Mitt mål är väl egentligen att vara "open minded". Religion, sexualitet, nationalitet osv spelar sällan nån roll för mig. Jag möter helt enkelt människor som jag gillar eller inte gillar. De som jag spontant inte gillar lägger jag ofta lite extra energi på att försöka förstå och gilla.

När ens värld under en längre tid vridits och det onormala blir det normala är det lätt att mattas. När det som borde vara ovanligt blir vanligt är det dags att dra i bromsen. Det är oftast då som greppet är totaltappat och man behöver utifrånhjälp för att få perspektiv. Jag minns min mamma. Sjuklig, förlamad av KOL. Från att varit arbetsam och aktiv blev hennes viktigaste i livet att se till att sängbordet på sjuksalen inte var för långt bort. Var det det... så rubbades hennes värld. Hon kunde inte nå vattenflaskan, hon kunde inte ta telefonen, hon kunde inte kontakta omvärlden...

Jag har försökt lära av livet. Att se igenom när någon försöker bita för att såra. Jag kan ta nästan allt men... Mina barn ska du ge faan i... Som jag väsnats när sonen gick på dagis eller när tösen min blev utsatt i skolan. I dag har jag insett att när ormen kommer för att bita så ska jag bara andas och låta den vifta med sin tunga... Visst håller ni med mig? Varje förälder ser sitt eget barns storhet. Varje förälder vet att det man ska akta sig för är att klaga på någon annans barn.

Jag har ju alltid promenerat runt som om jag gick på krossat glas. Alltifrån vännen vars barn var så "fotogenisk" (underförstått att mitt barn var fult) till kollegan vars barn var så "framåt och härligt" (underförstått att mina barn var trista och tråkiga). Faan, vad jag ursäktat mig själv och dem. Men nu, är det färdigt med det. Jag vägrar sopa och curla och tala osanning bara för att få andra att må bättre. Jag tänker inte ta emot känslan att det är jag som är roten till allt ont när mina egna är fyllda av smärta.

Som jag har skrattat med mina barn. De är så underbara. De stöttar, lyssnar, hjälper till, pysslar om, vill bli kramade och ompysslade. Jag får sån närhet och värme av dem. Påfyllnad. Är det inte otroligt viktigt? Att fylla sina depåer med energi. Jag har nu även lyckats att omvända... När det stormar så går vindkraften på och jag laddar. Om och nytt.

Mina fina hjälper mig nu. Kartong efter kartong packar vi. Dammtrasan åker fram och jag försöker fixa och trixa. Jag kan inte dölja deras längtan och iver. De vill vidare och de vill det nu. Jag förstår dem så väl. När de så tydligt fått veta att de är icke önskvärda så vill de ju söka en ny hamn. När deras fina mamma går på knäna, då förstår de att det är dags att göra om och rätt. De är så pass stora, kloka och erfarna nu. De ser den tid jag lägger på allt och de ser mina behov av vila.

Jo, jag tillbringar en oerhörd tid i soffan framför repriser på tv men... Jag kommer aldrig att komma ifrån att jag har en kronisk sjukdom med ständig smärta. Att tala i termer om 40-timmars vecka blir löjligt. I och med det måste jag försöka skapa de bästa av förutsättningar. Jag vet det, jag förstår det och... Mina barn har insett det.

Jag kliver vidare i världen och livet beredd på det mesta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...