Eller frågan kanske ännu hellre är "Varför händer det inget?". Nu tänker jag inte alls på hur skolorna hanterar Covid-19 utan på min egen hälsa. Jag är så galet trött att jag inte får något gjort alls. Och får jag något gjort slutar det med att jag gör som i går kväll, går och lägger mig vid 20-tiden. Jag somnade verkligen bums och vaknade inte alls extra tidigt. 

Min kropp behöver utökad sömn det är tydligt det. Men varför? Jag är inte förkyld eller krasslig, det enda är att jag har huvudvärk på daglig basis och det är iofs mattande. Jag är så trött att allt annat skjuts åt sidan. Det här har pågått sedan slutet av september. I dessa tider när vi ska hålla oss på hemmaplan blir inget socialt umgänge lidande men jag hade aldrig orkat även om läget vore annorlunda. 

Varje morgon tänker jag "nämen, i dag är nog dagen jag måste vara hemma". Men jag är inte det. När jag väl kommer i väg så lättar läget. Jag blir pigg av att träffa mina små kollegor, eleverna i klassen. De ger en väldig mening i mitt liv. 

Nej, nu är det hög tid att jag ger  mig ut i mörkret för att kissa hundar. Och redan nu vilar jag mig i tanken att dagen har ett slut och att jag kan få gå och lägga mig tidigt. 

Önskar er en bra onsdag, förhoppningsvis en piggare variant än min. 

Då har vi kommit halvvägs igenom november. Så himla skönt, det är den värsta måndaden enligt mig. Januari är ganska trist också när man har lämnat julen bakom sig och liksom ska  in i nya rutiner igen och mörkret omsluter en på värsta möjliga sätt. 

I dessa tider gäller det att glädja sig åt det lilla. En blomma som blommor efter ett års väntan. Jag tänker så klart på min novembberkaktus. Jag köpte den i blomaffären här i byn förra året. Då var den full av knoppar men de är sjukt känsliga för omflytt så den tappade givetvis alla sina blommor och knoppar. I år har jag verkligen pysslat om den och den återgäldar omtanken med en hel drös av knoppar som sedan blommar. 

Ett annat projekt att glädjas åt är det som gäller min matmöbel. Bordet har slipats och målats och dynorna är nu omklädda. Jag har bara fyra stolar kvar att ge lite ny färg. 

Två lager med tyg satt på stolarna. Jag tog bort det yttersta men lät orginaltyget sitta kvar, av ren lathet. Det var fastsatt men hundratals små möbelnubb och där tog orken slut, att pillra bort dem kändes som ett för stort jobb. 

Efter ett tips så köpte jag en extra gardin att använda som tyg. Det kommer bli mycket turkost hemma hos mig och det känns bättre än bra. Gardiner, filtar, kuddar och ljuslyktor kommer att gå i samma färgskala. Kanske tröttnar jag sen men det får bli en bra start. 

Kimmohunden, min stora, tunga, gamla älskling hoppar sällan upp till mig i soffan. Kanske är han lite stel i bakbenen och lederna men under veckan som gått har han visat att även han vill vara nära och bli ompysslad. Han är inte lika behändig att gosa med i jämförelse med Freja. Trots det händer det ibland att han också vill sitta i knäet eller som här, ligga mellan mina ben i soffan. 

Lägger man sig vid 21:30 är man utsövd vid 06:30. I alla fall är jag det. Förra lördagen gick jag och la mig vid kvart över åtta, i går höll jag mig till halv tio. Jag somnade bums och sov riktigt bra under hela natten. 

Att få tassa upp, släppa ut hundarna och katten, göra en kopp té, tända ljus och slå på en julfilm från Netflix är absolut vardagslyx för mig. En timma senare bytte jag téet mot kaffe och film mot Nyhetsmorgon. Jag har sagt det förr och säger det igen, älskar söndagsmornar. 

