Under veckan som gick tappade jag sugen. Svosch sa det, och jag sjönk ner i ett geggigt mörkt hål. Min konstanta tillvaro av smärta fick mig verkligen att fundera på meningen med det hela. Tanken på ett slags ickevarande kändes behagligare än att ständigt kämpa i ett maratonlopp utan vare sig medalj eller ens diplom.

I går kulminerade min sinnesstämning i ett argutbrott utlöst av kvarglömda potatisskal i slasken. Löjligt, jag vet men ändå bra. När ilskan kom hände nåt inom mig. Jag insåg att det fortfarande finns kämparglöd. Om än en svag sådan.

Jag kan inland känna att jag är som instängd i en gammal rostig kakburk. Jag vill ut men locket är tungt och trögt, lite skevt kanske. Att fånga dagen kan vara svårt i mitt tillstånd, det handlar mer om att fånga de korta ögonblicken. Beundransvärt är dock att Jonas stadigt finns där, villig att hjälpa till och räcka mig en hand. Bara jag ber pm det...

... vilket är väldigt svårt för mig. Jag försöker verkligen och blir förmodligen bättre på det för varje dag. Men det är både svårt och jobbigt att visa mina svagheter och blotta min litenhet. Det är ku så mycket enklare att lägga locket på. Tyvärr blir ju burken slutligen full och hotar att explodera.

Livet är aldrig enkelt och vägen sällan rak...