Ofta har jag liknat livet i stort och människor i smått som olika pussel. Många små bitar i olika färger och nyanser ska fogas samma för att ge oss en hel bild. Ju fler bitar vi har desto lättare att bedöma om man gillar motivet.

Sorgligt nog har jag aldrig fått möjlighet att utveckla en vuxen relation till mina föräldrar. Ni vet, först är man barn och helt beroende av sina vårdnadshavares välvilja. Sedan kommer tonårstiden då jag egentligen skulle brutit mig loss och gjort uppror, den biten hos mig kom nog först efter 20 års åldern. Så kom studier på annan ort i vägen, relationer utvecklas dåligt om man bara ses ett par timmar någon gång i månaden. Kanske var det inte ens så ofta jag träffade dem.

När jag väl flyttat hem igen tog mitt jobb mycket uppmärksamhet och sedan kom mitt första barn. Ungefär då började min mamma bli allvarligt sjuk. När en person blir sjuk blir relationen väldigt snedvriden, den är fylld av oro, skuldkänslor och en rejäl protion ångest. Min mamma ville heller aldrig "vara till besvär". Min pappa å andra sidan var till väldigt mycket besvär men insåg nog inte ddet själv. Även han blev ju allvarligt sjuk vid den tid när vår relation skulle fördjupas och bli mer jämlik. Båda mina föräldrar dog på tok för tidigt och i dag kan jag känna att det var så mycket som blev osagt, outrett och utan avslut.

Nu har jag börjat samla pusselbitar från andra människor, deras uppfattning av mina föräldrar. I går var jag hemma hos min faster som älskade sin bror, min far, väldigt mycket. Hon hade en hel del att berätta, både om min far och min mor, från tiden innan jag eller mina syskon ens fanns till. Jag lyssnade, kände igen och fick en ännu mer fördjupad förståelse över hur saker kunde bli så fel som de blev. Det gör ont ända in i hjärteroten att det faktiskt gick totalt över styr. Det är riktigt hemskt när min faster berättar att min pappa erkänt att han ljög från första gången han träffade min mamma ända fram till slutet. Det gör också ont att veta att jag, som bara var ett barn på den här tiden, visste att något var oerhört fel men min mamma hade stora skygglappar på. Jag kan inte köpa förklaringen att min mamma litade på min pappa, att hon hade förtroende för honom. Kan en 12-åring se att det är fel ska väl även en 40-åring göra det? Eller?

Nu är jag i den åldern min mamma var när hon blev sjuk, och när fasaden började rämna. Kanske är det en av anledningarna till att jag är nyfiken, intresserad och i behov av att samla i hop fler pusselbitar. Funderingar över arv och miljö lägrar sig. Jag har mer än en gång skämts över vad min far gjorde. Han ljög, lånade pengar av vänner och släktingar som han sällan betalade igen, stal och ljög om och om igen. Jag vet att jag absolut inte bär skuld i det här men jag kommer alltid att bära minnen av den här tiden och alltid känna mig sviken. Hur kan någon bära sig åt så här när man har fru och tre barn? Det här gör det väldigt svårt för mig att lita på någon.

Nu är jag nog inne på ett viktigt spår. Jag söker svar på var mina "mörka sidor" kommer ifrån. Min ständiga oro för ekonomin, min rädsla för att öppna mig för den jag lever med, min oförmåga att kunna be om hjälp eller att ta emot hjälp. Jag vill inte alls skylla ifrån mig på någon för att kunna säga "å sån här är jag och det är inte mitt fel". Jag har själv för länge sedan funnit mina brister (en hel del av dem iaf) och jobbar jäkligt hårt för att ändra mig.

Alla barn tänker nog mer än en gång att "När jag får barn ska jag inte göra så som mina föräldrar gjorde". Somliga saker är lättare att undvia eller göra annorlunda andra saker kan vara knepigare att reda ut. Värst är nog när jag starkt kännar att jag vill ge mina barn vissa saker eller upplevelser jag själv inte hade när jag var liten och så går det inte. Då kan det göra riktigt ont, jag vill så gärna men har inte förmågan. Då måste jag verkligen stålsätta mig och tänka att jag ändå blev en skapligt fungerande människa trots allt. Eller så vänder jag på myntet och tänker att kanske just "tack vare" så kommer mina barn bli helt ok.

Det spelar nog ingen roll hur man än gör, ens barn kommer nog alltid, vid nån tidpunkt i livet, anklaga sina föräldrar för en taskig barndom.Vissa perioder i livet behöver man få grotta ner sig och lyfta bort frågetecken. Och vi som är barn kommer alltid att kunna välja hur vi minns vår barndom. Ibland kan det vara klokare att välja de lyckliga pusselbitarna eller iallafall se till att låta dem ta störst plats i helhetsbilden.

"Människor är som pusselbitar, det finns alltid två som passar i hop"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...