Hittade den här bilden i en grupp på FB. Den illusterar vekligen min känsla väldigt väl. PÅ jobbet har jag barn som sitter med händerna i munnen, tuggar på pennor, går på toa utan att tvätta sig efteråt, vill komma nära, vill ha kramar, som kramar varandra, som är nära varandra under bus och lek, som nyser rätt ut och mycket mer. Ni fattar ändå grejen, de är potentiella smitthärdar 24/7. 

Barnen är på inget sätt sjukare än vanligt men många av personalen vilket ger ett stort flöde av vikarier utifrån. Läget på min arbetsplats är ansträngt. Så pass att högstadiet ska slå om till distansundervisning. Vi på mellan får jobba kvar på plats vilket är en himla tur för mig då mina små fyror ännu inte fått sina datorer. De är slut hos leverantören så det lär dröja.

Det man gör för oss på mellan är att lyfta upp ett par klasser från mellan till högstadiets lokaler för att komma ifrån trångboddheten. Det blir nog bra. Det bästa är att jag får vara kvar i mitt eget klassrum där jag har alla grejor nära tillgängligt. 

Nu börjar det bli dags för frukost och att sedan ta tag i dagen som kommer innehålla alltifrån målning, spegelköp och givetvis hundpromenader i dysterkvistsvädret. 

Önskar er alla en finfin dag och jag tycker att alla ska samla sina krafter för att sätta upp sina ljusslingor mm på balkonger och i trädgårdar. Låt oss alla göra omvärlden något ljusar. Det är inte julbelysning utan se det som vinterbelysning. 

Go förmiddag!

Helgerna går som veckorna, alldeles för fort. Jag har bara tagit det lugnt, varit en vända in till stan men annars mest varit hemma. Jag har börjat froseriet i julfilmer och kände att jag saknade glöggen. Ska nog stanna till på Ica i eftermiddag och köpa både glögg, pepparkakor och brieost. 

I fredagsmorse stannade jag till på Kullersta skogskyrkogård för att tända ljus hos mamma. Jag hade också med mig en dekoration, det blev bra men jag bestämde mig bums att köpa ännu en lite kruka med granris och kottar för att det skulle bli mer balans i smyckningen. Det fixade jag till redan på eftermiddagen. 

Soluppgången var verkligen magisk i fredagsmorse. Det var en ovanligt ljummen höstdag. Jag tycker verkligen att solljuset behövs så här års. Det gäller att lapa i sig det lilla som bjuds. 

På eftermiddagen kom bror och hämtade min bil så jag blev med moppe istället. Den har fått stå parkerad på framsidan för jag har verkligen inte behövt åka nån stans. Vovvarna blir så glada när jag kommer hem innan det är mörkt. Det är väldigt mycket mysigare att gå i dagsljus än i det kompakta mörkret. 

Busfreja fyllde fem år i går. Det firades med både ben och en burk med blötmat. Först hade jag tänkt göra som så många andra, bjuda på leverpastejstårta men Kimmos mage har lite svårt att tåla pastej i större mängd. 

I går kväll tror jag att det blev årets sista grillning. Supergott kött men ugnsrostad spetskål till. Mat är verkligen något av det bästa som finns. 

Om en stund ska jag i väg och "hämta" en matgrupp. Den är köpt den via marketplace.  Visserligen har jag  redan matmöbler men ett högblankt bord gör sig inte i mitt nya boende. Jag har tur och får både bil och släpkärrehjälp i dag. Perfekt, möblerna finns i Katrineholm så det blir nån timmas bilväg både dit och hem. 

Det jag egentligen måste ha nu är spotlights till hallen, sänglampor, sängbord till Elis samt gjutjärnsstekpanna. Ingen panik alls men jag håller mina ögon öppna. 

