Nu är det dags, på tiden... verkligen. Tid att sätta ord på tacksamheter och glädjeämnen.

I dag blev jag så otroligt glad över att möta en kollega som jag inte sett på ca 10 månader. Vi sprang i hop på Willys, vid kassan. Var träffas småstressade, sjukskrivna mammor om inte där. Tacksam är jag över detta möte.

Glad blev jag över att få hem mina fina barn en extra kväll för att deras pappa skulle jobba. Vi har haft en mysig kväll med baguette, räkor, kex, ost, röror och givetvis godis. Många mysiga samtal har vi hunnit med, för att inte tala om gos med hund och katter.

Tacksam är jag också över att barnens pappa stannade på en kopp kaffe. Det är inte ofta vi talas vid på tu man hand. Skönt för mig att få berätta lite om hur livet är och de orosmoment som följer sjukskrivningslivet som en parasit vilket sedan förpestar våra barns liv.

Tacksam är jag även över att min bror ska hjälpa till imorgon med att hämta de sista möblerna ur mormors lägenhet.

Glad är jag över att Finaste traskade i väg till vännen på 30-års fest. Han är väldigt saknad här hemma just nu men.... När jag inte funkar just nu i somliga sammanhang vill jag inte hålla honom tillbaka. Att umgås med mig måste ju till slut ses som nån slags bestraffning. Jag älskar om möjligt Jonas ännu mera för att han finns där för mig. Jag förstår att det måste vara himla knepigt och förvirrande.

Tacksam är jag också för de i härdiga samtal och påminnelser som jag får från vänner och kollegor. Det värmer otroligt mycket.

Nu är det dags, på tiden... verkligen. Tid att sätta ord på tacksamheter och glädjeämnen.

I dag blev jag så otroligt glad över att möta en kollega som jag inte sett på ca 10 månader. Vi sprang i hop på Willys, vid kassan. Var träffas småstressade, sjukskrivna mammor om inte där. Tacksam är jag över detta möte.

Glad blev jag över att få hem mina fina barn en extra kväll för att deras pappa skulle jobba. Vi har haft en mysig kväll med baguette, räkor, kex, ost, röror och givetvis godis. Många mysiga samtal har vi hunnit med, för att inte tala om gos med hund och katter.

Tacksam är jag också över att barnens pappa stannade på en kopp kaffe. Det är inte ofta vi talas vid på tu man hand. Skönt för mig att få berätta lite om hur livet är och de orosmoment som följer sjukskrivningslivet som en parasit vilket sedan förpestar våra barns liv.

Tacksam är jag även över att min bror ska hjälpa till imorgon med att hämta de sista möblerna ur mormors lägenhet.

Glad är jag över att Finaste traskade i väg till vännen på 30-års fest. Han är väldigt saknad här hemma just nu men.... När jag inte funkar just nu i somliga sammanhang vill jag inte hålla honom tillbaka. Att umgås med mig måste ju till slut ses som nån slags bestraffning. Jag älskar om möjligt Jonas ännu mera för att han finns där för mig. Jag förstår att det måste vara himla knepigt och förvirrande.

Tacksam är jag också för de i härdiga samtal och påminnelser som jag får från vänner och kollegor. Det värmer otroligt mycket.

Somliga människor här i världen har en märklig förmåga att bara rycka på axlarna och liksom inte bry sig. Jag skulle vilja ha lite mer av den egenskapen. Inte så att jag inte skulle bry mig alls, bara tillräckligt för att inte ätas upp inifrån av olika saker. Nåt som jag förmodligen har varit ganska bra på att dölja är min enorma långsinthet. Jag kan svälja och gå vidare men aldrig att jag glömmer en oförätt. Den kan liksom ligga och lura nåt så alldeles i mitt inre. Ingen bra egenskap, jag vet. Äter förmodligen energi. Människor som gjort mig illa kan faktiskt ha ändrat sig, på riktigt, och sedan vara uppriktigt ledsna för sin felhandling.

"Man dömer andra utifrån sig själv", sa min mamma ofta. Själv har jag gjort om det lite, "Det beror på vad man har i ryggsäcken hur man reagerar". Just nu har jag väl en jäkla oreda i min egen ryggsäck, saker som jag trodde jag kastat ur visar sig ligga där i botten och störa.

Något som jag verkligen har anammat i mitt liv är att det är bättre att knipa igen än att säga något som kan såra. Det här gäller framförallt de som står mig nära. Tyvärr blir även det problematiskt. Jag kan vara tokarg, eller asirriterad på något som nån gör eller gjort, eller ännu mera inte gjort och så ger jag inte minsta hint om det. Hela min kropp och själ uppvisar tecken på att något är galet men munnen kniper igen. Oschysst och obra. Jag vet om mina brister, nåt så in i vassen, jag har en uppsjö. Så vad har jag för rätt att klaga på nån annan?

Tänk vad skönt det vore att bara kunna rycka på axlarna och flyta med strömmen (å andra sida.... bara döda fiskar gör det, flyter medströms alltså).

Nope, jag är allt annat än död. Just nu ligger väl fokuset på att prioritera, då orken är knapp måste saker väljas bort. Det är inte alltid som mina val gillas men... jag gör dem utifrån oredan i min ryggsäck. Jag vetockså att jag därmed blir dömd av andra, men det är också utifrån vad de har i sina ryggsäckar.

Och som det för länge sen blev skrivet: Den som är utan skuld kan kasta första stenen...