Jag har alltid sagt att maj är min månad. Inte bara för att jag fyller år då utan för att jag verkligen älskar det som händer ute i naturen just nu. Det händer verkligen, det pågår precis hela tiden. Inte bara från dag till dag utan från förmiddag till eftermiddág kan jag se hur det växer och tar form. Små bruna knoppar har vuxit till sig så att de slutligen brister och det skirt gröna bladet tittar fram för att sedan veckla ut sig. Som turisterna på Thailands stränder så vänder växterna sig mot solen. Ibland kommer det en uppfriskande regnoväder som kyler av luften och tvättar bort pollen och frömjöl.

Maj är, sedan många år tillbaka, även en av de mest intensiva. På min arbetsplats är det många säckar som ska knytas i hop, många schemabrytande aktiviteter, mina egna barn har föreställningar och skolresor. I år firar vi också konfitårmation i slutet av maj. Det blir vanligtvis månaden som magkatarren slår till med en rejäl smäll. Men nu är halva maj gången och jag har ännu inte förlorat förståndet, eller legat dubbelvikt i magont.

Jag tror att min medicinering börjar landa och jämna ut sig i kroppen. Jag känner mig mindre nere. Det spelar givetvis stor roll att jag vet en fysisk plats dit barnen och jag ska flytta. Att liksom hänga i lösa boliner har jag aldrig gillat. "Det löser sig"-tänk funkar inte på mig. Jag måste veta.

Nu så vet jag, Nina barn vet och de flesta som finns i både min absoluta närhet och lite längre bort. Det är skönt. Nu blir det som det blir och det blir bra. För nu är det maj och det är min månad.

Hoppsan! Jag visste inte hur mycket snack det kunde bli. Jag trodde jag visste men, inte då? Det är så många som undrar, tänker och funderar. Och jag förstår dem. Jag är ju precis lika dan. Jag vill också veta, planera och tänka,

Jag känner mig lite som "med kniven mot strupen" utan att det är nån fara alls. Dessutom så har väldigt många rykten och dåliga omdömen fladdrat runt i luften och när jag står här avklädd och ensam så blir det jävligt naket.

Men, med tigerränder och volanger (bristningar och bilringar) står jag här nu och känner in situationen. Jag vet vart jag är och vart jag är på väg. Dessutom så försöker jag bejaka det som har planterats i mig och format mig. Jag väljer, utan tvekan, att höja det och de jag har omkring mig. Jag väljer att se det ljusa framför det mörka. Jag försöker att ta emot det vackra när jag känner mig ful. Jag försöker att uppskatta det goda i livet.

När mörkret kommer, söker jag min väg. Att backa intill och känna trygghet hos. När stressen finns där så andas jag och försöker ta en liten bit i taget. När omdömena haglar över mig så stillar jag min tanke och bara....räknar..... Ett antag i taget.

Älskade, älskade vänner. Älskade nära... Åh, det är så fint att ni finns där för mig. Jag är så glad och så tacksam och framförallt... jag är så imponerad över att ni finns där för mig. Jag behöver er, nu mer än nånsin.

Sen....

När allt lugnat sig det är då, då det hänt ... Och kanske blir bra.

Nu är jag hemma. Efter en dag med mer än vanligt av fisk luft och stående så är det himla skönt att sträcka ut en liten stund. På rygg, i sängen, ramlar kotor på plats och jag tror jag blir flera centimeter längre. I dag slutade jag ändå ganska tidigt vilket känns bra efter gårdagens långa dag. Tydligen kräver mitt liv lite varannandagsinsats för i morron blir det långdragna igen. Dessutom ska jag hämta dotternefter konfaträff sådär vid niotiden.

Jag bor just nu flera mil ifrån barnens vänner, skolor och aktiviteter. Egentligen borde jag vara en bättre mamma och skjutsa dem mer och oftare. Ryggen har dock satt stopp för det. Jag hatar egentligen att behöva säga nej till sånt. Till sommaren blir det annorlunda. Då kommer vi bo 100 meter från spårvagnshållplatsen, 5 minuter från city, 10 minuter från skog och hundgård, jaaa, väldigt tvärtom med andra ord.

Att flytta är ingen sak som är enkelt eller lätt. Det kräver massor av för och efterarbete, rent fysiskt är jag helt värdelös då ryggen är kass. Därför hoppas jag att jag har mina vänner kvar i sommartiden som kommer. Lite bärhjälp önskas. Det som känns bra är att barnen verkligen är för en flytt.

Så, flyttlasset går senast 1:e juli så jag räknar kallt med att vara någorlunda hemstadd och i ordning om två månader. Ett nytt kapitel börjar med nya vanor och ovanor. Och jag lovar att alltid ha kaffe hemma om du vill titta förbi eller ännu bättre.... jag ska se till att alltid ha rena glas och en Box att tappa ur!

Och glömmer du adressen är det ju bara att kolla bloggen. Kontraktet är signerat och klart.

