God morron!

Om inte om fanns så skulle kanske många må så mycket bättre. Det där "omet" ställer till det för så många. Det ställer till det för mig. Jag tror att jag skrivit om det här förut men livet är som ett hjul, dess lättare och svårare perioder återkommer. Ibland regelbundet och ibland mer som en ryckig bergochdalbana. 

När vi börjar fundera kring våra val i livet och snubblar över det där djävla "om" då är det som Herr Ågren knackar på. Och gläntar man då på dörren är det kört. Jag har blivit ganska så duktig på att glänta på den där dörren, faktiskt öppna den helt, för att med full tillfredställelse slamra den rätt i ansiktet på den där jobbiga jäveln. 

Eftersom jag är i en livsförändring av modell större så trampar Herr Ågren runt i mina hasor. Det stör mig, det stör mig big time. Jag blir på riktigt förbannad. Det är hur lätt som helst att börja tänka tankar som "varför valde jag så då?", "Varför agerade jag inte annorlunda?". Jag vill på nåt knäppt sätt ta på mig hela ansvaret för så mycket, alltifrån sjuk arbetsmiljö till ofungerande livssituation. Men va fasen, jag är ju inte ensam. När jag gjorde mina val gjorde jag det inte med inställningen "Nu jäklar ska jag fatta ett beslut som jag kommer ångra." Nej, alla beslut jag fattar gör jag givetvis, som de flesta av oss, med inställningen att det är det bästa och mest logiska just då. Sen kan det ju faktiskt vara så att det man utlovats inte riktigt håller måttet utan snarare blivit en besvikelse. Som ett  felköp från nätet. 

Lite som det här, det verkade så bra både till färg och form. Figuren finns där men passformen är galet fel. (lånad bild)

Nu har jag omigen gjort en massa val och tagit beslut och jag är på riktigt nyfiken på hur det ska gå. Hur ska jag reda ut det här? Förändringen kanske inte leder till något bättre men det kommer leda till utveckling. Att utvecklas som människa är viktigt för mig. Jag dras till andra människor som är reflekterande och förändringsbenägna. De blir intressanta. Människor som ansett sig färdiga och klara vid 30 och som lutar sig tillbaka med inställningen att "sån här är jag" är inte kompatibla med mig, jag finner det oattraktivt. Och nu menar jag inte det sexuella utan mera interagerande. 

I går umgicks jag med "mina ungdomar", alltså min son, min dotter och min svärson. Personer som jag tycker är sinnesbilden av progression, utveckling, reflektion och framtidsplaner. Säkerligen kommer inte alla deras planer gå i lås men de har drömmar. De agerar aktivt för att nå det mål de har satt. Ibland behöver de ändra sina planer eller ta omvägar men de har liksom inte givit upp.

Andra gånger möter jag personer som "hamnat" nån stans av ren tur, eller otur. De hade inte planerat att vara där, de har inga tankar om hur de ska gå vidare men de är där... och de kommer vara där tills ödet vill annorlunda. Eller snarare att omständigheterna tvingar dem att agera. 

Jag jobbade en gång, som mycket ung, på ett lager. Jag pratade då med "gamla kvinnor", de var typ i den ålder jag är nu. De berättade för mig att de fick jobbet efter 9:an. De jobbade och sen träffade de en kille, blev med barn och därefter rullade det bara på. De tyckte inte alls om sitt jobb. De hade alltid söndagsångest och semestern var det som fick dem att överleva. De hade hållit på så i 30-40 år. Sånt är skrämmande. Jag jobbar inte för att kunna leva, jobbet är för mig en viktig del i livet. Det mest tragiska med dessa kvinnor var att de också kunde berätta att de som mycket unga drömt om att bli veterinär, farmaceput eller läkarsekreterare. Drömmar som aldrig blev av. Livet kom liksom emellan. När de väl fick barn var det inte läge att överge ett relativt välavlönat arbete. 

Jag har alltid velat bli lärare, jag har inte en dag önskat att jag valt annorlunda. Jag har hela tiden tyckt att jag utvecklats och mött utmaningar. Jag har liksom kunnat känna att mitt intellekt prövats. På inget sätt känner jag mig supersmart eller bättre än andra men jag känner mig nöjd med att möta prövningar. Det är det där lilla extra som får mig att må bra. Att jobba lite extra hårt, att läsa på lite extra, att bara vara där lite extra. 