Nu har jag sett Nyhetsmorgon, druckit två koppar kaffe, varit ute med hundarna och vaknat till ordentligt. Jag har sagt det förr och säger det igen, jag älskar de här långa och långsamma helgmornarna som försiktigt glider över i både förmiddag och lunchtid utan att jag varit speciellt produktiv. Jag får ner min inre stress och blir liksom laddad inför en ny arbetsvecka. Så himla skönt att veta att jag varje måndagsmorgon går till ett jobb som jag älskar. 

Nu änskar jag er en finfin söndag!

Go förmiddag!

Den här helgen har varit både dimmig och ganska så mörk. Solen har inte lyckats bryta igenom många gåner och det har verkligen känts som att det aldrig blir dag. Under fredagen tog jag en promenad i min blivande hemstad tillsammans med Tyra som redan bott i Linköping i drygt 2 år. När jag flyttar till  ny stad, det har ju iofs bara hänt 3-4 gånger, brukar jag investera ganska mycket tid i att lära känna staden. Göra den till min, äga den. Det är viktigt att bli hemma där, det är lättare att tycka om det man känner och vet mera om. Okunskap är farligt i så många olika fall. 

Jag tog bara med mig Freja på den här utflykten. Kimmo tycker inte om att åka bil så han slapp. Det jag kunde notera är att Freja blir superstressad av trafikljuden. Det kändes inte så bra. Jag ska ju bo mitt i smeten. Det blir till att leta upp områden med lugn och ro för längre promenader i vardagen. 

Runt stångån fanns fina promenader helt i samma klass som den Norrköping har runt strömmen. 

Men hur gulligt är inte det här lilla paret? En fin liten installation. 

Höstvackert trots diset och den mulna himlen. 

Jag älskar Pilar, alltså trädet. Jag vet inte om jag minns rätt men mamma kallade alltid dessa för silverpilar. De är vackra och maffiga. I skymningen ser de ut som jättelika troll. 

Den här lilla tjejen var helt slut efter långpromenad i ny miljö. Lite frusen var hon också och kurade i hop sig så gott under en filt. 

På kvällen passade jag på att ta en stund i bubbelbadet. Givetvis under Frejatösens uppsikt. Det gäller ju att se till att matte inte somnar i badet. 

I dag måste jag nog in till stan för att köpa flyttkartonger men det får bli ett snabbt in - snabbt ut- besök. Därefter kan jag lugnt och metodiskt ta och gå igenom en hörna i taget här hemma. Rensa ut, kasta och packa. 

Jag hoppas ni går en fin söndag, att ni följer de allmänna råden och är rädda om varandra. 

God morgon vänner!

Då så har vi drabbats av lite strängare restriktioner pga Vovid-19. Ingen strosande i affärer eller fikande, inte ens om man håller avstånd. Jag gissar att vi har alla respektlösa människor att tacka för det. Alla som kört på som om ingen pandemi funnits. De som tog första tillfället i akt att boka en resa på höstlovet, som trängts på krogar och i barer och liknande. Förmodligen de som tror att de är odödliga för att de tränar regelbundet, äter rätt och tror sig vara i sitt livs form. De måste vara lätt dumma i huvudet som inte tagit till sig att viruset slår helt oberäkneligt. Unga starkt, medelålders i fin form har ju hamnat i respirator och tom avlidit medan vissa äldre har klarat det mycket bra. Vi bär ju alla ett ansvar inför varandra. Var är solidariteten? 

Jag tänker på alla som jobbar inom vården. Som de slitit och utan möjlighet till återhämtning i form av semester eller ens vanlig helgledighet. Nån skrev på sociala medier att "de har ju haft det lugnt ett tag". Ja, lugnare på coronafronten men alla andra fortsätter att vara vanligt sjuka och uppta platser inom vården. Lägg därtill ett antal coronapatienter som kräver så mycket extra i form av specialutrustning och behandling. Ni inom vården, ni är faan mina hjältar. Jag önskar jag kunde göra något mer för att stötta er än att hålla avstånd och "isolera" mig efter arbetstid. 