Ja, det är lite som det är. Upp och sen ner. Jag är ganska bra på att kanalisera mina energier åt rätt håll. Eller rätt, vad vet jag? Det är liksom lite stökigt här, både på insidan och på utsidan. Just nu är det jäkligt viktigt för mig att finna lugn och ro, hitta ordning och reda. Jag vill underlätta för mig och mina barn när vi ska ta klivet vidare i världen.

Jag måste vara ärlig med vad jag tycker, tänker och känner. Just nu finns inget överskott att ge till falska leenden eller artigheter. Jag vill vara som en av tjejerna i en "happy high school film". Bara helt naturlig och sanningssägande. Jag har inte råd att slösa med den energi som jag har.

I dag har jag fått hem mina barn. Vi har kollat av praoplats och spårvagnshållplats. Men framförallt. Jag har pratat, berättat och visat vart det är vi ska bo från och med sommaren. I juli flyttar jag och mina barn från den lilla ortens ytterkant in till den något större stadens mitt. Gissa om jag är orolig och rädd? Men, som alltid. Mina fina har verkligen lärt sig något. De har valt att se allt från den ljusa sidan. De läser av och ställer om frekvensen. Så skönt att veta, de är med mig, mer än någonsin.

I kväll har vi rensat vidare i vår röra och samlat gråa sopsäckar på trappen. Det renar och lättar i både kropp och själ. Mitt i allt knas känner jag en fantastisk lycka, värme och stolthet. Jag har fått den finaste av gåvor. Jag har en dotter och en son. Så länge jag är öppen och ärlig mot dem kommer jag aldrig att vara ensam.

Varje dag kan betraktas som den första dagen på esten av mitt liv men just i kväll, just nu... då känns det lite extra som om det är så.

Ja, ibland är chefens stadiga uttryck jäkligt bra att använda. "Så får det bli".

I mitt läge har jag inte haft några större valmöjligheter, inga alls faktiskt. Som nån jäkla diktatur. Menar att det endast fanns ett alternativ. Men, det visade sig inte vara så dumt alls. Jag blev positivt överraskad.

Sen så innebär ju alla förändringar inte automatiskt förbättringar. Nu gäller det för mig att hitta den där jädraranammakänslan och jagredermigsjälvstyrkan så kommer det bli bra. Och bra eller iaf bättre är det ända krav jag har.

Vad jag pratar om?

Jo, jag ska flytta...

Jag står för att jag är konflikträdd. Jag står också för att jag är bättre på att ge råd än att ta. Ibland använder jag mig av nödlögner eller sk vita lögner.

Min fulla övertygelse är att nästan ingen, med vilje, undanhåller fakta eller information. Alltså, när saker är märkligt i min tillvaro så vänder jag felsökningen mot mig själv. Om någon inte fullt ut vågar säga till mig vad den tycker och tänker beror det förmodligen på att jag vid ett eller flera tillfällen reagerat märkligt.

Sen så är ju människan, iallafall de från samma kultur som jag, knasig. Istället för att säga "jag vill inte" så blir det ofta "tyvärr, jag kan inte" följt av en vit undanflyktslögn.

I dag är ännu en tråkig dag med tanke på hälsa och allmän förvirring. Jag tror inte jag nåt botten men kanske gör jag inte det den här gången.

Kloka och tänkvärda ord fick jag höra i dag. Jag hade gjort en snabbsummering av mitt tragikomiska liv som faktiskt innehåller väldigt många avsked, uppbrott, död och liknande. Hon sa "Jag tror att livets alla avsked är små förberedelser för det slutgiltiga, så  det kommer att gå lätt för dig". Man skulle kunna tro att hon typ uppmuntrade mig att avsluta mitt liv här och nu men så tar jag det inte alls. Det var en trösterik tanke, för mig iallafall. Livet är som en förberedelse inför det som kommer sen.

Jag vet att det går stick i stäv med mina tidigare inlägg om att livet ska levas här och nu, att det inte är nån generalrepetition. Kanske, har inte bestämt mig än, är det så att livet är chansen och vägen men det som kommer sen är målet. Ja, jag vet inte... kan nog suga på den karamellen ett bra tag och formulera och omformulera mig. Ville bara dela med mig av en ganska så fin tanke. Sen så är det ju som med allt, man tar emot det, hanterar det eller bara låter det passera.

Alltså, det gäller att ta sig an livet från lite olika synvinklar. Jag fick en jäkligt bra fråga i dag. "Värför är det viktigt för dig att veta?"  Så jäkla bra. Den ska jag använda mig av. Är jag sen så behöver jag inte säga varför, det är ju faktiskt självklart. Jag startade för sent. Är jag trött, har ont, är ledsen, har ångest mm vill jag gärna analysera varför men... ibland räcker det med ett konstaterande.

I dag konstaterar jag,

• jag är trött
• jag har huvudvärk
• jag har ångest
• jag är på jobbet
• jag känner mig febrig
• jag saknar mina barn
• jag är sugen på gyrosrulle

Allt detta utan nån förklaring. Det liksom bara är så. Och i morron kommer en ny dag att sätta tänderna i.