Absolut har jag ibland tänkt tanken att jag skulle vilja jobba i kassan på Coop men bara "extra". Utöver mitt vanliga uppdrag. För att jag tror att det kan utveckla mig ännu lite till. Jag är inte en person som tapetserar om ett rum två gånger med samma tapet. Det ligger inte för mig. Å de som väljer att göra så ligger inte för mig heller. Förutsägbarhet inom vissa områden är inte min grej. Jag måste ändå tillstå att det ger en viss trygghet och jag har full förståelse för de som har sin ram som de håller sig inom. Även jag har en ram som jag trivs inom. Ambivalent inför detta och förmodligen lite motsägelsefull är vad jag är.

Ibland tänker jag "Det är tur att mamma och pappa är döda för mina livsval skulle tagit livet av dem".  Eller så kanske de skulle förstå, förstå så förfärligt väl. Min pappa tyckte utbildning var otroligt viktig. Något han själv blev berövad på. Sorgligt att hans lärare for till farfar Ossian och farmor Margareta och bad om att min far skulle få ta realen. Men nej, min pappa (en riktig vekling rent fysiskt) skulle bli dräng endast 13 år gammal. Min farfar skulle jag verkligen vilja säga ett sanningens ord. Att bli bonde var det enda som räknades i hans ögon. En mycket inskränkt person, en person som bär ansvar över en stor avkomma men på vilka vilkor? Vi som är ett par generationer efter inser det sjuka i det här. Det gör nog inte barnen till någon som är född vid 1800-talets slut. Jag som gärna hittar förklaringar till andra människors tillkortakommanden skyller i det här fallet på "hur samhället såg ut" på 1950-1960-talen. 

Och mamma, hon hade koll på det mesta. Hennes kompetens var väldigt stor. Hon kunde så otroligt många olika saker, de flesta inom hem och hushåll samt vård. Det var ju där som kvinnorna hamnade på den tiden. Den första generationen kvinnor som skulle både jobba heltid OCH ensam ansvara för hem och barn. Där började vägen mot utbrändheten, medelklassens kvinnor som fick dubbelarbeta.  Det som är roligt när jag tänker på henne är att hon faktiskt vidareutbildade sig på senare år. Det fick verkligen henne att blomma ut. Pappa gjorde nog det också när han blev ett ess inom det fackliga. 

Jag kan bli ledsen över att jag aldrig fick berätta för mina föräldrar att jag faktiskt är stolt över dem. Att jag ofta, ofta berättar om dem för mina elever i skolan och att ungarna där älskar dessa historier. Det är inte bara barn som behöver höra att de gör ett bra jobb, barnens föräldrar behöver åtminstone nån gång få höra det från sina egna barn. Jag lät nog aldrig mina föräldrar veta hur mycket jag har att tacka dem för. Jag har ju sagt tack många gånger men inte det där innerliga tacket för att de var de som de var. Det kom så mycket sjukdom i vägen att vi aldrig fick den tiden, fokuset låg alltid på annat. 

Jag tror nog, när jag tänker efter, att båda mina föräldrar skulle tycka att jag är ganska modig. Jag gör något nytt även om jag är lite rädd. Vad det sen blir av det är en helt annan fråga. Rent yrkesmässigt så tror jag att jag kommer utmanas i "östergötlands Rosengård" och när det kommer till det privata... Jag kommer äntligen kunna finnas där för MINA barn. Jag kommer ha öppen dörr för mina barn och vara tillgänglig för dem... Jag känner ganska starkt att jag har svikit dem lite de senaste åren. Kanske är det som så att jag alltid kommer ha en viss ångest och skuldkänslor över alla mina dåliga val som påverkat dem. Men de där valen har utvecklat både mig och dem en hel del. Och Tyra och Elis är de finaste av människor så helt "screwed up" har de inte blivit. Barn är alltid barn och de behöver sina vuxna. Så kan vi vända på det hela. Vi vuxna behöver finnas där för våra egna barn. De behöver iallafall känna att vi finns där på lika villkor. 

Nu så har jag flummat i tanken ännu en gång. Det blir lätt så när mina ungdomar varit här. De är så galet sköna och säger verkligen vad de tycker och tänker. De har tankar, inte bara nån form av krav på att mamma måste hjälpa. Jag gillar det. De är tänkande personer och jag känner en tacksamhet över att deras pappa och jag har fått just dem. Och jag är så klart oerhört tacksam över bonusen i form av världens finast svärson.

Nu önskar jag er en finfin torsdag. Det ser ut att bli en underbar höstdag, perfekt för en promenad ute i naturen så passa på att njuta. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...