Ja, jag ska nu enligt de nya riktlinjerna inte träffa andra än de jag bor med... Jag har ett stort gäng med kollegor på jobbet jag inte bor med och ett 20-tal elever som inte har samma adress som mig heller. Att jag träffar dem i lokaler där jag inte kan hålla avstånd räknas inte. Bara i mitt arbetsrum står 5 skrivbord på en yta av ca 10 kvm. Svårt med avståndet där...

Jag får göra mitt bästa. Hålla tummarna för att viruset tar omvägen förbi min arbetsplats. Fast iofs har jag ju redan kollegor där som drabbats. Jag har full förståelse för att skolan är en viktig funktion för att hela samhället ska kunna fortsätta och fungera. Men det måste kunna göras mera. Kanske kan man ha varannandag-undervisning med en halva av klassen i taget. Då kan vi hålla avstånd och det blir kanske mer intensivundervisning. 

I dag skulle jag ha träffat Systeryster men valde att ställa in. Det skulle kännas kriminellt att strosa runt på stan och sedan ta en kaffe på ett fik. Det får bli hundpromenad utomhus med dottern istället. Vi bor ju inte heller i hop men sågs tidigare i veckan och varken hon eller jag har träffat någon annan sen dess. 

Jag väcktes ganska tidigt av sms-signal som meddelade att mina paket kommit. Ett från Apotea och ett från Shein. Precis vad jag behövde när mycket runt omkring är rörigt och stökigt. Allergimedicin och vitaminer är väl inte superkul men barnen behövde det och på Apotea är det galet prisvärt. Så nu finns det både tabletter, nässpray och ögondroppar till sonen. Tyra ska få kosttilskott för veganer. Från Shein kom 4 blusar och två härliga ponchos. Det känns som en härlig höstpresent till mig själv. 

Nu så hoppas jag att ni följer de nya råden. Det kanske kan bli lite tråkigare och för mig är det illa att inte få gå på gym då min kropp far illa av det redan efter en vecka. Jag får försöka balansera upp det med långsamma hundpromenader och de "hemmaövningar" som sjukgymnasten givit mig. 

Ha en underbar fredag!

God morron!

Om inte om fanns så skulle kanske många må så mycket bättre. Det där "omet" ställer till det för så många. Det ställer till det för mig. Jag tror att jag skrivit om det här förut men livet är som ett hjul, dess lättare och svårare perioder återkommer. Ibland regelbundet och ibland mer som en ryckig bergochdalbana. 

När vi börjar fundera kring våra val i livet och snubblar över det där djävla "om" då är det som Herr Ågren knackar på. Och gläntar man då på dörren är det kört. Jag har blivit ganska så duktig på att glänta på den där dörren, faktiskt öppna den helt, för att med full tillfredställelse slamra den rätt i ansiktet på den där jobbiga jäveln. 

Eftersom jag är i en livsförändring av modell större så trampar Herr Ågren runt i mina hasor. Det stör mig, det stör mig big time. Jag blir på riktigt förbannad. Det är hur lätt som helst att börja tänka tankar som "varför valde jag så då?", "Varför agerade jag inte annorlunda?". Jag vill på nåt knäppt sätt ta på mig hela ansvaret för så mycket, alltifrån sjuk arbetsmiljö till ofungerande livssituation. Men va fasen, jag är ju inte ensam. När jag gjorde mina val gjorde jag det inte med inställningen "Nu jäklar ska jag fatta ett beslut som jag kommer ångra." Nej, alla beslut jag fattar gör jag givetvis, som de flesta av oss, med inställningen att det är det bästa och mest logiska just då. Sen kan det ju faktiskt vara så att det man utlovats inte riktigt håller måttet utan snarare blivit en besvikelse. Som ett  felköp från nätet. 

