Ibland inser man att man varit dum. Jag gör det iallafall. Jag fattar inte hur jag har kunnat ställa till det, sagt eller gjort som jag gjort. När den dumhetsinsikten landat så vill jag ju laga. Känn då in känslan när mitt förlåt möts av "jag vet inte om jag kan förlåta än". Så jäkla vuxet och bra svar. Så moget och så respektingivande. Min dotter...den finaste!

Du är aldrig något annat än din egen kappsäck. Det är du som bestämmer vad du ska spara i den. Det är också du som väljer vad du ska lyfta ur den och när du väljer att göra det.

Hur ofta har jag inte pratat om min egen ryggsäck, vad som finns i den. Så många gånger att jag vill kräks av tanken på det. Jag är den jag är. Jag gör det jag gör och ... Den första jag måste göra till lags, är väl mig själv. Det är när jag får vara den jag är som jag blir den jag blir.

Jag vill inte vara sur och tråkig. På egen hand glänser jag dåligt men likt månen så lyser jag upp tillvaron när solens strålar nuddar min yta. Jag har min sol, flera faktiskt. Och jag vill gärna lysa i mörkret. Jag vill inte vara ny eller halvfull. Jag vill lysa likt supermånen i går kväll. Sprid ditt ljus och jag kommer lysa upp din tillvaro i de mörkaste av stunder..

On-off, fram-tillbaka, arg-glad, hoppfull-hopplös... Ja det finns polariteter här i livet. Emellanåt har jag svårt att förstå somligt och somliga. Det känns som PMS-de luxe. Eller inte... Alltså, jag känner mig inte drabbad utan mest berörd. Till och från funderar jag på om det skulle lätta om jag körde ner huvudet i en ishink. Det är ju inte alltid man har kylvaror med sig så då får jag bara andas och försöka föreställa mig fruktträdsblommor om våren.... Det hjälper.

Jag har förstått att jag är likt en 1800-tals skald i Sverige. Totalt missförstådd. Men, bara för att jag ofta misstolkas behöver ju inte det innebära att nån annan har rött. Om nån tror jag är ledsen kan det ju bero på att jag just där och då var i andra tankar. Tänker lite på kollegan som häromdagen kom fram och la handen på min axel och sa "men, hur är det, har det hänt något?" Absolut inget var fel just då. Jag bara slappnade av en stund.

Ett annat exempel hämtar jag ur dagen som gått. Jag blev oerhört okoncentrerad och ofukuserad under planeringsråden på jobbet. Munnen glappar, skrattet och skämten haglar. Lagom uppskruvad av arbetskamrater som befinner sig på samma nivå som jag, ja då kan det inte bli annat än trams. Mitt i skrattet fastnar jag. Jag vänder mig mot Karro och undrar "vad är det som händer, är jag hög nu?" Svaret jag fick var ju underbart. "Nej, det är bara du som lyser igenom". Lysa, ett vackert ord som ligger fint i munnen. Jag älskar det som lyser. Maskrosor...är de inte gudomligt fina. Som små solar i gräset.

Maskrosor är ju en växt med gudomliga krafter och skepnader. Man kan göra vin av dem, bara en sån sak! Men när de väl får stå där de står, utan att bli ratade, så ändrar de form. De går från glatt gult till ett underverk av skirt vitt. Som en flicka som mogna eller en frukt som blir ätlig. Ta dig en rejäl titt! Det du rensar bort utan att ens tänka på det kan vara något av det vackraste vackra som du har sett.

Jag har alltid sagt att maj är min månad. Inte bara för att jag fyller år då utan för att jag verkligen älskar det som händer ute i naturen just nu. Det händer verkligen, det pågår precis hela tiden. Inte bara från dag till dag utan från förmiddag till eftermiddág kan jag se hur det växer och tar form. Små bruna knoppar har vuxit till sig så att de slutligen brister och det skirt gröna bladet tittar fram för att sedan veckla ut sig. Som turisterna på Thailands stränder så vänder växterna sig mot solen. Ibland kommer det en uppfriskande regnoväder som kyler av luften och tvättar bort pollen och frömjöl.

Maj är, sedan många år tillbaka, även en av de mest intensiva. På min arbetsplats är det många säckar som ska knytas i hop, många schemabrytande aktiviteter, mina egna barn har föreställningar och skolresor. I år firar vi också konfitårmation i slutet av maj. Det blir vanligtvis månaden som magkatarren slår till med en rejäl smäll. Men nu är halva maj gången och jag har ännu inte förlorat förståndet, eller legat dubbelvikt i magont.

Jag tror att min medicinering börjar landa och jämna ut sig i kroppen. Jag känner mig mindre nere. Det spelar givetvis stor roll att jag vet en fysisk plats dit barnen och jag ska flytta. Att liksom hänga i lösa boliner har jag aldrig gillat. "Det löser sig"-tänk funkar inte på mig. Jag måste veta.

Nu så vet jag, Nina barn vet och de flesta som finns i både min absoluta närhet och lite längre bort. Det är skönt. Nu blir det som det blir och det blir bra. För nu är det maj och det är min månad.