Dagens läkarbesök hade i princip bara ett syfte. Sjukskrivning. Det var inget svårt alls att bli sjukskriven. Som läkaren så lugnt påtalade, jag har fått mer än nog. Nu är jag alltså hemma tills reumatologen i Linköping tar över.

Det är jäkligt påfrestande psykiskt. Speciellt jobbigt är tanken på att inte kunna fortsätta på min nya tjänst. Jag ville verkligen och försökte in i det sista.

Nu ska jag bara ta tag i ännu en svår bit, ringa och berätta för min chef. Han har ju föreställt sig att jag snart är tillbaka. Själv börjar jag fundera på om jag någonsin mer kommer kunna jobba.

Ibland blir världen verkligen mörk omkring mig. Jag känner att jag sviker alla, att jag mest är till besvär. Då blir det tungt. Men mitt i allt detta så är Jonas verkligen fantastisk och hans positiva och kravlösa sätt hjälper mig. Svårare är det med barnen. De får se och höra en mamma som inget orkar och som dessutom inte har råd med något. Karensdagar och sjukpenning äter hål i plånboken.

Men än är jag inte redo att ge upp!