Lite som det här, det verkade så bra både till färg och form. Figuren finns där men passformen är galet fel. (lånad bild)

Nu har jag omigen gjort en massa val och tagit beslut och jag är på riktigt nyfiken på hur det ska gå. Hur ska jag reda ut det här? Förändringen kanske inte leder till något bättre men det kommer leda till utveckling. Att utvecklas som människa är viktigt för mig. Jag dras till andra människor som är reflekterande och förändringsbenägna. De blir intressanta. Människor som ansett sig färdiga och klara vid 30 och som lutar sig tillbaka med inställningen att "sån här är jag" är inte kompatibla med mig, jag finner det oattraktivt. Och nu menar jag inte det sexuella utan mera interagerande. 

I går umgicks jag med "mina ungdomar", alltså min son, min dotter och min svärson. Personer som jag tycker är sinnesbilden av progression, utveckling, reflektion och framtidsplaner. Säkerligen kommer inte alla deras planer gå i lås men de har drömmar. De agerar aktivt för att nå det mål de har satt. Ibland behöver de ändra sina planer eller ta omvägar men de har liksom inte givit upp.

Andra gånger möter jag personer som "hamnat" nån stans av ren tur, eller otur. De hade inte planerat att vara där, de har inga tankar om hur de ska gå vidare men de är där... och de kommer vara där tills ödet vill annorlunda. Eller snarare att omständigheterna tvingar dem att agera. 

Jag jobbade en gång, som mycket ung, på ett lager. Jag pratade då med "gamla kvinnor", de var typ i den ålder jag är nu. De berättade för mig att de fick jobbet efter 9:an. De jobbade och sen träffade de en kille, blev med barn och därefter rullade det bara på. De tyckte inte alls om sitt jobb. De hade alltid söndagsångest och semestern var det som fick dem att överleva. De hade hållit på så i 30-40 år. Sånt är skrämmande. Jag jobbar inte för att kunna leva, jobbet är för mig en viktig del i livet. Det mest tragiska med dessa kvinnor var att de också kunde berätta att de som mycket unga drömt om att bli veterinär, farmaceput eller läkarsekreterare. Drömmar som aldrig blev av. Livet kom liksom emellan. När de väl fick barn var det inte läge att överge ett relativt välavlönat arbete. 

Jag har alltid velat bli lärare, jag har inte en dag önskat att jag valt annorlunda. Jag har hela tiden tyckt att jag utvecklats och mött utmaningar. Jag har liksom kunnat känna att mitt intellekt prövats. På inget sätt känner jag mig supersmart eller bättre än andra men jag känner mig nöjd med att möta prövningar. Det är det där lilla extra som får mig att må bra. Att jobba lite extra hårt, att läsa på lite extra, att bara vara där lite extra. 

Absolut har jag ibland tänkt tanken att jag skulle vilja jobba i kassan på Coop men bara "extra". Utöver mitt vanliga uppdrag. För att jag tror att det kan utveckla mig ännu lite till. Jag är inte en person som tapetserar om ett rum två gånger med samma tapet. Det ligger inte för mig. Å de som väljer att göra så ligger inte för mig heller. Förutsägbarhet inom vissa områden är inte min grej. Jag måste ändå tillstå att det ger en viss trygghet och jag har full förståelse för de som har sin ram som de håller sig inom. Även jag har en ram som jag trivs inom. Ambivalent inför detta och förmodligen lite motsägelsefull är vad jag är.

Ibland tänker jag "Det är tur att mamma och pappa är döda för mina livsval skulle tagit livet av dem".  Eller så kanske de skulle förstå, förstå så förfärligt väl. Min pappa tyckte utbildning var otroligt viktig. Något han själv blev berövad på. Sorgligt att hans lärare for till farfar Ossian och farmor Margareta och bad om att min far skulle få ta realen. Men nej, min pappa (en riktig vekling rent fysiskt) skulle bli dräng endast 13 år gammal. Min farfar skulle jag verkligen vilja säga ett sanningens ord. Att bli bonde var det enda som räknades i hans ögon. En mycket inskränkt person, en person som bär ansvar över en stor avkomma men på vilka vilkor? Vi som är ett par generationer efter inser det sjuka i det här. Det gör nog inte barnen till någon som är född vid 1800-talets slut. Jag som gärna hittar förklaringar till andra människors tillkortakommanden skyller i det här fallet på "hur samhället såg ut" på 1950-1960-talen. 

