara utanför och så händer det att man väljer utanförskap. Efter ett par livsvändor så har jag gjort några medvetna val. Gissa om jag blir jäkligt full i skratt, har svårt att hålla för mun etc... När livet matar på för fullt, skickar ut trassel utan dess like. När ormen på Hälleberget ringlar fortare än vanligt. Då är det svårt att vara med. Då är dert enkelt att välja att vara utanför.

Jag har under de sista åren mött lögner utan dess like. Från håll du inte kunnat vänta dig. En stark tanke och känsla är "att du inte förstod bättre". När människor spelar en roll och att jag sen ser igenom. De tabbar sig. Att de sviker gör inte lika mycket som insikten att de faktiskt bara har låtsats. Som tur är, har jag härdats och blivit hårdhudad. Jag känner starkt att inga falska förespeglingar parerar löjliga lögner.

Som den teflonmänniska jag är nuförtiden så har jag svårt att sätta fingret på men... Allt rinner liksom av. Överlevnadsstrategi?! Förmodligen. Men, aldrig aldrig att jag kommer ursäkta den jag eller mina barn är för... Vi är bäst.

Mitt mål är väl egentligen att vara "open minded". Religion, sexualitet, nationalitet osv spelar sällan nån roll för mig. Jag möter helt enkelt människor som jag gillar eller inte gillar. De som jag spontant inte gillar lägger jag ofta lite extra energi på att försöka förstå och gilla.

När ens värld under en längre tid vridits och det onormala blir det normala är det lätt att mattas. När det som borde vara ovanligt blir vanligt är det dags att dra i bromsen. Det är oftast då som greppet är totaltappat och man behöver utifrånhjälp för att få perspektiv. Jag minns min mamma. Sjuklig, förlamad av KOL. Från att varit arbetsam och aktiv blev hennes viktigaste i livet att se till att sängbordet på sjuksalen inte var för långt bort. Var det det... så rubbades hennes värld. Hon kunde inte nå vattenflaskan, hon kunde inte ta telefonen, hon kunde inte kontakta omvärlden...

Jag har försökt lära av livet. Att se igenom när någon försöker bita för att såra. Jag kan ta nästan allt men... Mina barn ska du ge faan i... Som jag väsnats när sonen gick på dagis eller när tösen min blev utsatt i skolan. I dag har jag insett att när ormen kommer för att bita så ska jag bara andas och låta den vifta med sin tunga... Visst håller ni med mig? Varje förälder ser sitt eget barns storhet. Varje förälder vet att det man ska akta sig för är att klaga på någon annans barn.

Jag har ju alltid promenerat runt som om jag gick på krossat glas. Alltifrån vännen vars barn var så "fotogenisk" (underförstått att mitt barn var fult) till kollegan vars barn var så "framåt och härligt" (underförstått att mina barn var trista och tråkiga). Faan, vad jag ursäktat mig själv och dem. Men nu, är det färdigt med det. Jag vägrar sopa och curla och tala osanning bara för att få andra att må bättre. Jag tänker inte ta emot känslan att det är jag som är roten till allt ont när mina egna är fyllda av smärta.

Som jag har skrattat med mina barn. De är så underbara. De stöttar, lyssnar, hjälper till, pysslar om, vill bli kramade och ompysslade. Jag får sån närhet och värme av dem. Påfyllnad. Är det inte otroligt viktigt? Att fylla sina depåer med energi. Jag har nu även lyckats att omvända... När det stormar så går vindkraften på och jag laddar. Om och nytt.

Mina fina hjälper mig nu. Kartong efter kartong packar vi. Dammtrasan åker fram och jag försöker fixa och trixa. Jag kan inte dölja deras längtan och iver. De vill vidare och de vill det nu. Jag förstår dem så väl. När de så tydligt fått veta att de är icke önskvärda så vill de ju söka en ny hamn. När deras fina mamma går på knäna, då förstår de att det är dags att göra om och rätt. De är så pass stora, kloka och erfarna nu. De ser den tid jag lägger på allt och de ser mina behov av vila.

Jo, jag tillbringar en oerhörd tid i soffan framför repriser på tv men... Jag kommer aldrig att komma ifrån att jag har en kronisk sjukdom med ständig smärta. Att tala i termer om 40-timmars vecka blir löjligt. I och med det måste jag försöka skapa de bästa av förutsättningar. Jag vet det, jag förstår det och... Mina barn har insett det.

Jag kliver vidare i världen och livet beredd på det mesta.