Längtan. Ett vackert ord. Mjukt och behagligt. Känslan kan även den vara mjuk, behaglig och skön. Speciellt när man vet att längtan snart byts ut mot tillfredsställan.

Ibland kan längtan riva och klösa som en ilsken katt. Själen blöder, blir sårig och ärras.

Saknad. Är det detsamma som längtan? Vad är skillnaden? Hur väger nyanserna i orden?

Jag både saknar och längtar. Ofta och mycket. Som varannanveckasmamma (det finns faktiskt ingen regel i svenska språket för hur många ord man får sätta samman för att bilda ett nytt) hör det till att sakna och längta. Jag längtar efter Jonas när vi är ifrån varandra. Ibland måste jag ringa honom bara för att få höra hans röst. Det lugnar, tröstar och ibland känns det nästan helande.

Jag saknar min mamma och pappa. Härom natten när jag hade jätteont i magen kurade jag i hop mig i sängen. Min högra arm och hand hängde ut över sängkanten. Plötsligt kändes det som om mamma var där, tog min hand mellan sina. Känslan var fantastisk. Jag kunde känna värmen från hennes mjuka händer. Hela jag blev varm och avslappnad. En trygghetskänsla spred sig inom mig och sakta släppte magvärken. Hur var detta möjligt?

När jag längtar mig tokig efter någon är det svårt att avleda känslan. Oftast handlar det om att aktivera mig. Både mentalt och fysiskt. Nu för tiden är jag ju lite fysiskt begränsad. Kanske borde jag börja sticka eller så... Jag är inget vidare bra på det men jag kan ju alltid bli.