Och mamma, hon hade koll på det mesta. Hennes kompetens var väldigt stor. Hon kunde så otroligt många olika saker, de flesta inom hem och hushåll samt vård. Det var ju där som kvinnorna hamnade på den tiden. Den första generationen kvinnor som skulle både jobba heltid OCH ensam ansvara för hem och barn. Där började vägen mot utbrändheten, medelklassens kvinnor som fick dubbelarbeta.  Det som är roligt när jag tänker på henne är att hon faktiskt vidareutbildade sig på senare år. Det fick verkligen henne att blomma ut. Pappa gjorde nog det också när han blev ett ess inom det fackliga. 

Jag kan bli ledsen över att jag aldrig fick berätta för mina föräldrar att jag faktiskt är stolt över dem. Att jag ofta, ofta berättar om dem för mina elever i skolan och att ungarna där älskar dessa historier. Det är inte bara barn som behöver höra att de gör ett bra jobb, barnens föräldrar behöver åtminstone nån gång få höra det från sina egna barn. Jag lät nog aldrig mina föräldrar veta hur mycket jag har att tacka dem för. Jag har ju sagt tack många gånger men inte det där innerliga tacket för att de var de som de var. Det kom så mycket sjukdom i vägen att vi aldrig fick den tiden, fokuset låg alltid på annat. 

Jag tror nog, när jag tänker efter, att båda mina föräldrar skulle tycka att jag är ganska modig. Jag gör något nytt även om jag är lite rädd. Vad det sen blir av det är en helt annan fråga. Rent yrkesmässigt så tror jag att jag kommer utmanas i "östergötlands Rosengård" och när det kommer till det privata... Jag kommer äntligen kunna finnas där för MINA barn. Jag kommer ha öppen dörr för mina barn och vara tillgänglig för dem... Jag känner ganska starkt att jag har svikit dem lite de senaste åren. Kanske är det som så att jag alltid kommer ha en viss ångest och skuldkänslor över alla mina dåliga val som påverkat dem. Men de där valen har utvecklat både mig och dem en hel del. Och Tyra och Elis är de finaste av människor så helt "screwed up" har de inte blivit. Barn är alltid barn och de behöver sina vuxna. Så kan vi vända på det hela. Vi vuxna behöver finnas där för våra egna barn. De behöver iallafall känna att vi finns där på lika villkor. 

Nu så har jag flummat i tanken ännu en gång. Det blir lätt så när mina ungdomar varit här. De är så galet sköna och säger verkligen vad de tycker och tänker. De har tankar, inte bara nån form av krav på att mamma måste hjälpa. Jag gillar det. De är tänkande personer och jag känner en tacksamhet över att deras pappa och jag har fått just dem. Och jag är så klart oerhört tacksam över bonusen i form av världens finast svärson.

Nu önskar jag er en finfin torsdag. Det ser ut att bli en underbar höstdag, perfekt för en promenad ute i naturen så passa på att njuta. 

...när man är uppe innan Nyhetsmorgon börjat, ja då får man titta på travet...

God morgon på er!

Jag började min dag redan 04:30. Ozzy vaknade till när jag gick upp för att gå på toa. Först ville han ha mat, sen ville han gå ut och därefter kunde jag inte somna om. Jag låg kvar i sängen en stund och lyssnade på pod. Jag har hittat P3ID som mer eller mindre gestaltar och berättar om en känd persons liv. Intressant. Jag lyssnade på historien om Chelsea Manning som föddes som Brad. En mobbad kille som läcker krigsdokument till Wikileaks. När han döms kommer hon ut som kvinna. Hon benådas av Obama men sitter nu i husarrest då hon vägrar vittna mot Julian Assange. 

