Somliga människor här i världen har en märklig förmåga att bara rycka på axlarna och liksom inte bry sig. Jag skulle vilja ha lite mer av den egenskapen. Inte så att jag inte skulle bry mig alls, bara tillräckligt för att inte ätas upp inifrån av olika saker. Nåt som jag förmodligen har varit ganska bra på att dölja är min enorma långsinthet. Jag kan svälja och gå vidare men aldrig att jag glömmer en oförätt. Den kan liksom ligga och lura nåt så alldeles i mitt inre. Ingen bra egenskap, jag vet. Äter förmodligen energi. Människor som gjort mig illa kan faktiskt ha ändrat sig, på riktigt, och sedan vara uppriktigt ledsna för sin felhandling.

"Man dömer andra utifrån sig själv", sa min mamma ofta. Själv har jag gjort om det lite, "Det beror på vad man har i ryggsäcken hur man reagerar". Just nu har jag väl en jäkla oreda i min egen ryggsäck, saker som jag trodde jag kastat ur visar sig ligga där i botten och störa.

Något som jag verkligen har anammat i mitt liv är att det är bättre att knipa igen än att säga något som kan såra. Det här gäller framförallt de som står mig nära. Tyvärr blir även det problematiskt. Jag kan vara tokarg, eller asirriterad på något som nån gör eller gjort, eller ännu mera inte gjort och så ger jag inte minsta hint om det. Hela min kropp och själ uppvisar tecken på att något är galet men munnen kniper igen. Oschysst och obra. Jag vet om mina brister, nåt så in i vassen, jag har en uppsjö. Så vad har jag för rätt att klaga på nån annan?

Tänk vad skönt det vore att bara kunna rycka på axlarna och flyta med strömmen (å andra sida.... bara döda fiskar gör det, flyter medströms alltså).

Nope, jag är allt annat än död. Just nu ligger väl fokuset på att prioritera, då orken är knapp måste saker väljas bort. Det är inte alltid som mina val gillas men... jag gör dem utifrån oredan i min ryggsäck. Jag vetockså att jag därmed blir dömd av andra, men det är också utifrån vad de har i sina ryggsäckar.

Och som det för länge sen blev skrivet: Den som är utan skuld kan kasta första stenen...

 

Barbamamma

20 oktober 2012 22:18

Man kan träna upp det där, tänka, vad gör det om hundra år? man kan bli bättre på att släppa taget om saker och känslor...min svaghet är istället att jag inte kniper igen, suck, jag fräser till och får sen ägna möda åt att reparera. Delvis reagerar man på grund av vad man har i ryggsäcken, men delvis är det medfött, min dotter kan sura länge men blir inte alls fort arg, jag är tvärtom och det kunde vara klurigt när hon var mindre. KRAM:-)

http://barbamammas.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...