Jag klev upp vid halv sex och gjorde som jag brukar, släpper ut hundar, dricker kaffe och ser på Nyhetsmorgon. I dag smet dock Freja i väg från sin mysplats under filten ochh upp på övervåningenför att gosa med Tyra som spenderat natten här. I eftermiddag kommer även Peter och Elis på lunch så jag får verkligen mina depåer av barnen påfyllda. 

Jag hade tänkt taco till lunch men det fick bli ett omtänk, istället ska jag göra pastagratäng med grönsallad till. Jag gör den på kalkonbacon eftersom Tyra inte äter kött i annan form än fisk och fågel. Tänk så mycket roligare det är att laga mat när man lagar till fler än sig själv. Jag kan verkligen se mig själv vara den som bjuder hem barnen på söndagsmiddag lite då och då på samma sätt som min mormor bjöd hem mina föräldrar och syskon på middag nästan varje söndag. Tillfällen då man möts och skapar nya minnen samtidigt som man får en fin inblick i varandras liv. 

Nu har ljuset, så pass som det kan bli en gråregning höstdag, kommit till oss och det är dags att ta tag i dagen. 

Ha det bäst!

Gomorron!

Startar med en bild som har 4 år på nacken men är lika fin och värdefull för mig ändå!

Men alltså, hörrni! Det är för underbart och härligt det här med lov. Vanligt folk har semester och många tar ut den sammanhängande på sommaren. Vi lärare, de av oss som inte har bytt till 40-timmars vecka, har vår inarbetade tid och får därmed ledighet både sammanhängande och utspritt. Alla behöver egentligen lite ledigt på hösten. 

I dag tog jag sovmorgon till halv sju. Kan tillägga att jag somnade i soffan vid 19:30 så jag har sovit en sådär 10-11 timmar i natt. Helt galet, men jag tror att jag är lite utmattad. En kombination av jobb och privatliv. Jobbet är ganska så fantastiskt just nu. Jag har en superfin klass som ger mer än den tar. Det var ganska länge sedan jag kände att det var så. 

Precis som i går startar jag dagen på bästa sätt, med kaffe, favoritdoftljuset, hundmys och Nyhetsmorgon. Freja älskar filtar så hon ligger nu totalt gömd under en filt nära, nära mig. Katten har fått blötmat och ligger nöjd och sover i Kimmos Biabädd. Det är väl gött att ett av djuren fattat tycke i den dyra bädden. Kimmo ligger helst på golvet vilket inte är så bra då han får liggsår på sina armbågar. 

Tidig morgon betyder check av mailkorgen. Jag har svarat på ett par jobbmail. Det bekommer inte mig alls, fast många säger att man ska låta bli. Att svara i lugn och ro på mail, att kunna svara genomtänkt och tämligen välformulerat känns bara bra. Det skulle stressa mig mera att komma tillbaka och ha typ 100 mail i inkorgen att svara på. Det är då man börjar svara kortfattat, otydligt och säkerligen felformulerat så missförstånd uppstår.

I dag ska jag hämta Tyra, vi ska gå en loppisrunda, handla mat till i kväll och till vår tacolunch i morgon. Jag har ju en lista på en sisådär 10-15 saker som jag ska hålla ögonen öppna inför. Det blir en del farande i bil för mig i dagarna. Inget som är superbra för min kropp, det ger värk i bäcken, nacke och axlar. Jag måste komma i håg att balansera upp det genom att träna. Dessvärre sa jag upp mitt årskort på det lokala gymmet, jag trodde jag hade tre månaders uppsägningstid men det var det visst inte. Tror jag får slå till på ett 10-kort. Att träna hemma har jag aldrig varit bra på. 

Nu ska jag ta tag i dagen och hoppas att ni kan göra detsamma i ett lagom tempo.

Ha en trevlig tisdag!